I dag publicerar Dagen en debattartikel som jag har skrivit om behovet av fler, och olika församlingar: http://www.dagen.se/debatt/martin-alexandersson-vi-behover-mer-mangfald-i-forsamlingarna-1.949953
Bakgrunden till mitt inlägg är ett som Conny Brännberg skrev och där han förespråkade att det bara finns en biblisk församlingsmodell och den är från Uppenbarelseboken där det står om: (mer…)
[Ledartext i Världen idag 170322:]
”Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: ’Hos er finns verkligen Gud.’”
Med denna ögonblicksbild beskriver aposteln Paulus hur det kan gå till i en gemenskap där den profetiska gåvan är i funktion. Gud talar med precision in i besökarnas liv, något som skapar tro och ger en övertygelse om att Gud verkligen är närvarande – på riktigt.
Paulus ord skulle även kunna vara en beskrivning av en vanlig gudstjänst inom stora delar av frikyrkligheten för några decennier sedan. Men på senare tid tycks någonting ha hänt. I många sammanhang har det blivit ovanligt med profetord – i alla fall i de offentliga gudstjänsterna – och även tungotal och sång i Anden har fått en allt mer undanskymd plats. (mer…)
I helgen hade vi den tredje upplagan av den nationella ekumeniska barnledarkonferens som jag var med och drog igång för några år sedan. Precis som tidigare var det en både stark och uppmuntrande helg, denna gång med ca 1200 deltagare i Filadelfiakyrkan i Stockholm.
Nu har ju poängen med dessa konferenser aldrig varit deras storlek – även om det är roligt med den goda uppslutningen. Vår grundvision är att få uppmuntra, utmana och utrusta Sveriges pastorer, barnledare och kristna föräldrar att ge Jesus och Bibelns berättelser till en ny generation barn. Vidare är det att upphöja Jesus, och att sätta Herren själv i centrum av allt vi gör.
Mina egna bidrag under helgen var flera (det blir lätt så när man är ordförande i arbetsgruppen), men det som hade störst laddning för mig själv var ändå den predikan som jag höll på lördagskvällen. Den hade temat ”Tillbaka till Källan”, och hade sin upprinnelse i en tungotalsprofetia som vi tog emot i gruppen vid vårt första möte inför årets konferens.
Du kan lyssna på predikan här.
I dag gjorde jag också debut som ordinarie ledarskribent i Världen idag, och min ledartext knöt an just till barnledarkonferensen. Tema: Barnverksamheten som ansvar och gåva.
Jag fick ovanstående fråga på en lektion som jag hade för några veckor sedan och både frågan och svaret är intressanta. Senaste decennierna har församlingsplantering lanserats som en god lösning för att nå nya människor med evangeliet. Men på senare år har också fundersamma röster höjts med relevanta frågor som ”uppmanar verkligen Jesus oss att plantera församlingar” eller ”är att plantera församlingar öht något som vi är kallade att göra”? Grunden av denna kritik kommer från missionsbefallningen i Matt 28 där vi uppmanas att ”göra alla folk till lärjungar” och amerikanen Neil Cole har spetsat till det så här: ”Kyrkan har inget uppdrag! Men uppdraget (alltså att göra lärjungar) har en kyrka.” Kallelsen, enligt honom, är alltså att göra lärjungar och detta leder till att nya lokala församlingar bildas. En del har då drivit tesen att det enda vi ska göra är att göra lärjungar och att vi inte ska bry oss alls om den lokala församlingen – och det är med bakgrund i detta som jag tror man ska förstå ovanstående fråga.
En av de grundläggande sanningarna om den kristna själavården är att vi som själavårdare behöver ägna oss åt det ”dubbla lyssnandet”. Medan vi lyssnar på den som har valt att anförtro sig åt oss behöver vi helt enkelt lyssna både till vad personen själv säger och till vad Guds Ande kan tänkas uppenbara för oss om det som sägs. Till detta kan läggas att vi behöver notera vad den person vi samtalar med inte sätter ord på – allt för att kunna bidra med den vägledning och det stöd som kan ge upprättelse på djupet.
Den andliga urskiljningen plats inom själavården är ett stort ämne, och här och nu vill jag smalna av det till fyra konkreta områden som vi som själavårdare behöver ha koll på, och som vi har fått ett antal specifika nycklar för att hantera. (mer…)
Det är omöjligt att tala om andlig urskiljning utan att samtidigt säga några ord om det profetiska. Eller som det ofta brukar uttryckas: kallelsen att pröva profetior. I Skriften möter vi detta fenomen i både Gamla och Nya testamentet, och det finns både likheter och skillnader dem emellan.
I Femte Moseboken ges en ganska rak och enkel beskrivning av hur det profetiska ska prövas: En profet som uppmanar till avgudadyrkan och/eller vars profetior inte går i uppfyllelse är att betrakta som falsk, medan den som talar sant om såväl Gud som framtiden är äkta (se 5 Mos 13:1–5; 18:21–22). I Nya testamentet har det profetiska en delvis annan funktion, och fungerar även på en annan ”nivå” än Gamla testamentets profeter. (mer…)
Hur kan vi känna igen den sanna kyrkan här på jorden? För vissa av oss låter kanske frågan konstig – vilka är vi att kunna uttala oss om något sådant? Men i takt med sekulariseringen av våra västerländska kyrkor måste den ändå få ställas: var går gränsen för att man som gemenskap ska göra sig förtjänt av namnet kristen? När ”tippar man över kanten” så att man inte längre är att betrakta som en Kristi representant på jorden? Eller med Uppenbarelsebokens uttryck: vad krävs för att Jesus själv ska flytta sin ljusstake ifrån oss (jfr Upp 2:5)?
Första gången som denna fråga på allvar kom att väckas var i samband med den donatistiska striden i 300-talets Nordafrika. (mer…)
I mitt norska jobb skriver jag ibland lite artiklar till NLM ungs nätmagasin iTro. Här under sommaren har jag tänkt dela med mig av en del av mina texter från denna tidning, och först ut är några svar som jag har gett i deras frågelåda. Jag börjar med frågan på norska och lägger därefter ut mitt svar på svenska.
Fråga: Kom over ein video på youtube som handla om hodetildekking for kristne. Han nevnte 1. Kor. 11 der det står blant anna ”Men ei kvinne som bed eller talar profetisk utan å dekkja til hovudet, vanærar hovudet sitt, for det er det same som å vera snauklipt.” (vers 5). Kan eg ikkje be utan å dekke til hovudet? Eller er det snakk om å be høgt? Dette både forvirrar og bekymrar meg.
I vers 14: ”Lærer ikkje sjølve naturen dykk at det er ei vanære for mannen å ha langt hår.” Kan ikkje menn ha langt hår? Er å vanære å synde?
I vers 16: ”Men vil nokon skapa strid om dette, så skal de vita at den skikken har ikkje vi, og heller ikkje Guds forsamlingar.” Er eg ikkje ein del av Guds forsamling dersom eg ikkje dekker til hovudet når eg ber?
Eg ønskjer verkeleg å følgje Guds Ord, men eg er redd det blir vanskleg viss eg må dekke til hovudet kvar gong eg skal be. I mitt tilfelle er eg redd det hadde verka mot si hensikt og at eg ville bedd mindre. Målet mitt har vore å ”be uavlateleg” (1. Tess. 5,17), men no er eg meir bekymra… Lurer eigentleg på kva som er meint med heile 1. Kor. 11,2-16. (mer…)
I dag är det nästan exakt 10 år sedan som jag, min fru och några andra personer träffades för den bönesamling som skulle leda till bildandet av EFS i Mikaelskyrkan. Vi hade nyligen deltagit i en bönevecka i Lötenkyrkan där flera personer (däribland några medelålders som själva inte hade kallelsen att gå in i det nya) upplevde att Gud sa att det var tid för en nyplantering av EFS i Uppsala. Nu skulle vi tillsammans pröva detta i bön, och Guds närvaro kom som ett bombnedslag in i vår samling. Sanktionen från himlen var uppenbar, och det profetiska flödet starkt. Efter att ha skrivit till missionsföreningens styrelse fick vi klartecken att gå vidare med visionen, och avknoppningen från EFS i Lötenkyrkan var ett faktum. (mer…)
Det finns idag många olika sorters kyrkor i världen. Det är katolska, lutherska, evangeliska, baptistiska och bra många fler. En del av dem bär namn efter sin grundare, andra efter landet där de verkar. En viktig fråga att ställa sig mitt i allt detta kan vara: Vem äger egentligen kyrkan? (mer…)
Det var med rätt stor vånda som jag skickade in min krönika till Världen idag förra veckan. I motsats till vad vissa tycks tro är det inte heller för mig något enkelt tema att adressera. Annorlunda uttryckt: jag skriver inte om de falska profeterna för att jag tycker att det är roligt, utan för att jag tror att det är nödvändigt.
Inte helt oväntat har jag fått lite blandade reaktioner och frågor på vad jag skrivit. Jag tror att alla som tänker efter förstår att man i en krönika inte kan fånga in alla dimensioner av ett så komplext tema som detta. För den som är intresserad av att läsa mer kan jag därför rekommendera min bok ”Domen: Evangeliets bortglömda dimension” där jag ägnar denna och angränsande frågor lite mer utrymme.
Men låt mig ändå kort beröra några grundläggande frågor: (mer…)
Sverige är en konsensuskultur. Så långt som det är möjligt vill vi undvika konflikter. Hellre än att ställa till med bråk söker vi efter minsta gemensamma nämnare. ”Vi håller nog med varandra om det viktigaste trots allt.”
I många situationer kan detta vara positivt. Men på vissa områden ställer det också till med skada. Ett sådant är det som har med de falska profeterna att göra.
Både Jesus och apostlarna varnar oss för dessa. ”De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus (Matt 7:15–16). Och Johannes skriver: ”De har gått ut från oss, men de hörde aldrig till oss” (1 Joh 2:19).
För att fortsätta läsa denna krönika i Världen idag, gå in här.
Inlägg på Världen idags opinionsblogg:
Prästen Josef Ekesryd har startat ett upprop mot Svenska kyrkans förslag till ny kyrkohandbok. Totalt har närmare 200 namnunderskrifter samlats in, och till Kyrkans tidning säger han:
– Förslaget är undermåligt. Jag vet att det pågår en bearbetning men jag anser att förslaget i grunden är för dåligt. Jag tycker att man ska göra som tv-profilen Sverker Olofsson gjorde med sådant – släng det i soptunnan och börja om från början.
Själv kan jag inte annat än hålla med. När Svenska kyrkan för ett par år sedan öppnade upp för remisser på förslaget var jag med och skrev en sådan. Det jag där kunde konstatera var bland annat följande:
För att fortsätta läsa, gå in här.
Ofta förs ovanstående fram som ett argument för att en Biblisk församling ska ha smågrupper som träffas i hemmen och en offentlig gudstjänst – liknande att de första kristna träffades i hemmen och i templet. Bibelstödet för detta är Apostlagärningarna där vi kan läsa:
”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.” Apg 2:46
Så självklart är det inget fel att samlas hemma och i templet (eller någon annan offentlig plats). Men det som blir problematiskt är att den första församlingen enbart gör detta i kapitel 3-7 för när Stefanos stenas så flyr alla kristna, utom apostlarna, från Jerusalem. Och för de andra församlingarna i Apostlagärningarna är det ingen självklart modell av att samlas i hemmen och sedan på en offentlig plats. (mer…)
I helgen har vi haft upptaktshelg i min hemförsamling. På grund av barnen (och särskilt vår 3-åring) kunde vi bara vara med under lördagen, men det var ändå väldigt trevligt. Det är ett fint gäng, och vi hann både med ett visionspass, fem-kamp och en härlig kväll med bön och lovsång. Predikan hölls av vår föreståndare Vincent Ihlberg, och jag citerar här några av hans tänkvärda ord:
Ofta tänker vi kristna att vi borde be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer etc. Och det borde vi säkert! Men Bibelns författare talar faktiskt aldrig om att vi ska bli duktiga. I stället talar de om att vi ska bli heliga. Och helighet är något som bara Herren själv kan ge oss. När vi helgas blir vi förvandlade – vi ikläder oss Kristus själv.
Detta innebär också att lydnad och prestation är helt olika saker. Lydnad bygger på beroende – vi gör det som Gud har kallat oss att göra. Prestation, däremot, bygger på oberoende – vi drivs av våra egna ambitioner, vår vilja att vara duktiga. Som kristna behöver vi därför lära oss att ta steg i lydnad i stället för i prestation. Då kommer Gud att leda också oss genom livet. Vi kommer att ha vårt fokus på Gud i stället för på oss själva.
Krönika i gårdagens Hemmets Vän. Bibeltext: Joh 17:9–11.
Vi lever i ekumenikens tidevarv. Kristna från olika traditioner har fler och större utbyten med varandra än kanske någonsin tidigare. I delar av den unga generationen har de tidigare så viktiga samfundsgränserna i det närmaste suddats ut. Man är med i en kristen gemenskap för att man trivs och känner sig hemma – något som långt ifrån alltid betyder att man har koll på den teologi som råder i sammanhanget i fråga.
Evangelietexten för den här söndagen både uppmuntrar och utmanar oss i denna situation. (mer…)
