Helighetskarismatik

Jag har myntat ett nytt kristet begrepp: helighetskarismatik. Om jag med ett enda ord ska beskriva vad min senaste bok handlar om är det nämligen detta: att ha en öppenhet för den helige Andes ledning och kraft i nuet – och att samtidigt vara medveten om att den tredje personen i Treenigheten går under beteckningen den helige Ande.

Alltför ofta i karismatiska sammanhang har vi tagit för lätt på detta faktum. Vi har reducerat den helige Ande till en närmast opersonlig kraft, och mötet med Gud till en pirrande känsla – eller till en upplevelse av bekräftelse och uppmuntran.

Ja, om sanningen ska fram har ju relativt stora delar av Sveriges kristenhet parkerat i det här diket – oavsett om vi är karismatiker eller nådegåvsförnekare, frikyrkliga eller folkkyrkliga. Gud tillåts komma till oss på våra egna villkor – eller inte alls.

Att älska sina fiender och be för dem som förföljer er – del 2

Ibland är jag och jobbar i Armenien och senaste gången jag var där hände något mycket utmanande. För att förstå det utmanande behöver man förstå armeniernas situation. För drygt 100 år sedan försökte Turkiet att utrota hela armenska befolkningen i det armenska folkmordet. Så sent som i April stod ju Turkiska riksförbundets vice ordförande i Stockholm och sa: ”Turken vaknar! De armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna!”

Sedan några decennier är Armenien formellt i krig med grannlandet Azerbajdzjan och i April blossade dessa strider upp igen och flera hundra armenier blev dödade. Förutom dessa två har man Iran som grannland och även om det idag inte föreligger någon konflikt mellan länderna så finns det många kristna iranier som har flytt till Armenien för sin tros skull. Dessa tre muslimska länder är alltså grannländer och med flera av dem finns det ett tydligt fiendskap.

Ur NLM ungs frågelåda III: Måste man som kvinna täcka sitt huvud för att få be offentligt?

I mitt norska jobb skriver jag ibland lite artiklar till NLM ungs nätmagasin iTro. Här under sommaren har jag tänkt dela med mig av en del av mina texter från denna tidning, och först ut är några svar som jag har gett i deras frågelåda. Jag börjar med frågan på norska och lägger därefter ut mitt svar på svenska.

Fråga: Kom over ein video på youtube som handla om hodetildekking for kristne. Han nevnte 1. Kor. 11 der det står blant anna ”Men ei kvinne som bed eller talar profetisk utan å dekkja til hovudet, vanærar hovudet sitt, for det er det same som å vera snauklipt.” (vers 5). Kan eg ikkje be utan å dekke til hovudet? Eller er det snakk om å be høgt? Dette både forvirrar og bekymrar meg.

I vers 14: ”Lærer ikkje sjølve naturen dykk at det er ei vanære for mannen å ha langt hår.” Kan ikkje menn ha langt hår? Er å vanære å synde?

I vers 16: ”Men vil nokon skapa strid om dette, så skal de vita at den skikken har ikkje vi, og heller ikkje Guds forsamlingar.” Er eg ikkje ein del av Guds forsamling dersom eg ikkje dekker til hovudet når eg ber?

Eg ønskjer verkeleg å følgje Guds Ord, men eg er redd det blir vanskleg viss eg må dekke til hovudet kvar gong eg skal be. I mitt tilfelle er eg redd det hadde verka mot si hensikt og at eg ville bedd mindre. Målet mitt har vore å ”be uavlateleg” (1. Tess. 5,17), men no er eg meir bekymra… Lurer eigentleg på kva som er meint med heile 1. Kor. 11,2-16.

Ur NLM ungs frågelåda I: Vad säger Bibeln om tungotalet?

I mitt norska jobb skriver jag ibland lite artiklar till NLM ungs nätmagasin iTro. Här under sommaren har jag tänkt dela med mig av en del av mina texter från denna tidning, och först ut är några svar som jag har gett i deras frågelåda. Jag börjar med frågan på norska och lägger därefter ut mitt svar på svenska.

Fråga: Kva seier Bibelen om tungetale? Kva meiner Paulus når han i 1. Korinterbrev i mellom anna kapittel 14 er kritisk til bruk av tungetale i offentlege samanhengar?

Svåra och problematiska bibelord – del 14

Vem lyssnar Gud till? Lyssnar han till alla människor som ber, eller bara till dem som är frälsta? Det verkar som att vi har lite olika uppgifter om detta i vår Bibel. Finns det egentligen något bra svar på en sådan fråga?

Felciterade och missförstådda bibelord del 17 – De fyra B:nen.

I efterdyningarna av den första pingsten skrivs om de första kristna i Apg 2:42 att ”de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.” Detta har kyrkan tagit tillvara på och undervisat om och en pedagogisk hjälp var 1917 års bibelöversättning där dessa översattes med 3 B:n som begynnelsebokstav och så tolkade man apostlarnas undervisning som Bibeln och då blev de: Bibelläsning, Brödragemenskap, Brödsbrytelse (nattvard) och Bön. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört undervisning (och tyvärr även själv hållit i den) om att dessa fyra är element är nyckeln i det kristna livet. Jag har hört liknelser om att precis som en stol behöver fyra ben för att stå stadigt så behöver kristna dessa fyra B:n. Och om du har dessa fyra så är du – underförstått – en bra kristen. Vilket skitsnack!

Den viktiga förberedelsen

Idag står jag och sågar ved på vår bakgård. Det är prima eucalyptus som är otroligt kompakt, vilket gör att min sågarm får sig ett rejält träningspass. Jag sågar upp veden som en förberedelse inför den regnperiod som kommer att vara här med full kraft när vi återvänder från Sverige i augusti. Då kommer det vara till stor välsignelse för hela familjen att ha ett lager ved så att vi kan göra upp eld i vår öppna spis.

Allt du behöver veta om benförlängning och lite till

Gästblogg av IT-pastorn

Detta skrivs några timmar innan TV4 kommer att sända ett avsnitt av Kalla fakta som av allt att döma kommer gå hårt åt en framväxande skara av helandepredikanter. Den enda som syns på bild i trailern är Jens Garnfeldt, men pluralformen används. Också Torsten Åhman använder plural i det korta klippet där han kallar dessa som programmet ska handla om för “charlataner”. Ett tilläggsklipp finns där Samuel Varg Thunberg visar hur man kan fejka benförlängning. I en artikel i Dagen verkar han mena att det är den enda sortens benförlängning som finns inom kristna sammanhang. Denna svartvithet gör oss en stor otjänst. Jag har försökt råda bot på den i tidigare inlägg, där jag bland annat går i dialog med Torsten Åhman. Nu vill jag kommentera fenomenet benförlängning mer specifikt.

Att be, befalla och proklamera helande

Gästblogg av IT-pastorn

I Missionskyrkans handbok från 2003 står det: “Vi kan med glädje, förväntan och frimodighet be för varandra om att få del av Guds helande kraft. Men vi kan inte föreskriva Gud tid och sätt för helande.” Antje Jackelén kritiserade Jens Garnfeldt med flera predikanter som hon sett på Kalla Fakta med orden “Man domderar med Gud” och att detta innebar att “man inte har respekt för Guds helighet”. Alldeles uppenbart finns det en stor misstänksamhet inom svensk kristenhet mot bön av befallande eller proklamerande karaktär. Jag tror att det är fel. Befallande och proklamerande bön är biblisk, men kan inte heller brukas hur som helst. Jag ska här ge min syn på olika sätt att be för helande och andra under.

Personlig förbön med handpåläggning och Andens gåvor – bakgrund

Gästblogg av IT-pastorn

När vi ber för andra används ordet förbön. Det finns två olika sorter som det kan vara värt att skilja på eftersom dynamiken är annorlunda mellan dem. Engelskan har två skilda ord, “intercession” – det är när vi träder inför Gud på andras vägnar – och “ministry” – det är när vi förmedlar välsignelse, kraft, helande och befrielse från Gud till andra människor. Den första typen innebär att förebedjaren representerar någon annan inför Gud, den andra att förebedjaren representerar Gud för en människa. Jag kallar den andra sorten personlig förbön.

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Tacksamhet efter barnledarkonferensen

Barnledarkonferensen i Jönköping är nu slut. Det har varit en fantastisk helg med mängder av nya erfarenheter och intryck. Och en hel del jobb förstås! Men det är verkligen något speciellt med denna konferens. Inte bara för att det är en av Sveriges största kristna ledarkonferenser – 1400 personer inklusive volontärer, och då fick vi säga nej till flera hundra som hade velat komma – utan också av en rad andra skäl:

Ännu en bön inför det nya året

Vincent Ihlberg, som är en av våra präster i EFS i Mikaelskyrkan, läste för en tid sedan upp följande bön i en predikan. Den är skriven av metodismens grundare John Wesley (1703-1791), och jag tycker själv att den är oerhört stark. Precis som den bön som jag la ut för några dagar sedan är det en bön av överlåtelse. En bön som man bara kan be med en viss bävan – om man alls är villig att göra det. Oavsett vilket är den ett vittnesbörd om vilken anda och attityd som satte sin prägel på en av Europas viktigaste väckelsegestalter i modern tid!

Bön inför det nya året

I den upprättelsekurs som vi i många år arrangerade i EFS i Mikaelskyrkan brukade vi avsluta med en bön om Jesu herravälde över våra liv. Det är en stark proklamation som passar bra att be också inför ett nytt år. För var och en som vill stämma in:

Herre Jesus Kristus, jag erkänner mitt beroende av dig och tar emot dig som min frälsare, min befriare och min Gud.

Goda ordningar för våra andliga liv

[Krönika i dagens nummer av Världen idag:]

Ett av de områden där vi är som mest olika som människor är vårt förhållande till rutiner. Vissa av oss älskar när det är ordning och reda i våra liv. När vi slipper vara spontana och när vi redan på morgonen vet vad som kommer att hända under dagen. Andra av oss tycker att en sådan tillvaro låter som en mardröm. Vi behöver luft under vingarna och vi tycker att glädjen och kreativiteten försvinner när saker och ting blir för inrutat.

Samtidigt är det tydligt att vare sig ordningen eller spontaniteten går att spela ut mot varandra.

Guds närvaro del V – hur tar vi emot mer av Guds närvaro?

Gästinlägg av David Wellstam

Hittills i bloggserien har vi sett att Guds närvaro är den substans som finns hos Fadern, Sonen och den helige Ande. Guds allmänna närvaro är likadan överallt, men hans manifesterade närvaro varierar både i våra liv och på olika platser. Fokus i denna bloggserie är Guds manifesterade närvaro. Guds närvaro är inte en känsla utan finns i ett rum eller omsluter oss vare sig vi känner det eller inte. Samtidigt så kan vi märka av och uppleva hans närvaro på olika sätt. Okay, let’s get practical!  Eftersom Närvaron kan variera över våra liv så är tiotusenkronorsfrågan hur vi låter oss uppfyllas av Anden som Paulus uppmanar oss till? (Ef 5:18) Resten av inlägget fokuserar just på praktiska tips. Vill du veta mera om hur man kan tänka teologiskt kring andeuppfyllelse och andedop så klicka här.

Guds närvaro del IV – hur upplever vi Guds närvaro?

Gästinlägg av David Wellstam

Även om Guds närvaro är en substans som existerar helt oberoende av om någon ser eller upplever den, så går det inte att komma ifrån att Guds närvaro ofta sammankopplas med erfarenheten av att Gud är nära. Frågan är hur vi människor reagerar på Guds närvaro? Hur märker vi när den omsluter oss? Eftersom vi reagerar olika på Guds närvaro och jämförande och fördomar lätt uppstår så är det viktigt att vi har en genomtänkt reflektion kring detta. När Gud började verka med kraft på ett nytt sätt i Brickebergskyrkans ungdomsverksamhet år 2008 så började jag och min fru söka svar på dessa frågor, både för ungdomarnas och vår egen skull. Min erfarenhet är att de som är tveksamma och oroliga ofta lugnas när de får en större teoretisk förståelse för dessa saker.

Konsten att be tillsammans – del II: ledarbönerna på TEJP

Salts ungdomsläger TEJP anordnades i augusti för tionde året i rad. En av de saker som har varit mest utmärkande för dessa sommarveckor är bönen. Ända sedan starten har vi varje morgon samlat det breda ledarskapet till en timmes bön; inför varje kvällsmöte har vi samlat till 45 minuters bön. Faktum är att vi de senaste tre åren har utökat morgonbönen till två timmar – detta efter att ha blivit uppmuntrade till detta av vår tysk-kinesiske gäst Isaac Liu.*

På två timmar hinner man be en del. Då upptäcker man också att gemensam bön inte är något helt självklart. Tvärtom är det en konst, där alla är vinnare på att vissa ”spelregler” kan göras tydliga. Framför allt är det en inbjudan till ett äventyr, där vi tillsammans får låta oss ledas av den helige Ande. I denna artikel vill jag därför dela med mig av några lärdomar från de senaste årens TEJP-läger.

Konsten att be tillsammans – del I: några råd från David Yonggi Cho

Jag har tidigare på denna blogg beskrivit den koreanska pastorn David Yonggi Chos undervisning om Tabernakelbönen. Denna bön, som tar sin utgångspunkt i de föremål som var placerade i Israels tabernakel (senare tempel), är i mitt tycke en bra modell både för enskild och gemensam bön. Faktum är att jag själv använder den ganska ofta i min personliga morgonbön.

Men Yonggi Cho har även andra bra tips på hur man kan strukturera sin bön när man ber i större grupp. En sådan modell är det som han kallar för ringar-på-vattnet-bön.

Nya testamentet – historia eller nutid? – del II: breven

Det är inte bara kring evangelierna som frågan om historia eller nutid kan vara brännande. Även kring Nya testamentets brev finns samma frågeställning. Och nu tänker jag inte främst på den utmaning som ligger i att breven är skrivna i en specifik historisk situation, och att det därför kan uppstå gråzoner kring vad som är generellt tillämpligt och vad som bara var relevant där och då. I stället tänker jag på det andliga kraftfält som apostlarna var verksamma i: är detta att betrakta som unikt, och enbart knutet till den första kristna tiden – eller kan det vara tillämpbart även i dag?

Andlig krigföring

I dag medverkade jag med följande artikel i Världen idags böneskola:

Andlig krigföring. Beroende på vilken kristen tradition vi tillhör kan vi reagera olika på detta uttryck. För vissa av oss är det något självklart, för andra något okänt – för ytterligare några något närmast suspekt.

Faktum är dock att det mesta som vi som kristna gör för att utbreda Guds rike går att beskriva som andlig krigföring. Martin Luther talade om synden, döden och djävulen som ”fördärvsmakterna”, och varje gång vi bjuder motstånd mot dessa makter går vi i clinch med den Ondes rike.