[Ledartext i Världen idag 170322:]

”Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: ’Hos er finns verkligen Gud.’”

Med denna ögonblicksbild beskriver aposteln Paulus hur det kan gå till i en gemenskap där den profetiska gåvan är i funktion. Gud talar med precision in i besökarnas liv, något som skapar tro och ger en övertygelse om att Gud verkligen är närvarande – på riktigt.

Paulus ord skulle även kunna vara en beskrivning av en vanlig gudstjänst inom stora delar av frikyrkligheten för några decennier sedan. Men på senare tid tycks någonting ha hänt. I många sammanhang har det blivit ovanligt med profetord – i alla fall i de offentliga gudstjänsterna – och även tungotal och sång i Anden har fått en allt mer undanskymd plats. Läs hela inlägget här »

Som lärjungar till Jesus Kristus förutsätter jag att vi är positivt inställda till andra länder och kulturer. Rasism eller främlingsfientlighet har inget som helst i den kristna kyrkan att göra. Tvärtom har vi goda skäl att bejaka den mångfald som sätter sin prägel på den här världen, och som visar sig i olika språk, kulturer och hudfärger. Självklart utan att bejaka alla enskildheter i dessa kulturer, eftersom hela Guds skapelse har blivit präglad av synden – inklusive vårt eget land.

Samtidigt är det ofrånkomligt att en god integration av de människor som invandrar till Sverige förutsätter dels en grundläggande förståelse för vår majoritetskultur, dels en förmåga att ta sig fram på det svenska språket. Inte minst när det kommer till försörjning är det nämligen en klar majoritet av Sveriges arbetsgivare som vill ha svensktalande arbetstagare; självklart vill de också ha personal med kompetens för sina respektive yrken.

För att fortsätta läsa denna artikel i tidningen Världen idag kan du gå in här.

[För tillfället bara tillgänglig för prenumeranter. Återkommer om några veckor med hela texten här på bloggen.]

Vissa som har läst vad jag skrev i min förra artikel tror att jag är negativ till invandring, eller till att vi som rika västländer ska dela med oss av vårt välstånd till andra. Ingenting kunde vara mer fel.

Jag är verkligen positiv till en reglerad invandring.

Jag är vidare positiv till katastrofbistånd, och även till ett långsiktigt biståndsarbete i de länder som har ett dåligt ekonomiskt utgångsläge. Allra helst med kristna förtecken, där vi med Frälsningsarméns slogan ger både soppa, tvål och frälsning. Eller ännu mer allmängiltigt: skola, sjukvård och församlingsbyggande.

Däremot har jag inte mycket till övers för den symbolpolitik vars egentliga syfte tycks vara att vi i Sverige ska ”känna oss goda” snarare än att skapa så drägliga förhållanden för så många individer som möjligt. Är det till exempel rimligt …

För att fortsätta läsa denna artikel i tidningen Världen idag kan du gå in här.

[För tillfället bara tillgänglig för prenumeranter. Återkommer om några veckor med hela texten här på bloggen.]

När maktfrågan ersätter sanningsfrågan

Postat: 8 mars, 2017 av olofedsinger i Uncategorized
Etiketter:, ,

Vår tid kallas ofta för postmodern, och med detta syftar man på ett antal olika fenomen. Ett av de mest uppenbara är att begrepp som sanning och objektivitet har kommit i ett dramatiskt annorlunda ljus jämfört med några decennier sedan. De postmoderna filosoferna ifrågasätter alla objektiva sanningar, och tron på såväl vetenskap som religion har ersatts av en relativistisk syn på tillvaron. Mångfald och fragmentisering är orden för dagen, och var och en har sin egen sanning – eller ingen sanning alls.

Bakom detta tänkande döljer sig en syn på sanning och objektivitet som maktspråk. När något presenteras som en sanning är det ju svårt att ”säga emot”, och i en postmodern tid betraktas detta som ett uttryck för förtryck. I stället för sanningar talar man därför om diskurser eller perspektiv, och i stället för objektivitet talar man om varje människa som ett subjekt. Individen hamnar i centrum – och vad som är sant för den ene behöver inte vara sant för den andre.

Samtidigt finns det även i en postmodern tid sådant som väger tyngre i den allmänna debatten.

För att fortsätta läsa denna ledartext i Världen idag, gå in här.

I centrum av de senaste årens invandringsdebatt har stått kollisionen mellan två olika solidaritetsideal. Det ena av dessa utgår från nationalstaten, där man som medborgare arbetar och betalar skatt, för att på så sätt – i alla fall som huvudregel – förtjäna sina sociala rättigheter. Det andra idealet utgår från mänskliga rättigheter (MR), och säger att solidariteten inte kan begränsas av nationsgränser. Enligt detta sätt att tänka har vi precis samma förpliktelser mot en somalier eller syrier på flykt som mot en svenskfödd pensionär. Annars låter vi påskina att olika människor har olika värde.

För många kristna debattörer är det en självklarhet att vi ska ansluta oss till MR-idealet. Som kristna tillhör vi ju ett folk där ”det inte längre [är] fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri” (Kol 3:11). Dessutom säger Guds ord att alla människor är skapade till Guds avbilder, och att det därför inte finns någon som helst skillnad i värde mellan ovan nämnda somalier eller syrier och en svenskfödd pensionär. Vilka är då vi att döma mellan dessa?

För att fortsätta läsa denna artikel i tidningen Världen idag kan du gå in här.

[För tillfället bara tillgänglig för prenumeranter. Återkommer om några veckor med hela texten här på bloggen.]

Det är länge sedan västvärlden var så polariserad som den är i dag. Inte främst i traditionell mening mellan höger och vänster, kapitalism och socialism, utan genom att det politiska etablissemanget har blivit allt mer utmanat av ytterlighetsrörelser. Populister vinner terräng på de etablerade partiernas bekostnad, och en allt större andel av Europas och USA:s befolkning upplever att de frågor som de själva prioriterar inte tas på allvar av deras politiska företrädare – att de uppfattas som för kontroversiella för partierna att ta tag i.

Ett tydligt exempel på detta är den glödheta frågan om invandring och migration. Och här kompliceras bilden av ett antal mer eller mindre sammanhängande faktorer:

Å ena sidan har vi det desperata läget i flera av vår tids krigshärdar, med det sönderbombade Syrien som det just nu värsta exemplet. Å andra sidan har vi den enorma utmaningen inte minst i Sverige med integrationen av alla de människor som har beviljats asyl.

Å ena sidan har vi den bibliska kärlekstanken, som lyfter fram ideal som gästfrihet, generositet och tolerans. Å andra sidan har vi ett antal komplicerade och minerade frågor, inte minst med koppling till religionen islam – såsom terrorism, jihadism, heltäckande slöjor och sharia-lagar.

Detta och mycket annat samverkar till att göra ”invandringsfrågan” till en av vår tids mest svårlösta samhällsutmaningar.

För att fortsätta läsa denna artikel i tidningen Världen idag kan du gå in här.

Helighetskarismatik

Postat: 15 februari, 2017 av olofedsinger i Guds rike, Reflektioner
Etiketter:, , , ,

Jag har myntat ett nytt kristet begrepp: helighetskarismatik. Om jag med ett enda ord ska beskriva vad min senaste bok handlar om är det nämligen detta: att ha en öppenhet för den helige Andes ledning och kraft i nuet – och att samtidigt vara medveten om att den tredje personen i Treenigheten går under beteckningen den helige Ande.

Alltför ofta i karismatiska sammanhang har vi tagit för lätt på detta faktum. Vi har reducerat den helige Ande till en närmast opersonlig kraft, och mötet med Gud till en pirrande känsla – eller till en upplevelse av bekräftelse och uppmuntran.

Ja, om sanningen ska fram har ju relativt stora delar av Sveriges kristenhet parkerat i det här diket – oavsett om vi är karismatiker eller nådegåvsförnekare, frikyrkliga eller folkkyrkliga. Gud tillåts komma till oss på våra egna villkor – eller inte alls. Läs hela inlägget här »

I dag släpps min nya bok, som blir min tredje på Livets Ords Förlag. Den heter ”Djupare in i Guds närvaro” och har undertiteln ”På resa i bönens värld”.

Av flera skäl ser jag detta som en mycket spännande release. Först och främst utforskar den ett territorium som jag tidigare mest har snuddat vid i förbifarten – nämligen bönen och den osynliga världen. Men det är också en på många sätt personlig text. Genom hela boken löper det ett pärlband av vittnesbörd och ögonblicksskildringar, inte minst från mina tio år med Salts sommarläger TEJP. Den resa som dessa läger utgjorde satte djupa spår både i mig och det team av ledare som jag hade förmånen att arbeta tillsammans med.

Boken handlar alltså om bön. Men framför allt handlar den om vad som kan hända när vi bildligt talat rör oss utifrån ”förgården” och in i ”det heliga”. Innehållsförteckningen ser ut så här: Läs hela inlägget här »

Ännu en fantastisk barnledarkonferens

Postat: 8 februari, 2017 av olofedsinger i Församling, Guds rike

I helgen hade vi den tredje upplagan av den nationella ekumeniska barnledarkonferens som jag var med och drog igång för några år sedan. Precis som tidigare var det en både stark och uppmuntrande helg, denna gång med ca 1200 deltagare i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Nu har ju poängen med dessa konferenser aldrig varit deras storlek – även om det är roligt med den goda uppslutningen. Vår grundvision är att få uppmuntra, utmana och utrusta Sveriges pastorer, barnledare och kristna föräldrar att ge Jesus och Bibelns berättelser till en ny generation barn. Vidare är det att upphöja Jesus, och att sätta Herren själv i centrum av allt vi gör.

Mina egna bidrag under helgen var flera (det blir lätt så när man är ordförande i arbetsgruppen), men det som hade störst laddning för mig själv var ändå den predikan som jag höll på lördagskvällen. Den hade temat ”Tillbaka till Källan”, och hade sin upprinnelse i en tungotalsprofetia som vi tog emot i gruppen vid vårt första möte inför årets konferens.

Du kan lyssna på predikan här.

I dag gjorde jag också debut som ordinarie ledarskribent i Världen idag, och min ledartext knöt an just till barnledarkonferensen. Tema: Barnverksamheten som ansvar och gåva.

Den senaste tiden har det pågått en intensiv debatt i Sveriges medier apropå barnmorskan Ellinor Grimmarks talan mot Region Jönköping i Arbetsdomstolen. Jag måste erkänna att jag förundras över de blockeringar som många ”vanliga svenskar” verkar ha just när det gäller dessa frågor. Det är som att objektiviteten försvinner ut genom fönstret så snart abortlagstiftningen förs på tal i det här landet.

I alla fall så har jag själv engagerat mig en del i frågan, konkret genom två offentliga inlägg. Det första på SvD.se, där jag argumenterar emot en professor som säger att det är lagbrott (!) att som barnmorska inte vilja genomföra abort. Det andra på Världen idags opinionsblogg, där jag reflekterar kring vad som är orsaken till ovan nämnda låsningar.

Barnmorskan har lagen på sin sida

Hur är det med självkänslan, abortvänner?

Min hållning i abortfrågan – som jag i grunden betraktar som en helt annan fråga än samvetsfrihetsfrågan – kan du läsa mer om här.

Att älska sina fiender och be för dem som förföljer er – del 2

Postat: 23 januari, 2017 av Martin Alexandersson i Lärjungaskap
Etiketter:,

Ibland är jag och jobbar i Armenien och senaste gången jag var där hände något mycket utmanande. För att förstå det utmanande behöver man förstå armeniernas situation. För drygt 100 år sedan försökte Turkiet att utrota hela armenska befolkningen i det armenska folkmordet. Så sent som i April stod ju Turkiska riksförbundets vice ordförande i Stockholm och sa: ”Turken vaknar! De armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna!”

Sedan några decennier är Armenien formellt i krig med grannlandet Azerbajdzjan och i April blossade dessa strider upp igen och flera hundra armenier blev dödade. Förutom dessa två har man Iran som grannland och även om det idag inte föreligger någon konflikt mellan länderna så finns det många kristna iranier som har flytt till Armenien för sin tros skull. Dessa tre muslimska länder är alltså grannländer och med flera av dem finns det ett tydligt fiendskap. Läs hela inlägget här »

Planterade Paulus församlingar?

Postat: 11 januari, 2017 av Martin Alexandersson i Församling, Lärjungaskap
Etiketter:

Jag fick ovanstående fråga på en lektion som jag hade för några veckor sedan och både frågan och svaret är intressanta. Senaste decennierna har församlingsplantering lanserats som en god lösning för att nå nya människor med evangeliet. Men på senare år har också fundersamma röster höjts med relevanta frågor som ”uppmanar verkligen Jesus oss att plantera församlingar” eller ”är att plantera församlingar öht något som vi är kallade att göra”? Grunden av denna kritik kommer från missionsbefallningen i Matt 28 där vi uppmanas att ”göra alla folk till lärjungar” och amerikanen Neil Cole har spetsat till det så här: ”Kyrkan har inget uppdrag! Men uppdraget (alltså att göra lärjungar) har en kyrka.” Kallelsen, enligt honom, är alltså att göra lärjungar och detta leder till att nya lokala församlingar bildas. En del har då drivit tesen att det enda vi ska göra är att göra lärjungar och att vi inte ska bry oss alls om den lokala församlingen – och det är med bakgrund i detta som jag tror man ska förstå ovanstående fråga.

Läs hela inlägget här »

Micael Grenholm har nu skrivit en slutreplik i den debatt som har pågått oss emellan, och som även har engagerat ett stort antal andra personer – inte minst i sociala medier. Det är en klargörande, och på många sätt fint skriven, text. Särskilt uppskattar jag förstås den ursäkt som Micael riktar till mig i inläggets början. Apology accepted!

Grenholm reflekterar kring varför han och jag ”både kommer till olika slutsatser vad gäller en kristen syn på migration och flyktingskap samt till att vi verkar tala förbi varandra ganska ofta”. Han bedömer att detta ”kan kokas ner till (åtminstone) fyra grundpremisser där vi helt enkelt har olika syn”. Dessa premisser är:

1) Tvåregementsläran

2) Medborgares särställning

3) Acceptans av ojämlikhet

4) Vad är realistiskt Läs hela inlägget här »

Under den käcka rubriken ”Ska en kristen syn på migration välkomna synd?” replikerar Micael Grenholm på min artikel i Världen idag 161230. Därmed är nivån lagd. Jag välkomnar synd, och den som inte (likt Grenholm) är övertygad om att man som kristen måste förorda fri migration från fattiga till rika länder argumenterar (som jag fick veta redan i vår förra debattvända) ”mot Gud”.

Med ett sådant utgångsläge är det svårt att veta var man ska börja, och jag har faktiskt inte tänkt upprepa allt som jag tidigare har sagt i denna fråga. I stället hänvisar jag dels till mitt tidigare svar till Grenholm, dels till detta inlägg på Världen idags opinionsblogg. Jag räknar också med att återkomma i frågan i en mer systematisk form, men då utan att ta spjärn med boken ”Jesus var också flykting”. Hur omtalad den än är (och hur lovvärd dess intention) tycker jag nämligen inte att den förtjänar den status i debatten som den i många sammanhang har fått.

Om jag här och nu utgår från Micael Grenholms replik kan jag dock göra följande kommentarer till vad han själv skriver. Men allra först några mer övergripande iakttagelser: Läs hela inlägget här »

Aldrig tidigare har vi haft så många flyktingar i vår värld – över 60 miljoner. Mer än hälften av dessa är internflyktingar, men ungefär en tredjedel är män, kvinnor och barn som har tvingats lämna sina egna ursprungsländer. Det senare gäller inte minst flyktingar från Syrien, Afghanistan och Somalia, av vilka många har sökt sig hit till Europa.

Få samhällsfrågor kan därmed beskrivas som så brännande som hur vi ska kunna hantera dessa oerhörda strömmar av människor. Eller med en annan formulering: Hur vi ska kunna skapa bästa tänkbara förutsättningar för så många människor som möjligt i den värld vi lever i.

Detta har också varit en het debatt i vårt eget land. Inom politiken har svängningen varit enorm: Från Fredrik Reinfeldts tal på temat ”öppna era hjärtan” och Stefan Löfvens ord om att ”mitt Europa bygger inte murar” till den berömda inbromsningen i invandringspolitiken hösten 2015. Mitt i detta drama har det pågått en ideologiernas kamp. Vilket ansvar har vi i Sverige för den uppkomna situationen? Vilka ideal ska styra vår migrationspolitik? I vilken utsträckning kan invandringen beskrivas som en tillgång, och när övergår den i stället till att vara ett problem?

För att fortsätta att läsa denna Tro och liv-artikel i Världen idag, gå in här.

Paradoxernas Gud

Postat: 23 december, 2016 av olofedsinger i Bibeln, Tillbedjan
Etiketter:, ,

I min förra krönika talade jag om Gud som domaren. Jag skrev om Guds dom som något gott, och om den sista söndagen i kyrkoåret – domssöndagen – som väl värd att fira.

När den här texten publiceras står vi i stället på tröskeln till julen. Det är en högtid med ett helt annat fokus än att Gud ska komma hit till jorden för att döma levande och döda. I centrum av julens evangelium finner vi ett värnlöst barn i Betlehems stall. Gud klär av sig all sin härlighet och glans, för att låta sig födas in i en mörk och osäker värld.

Samtidigt kan vi behöva påminna oss om att dessa båda bilder hänger ihop.

För att fortsätta läsa denna krönika i Världen idag, gå in här.

Guds helighet och det heliga livet

Postat: 21 december, 2016 av olofedsinger i Lärjungaskap, Ledarskap
Etiketter:, ,

I det senaste numret av Teologi & Ledarskap medverkar jag med följande artikel, som berör en av mina verkliga hjärtefrågor:

Den Gud som vi som kristna tror på är helig. Ingen annan egenskap hos Herren omnämns så ofta i Bibeln. Faktum är att Gud beskrivs som ”helig” på mer än 600 ställen i sitt ord. Det är självklart att det här måste få konsekvenser också för vårt sätt att tänka kring ett kristet ledarskap. Läs hela inlägget här »

Inlägg på Världen idags opinionsblogg:

Sveriges Kristna Råd har kommit med ett nytt upprop angående Sveriges migrationspolitik. Det är lätt att sympatisera med, och du får gärna skriva under på den nyligen upplagda hemsidan.

Juluppropet bottnar i en frustration över alla de barn och unga som kommer i kläm i dagens flyktingsituation. Så långt är allt gott och väl. Samtidigt tror jag att det hade fått en helt annan tyngd om man också hade vågat komma med en analys av hur det kommer sig att vi har hamnat där vi är. Eftersom uppropet problematiserar något som till stora delar måste ses som en ekonomisk och politisk fråga saknar jag helt enkelt de politiska förslag som skulle kunna bidra till en lösning.

Inte helt oväntat är det många med politisk erfarenhet som reagerar på just detta.

För att fortsätta läsa, gå in här.

Att älska sina fiender och be för dem som förföljer er – del 1

Postat: 6 december, 2016 av Martin Alexandersson i Bibeln, Lärjungaskap
Etiketter:

Jesu undervisning är mycket utmanande i Matt 5:44: Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er.

I vår tid är den allmänna attityden på så många sätt tvärt om. Vi hatar våra fiender och vi förtalar dem som vi tycker beter sig dåligt. Den senaste tiden har vi sett det i USA. Clintonanhängare raderar vänner som röstade på Trump från sina sociala medier och det finns en he del som inte åkte hem till sin Trump-röstande familj under årets Thanksgivning. Samma saker såg vi hända när SD kom in i riksdagen och då gick också företag ut och sa att de inte ville ha SD-väljare som kunder. Läs hela inlägget här »

I dag skriver jag på Aftonbladet Debatt

Postat: 4 december, 2016 av olofedsinger i Insändare & Debatt

Det kanske förvånar vissa att jag tar till orda i en fråga som jag annars inte brukar skriva så mycket om (med några undantag, se exempelvis följande inlägg på Världen idags opinionsblogg). Men det var helt enkelt så att jag fick lite tankar angående det desperata läget i Syrien, och när jag satte mig och skrev märkte jag att det blev en artikel som kunde funka också i ett större sammanhang. Vilket den bevisligen gjorde – Aftonbladet bestämde sig efter bara någon timme för att publicera den.

Det jag försöker påtala är i grunden tre saker:

1) Läget i Syrien är desperat, och allt som kan göras för att underlätta för dess befolkning att slippa det helvete som de lever i måste rimligen vara vår medmänskliga plikt.

2) Det är fullkomligt oacceptabelt att EU, som vi nu gör, går i president Erdogans ledband – med de syriska flyktingarna som främsta påtryckningsmedel.

3) Det är ett hyckleri av stora mått att vi inte kan tänka oss flyktingläger på vår egen kontinent, samtidigt som vi betalar stora summor för just sådana läger i ett av Europas grannländer. Läs hela inlägget här »