Vems skuld, egentligen?

Det finns mycket att ha dåligt samvete för. Dagligen möts jag av attityder där det är självklart att jag ska känna skuld. I huvudsak kan dessa delas upp i två kategorier: saker jag gör som är fel och saker där kollektivet jag tillhör gör/har gjort fel. I den första kategorin förväntas jag känna skuld på grund av mitt flygresande, min köttkonsumtion, min lön (som är högre än majoriteten på jorden) och att min skjorta är sydd i Bangladesh (där människor har lägre lön än i Sverige). I den andra kategorin handlar det om att jag ska känna skuld för att jag är vit (vita har varit elaka mot andra folkgrupper), svensk (Sverige har betet sig dåligt genom historien), rik (jag lever i den – nuförtiden – rika delen av världen) man (män äger majoriteten av världens tillgångar och har startat majoriteten av världshistoriens konflikter) och kristen (korståg mm).

Vill jag döva mitt samvete – eller vill jag bidra till förändring?

Många utav oss går dagligen förbi en tiggare. Inte sällan är det människor från Östeuropa som sitter med en pappmugg framför sig och en lapp där det på knagglig svenska beskrivs en tragisk livssituation. Och dagligen är det möjligt att via Tvn se människor som lider på ett eller annat sätt eller tänka på alla människor som inte känner Jesus. I många av dessa situationer får vi dåligt samvete. Vi borde göra något för att hjälpa och som kristna ”borde vi detta ännu mer”. Och ja, vi har en kallelse att sprida Guds kärlek bland människor som lider nöd och att göra människor till lärjungar. Men frågan är, varför gör vi det och hur?