Att jobba med mission i Turkiet

Några av det jag träffade vid min senaste resa i Georgien var kristna som jobbar som missionärer bland kurder i Turkiet. Deras berättelser illustrerar ett kristet liv som är mycket avlägset för oss kristna i Sverige. En utav dem berättade att hans pastor nu sitter i fängelse i sju månader. Orsaken till detta var att han jobbar med kurder och eftersom kurderna ses som fiender till Turkiska staten (bland annat pga deras terrororganisation PKK) så är allt arbete med kurder därför ”antiturkisk” verksamhet.

Att älska sina fiender och be för dem som förföljer er – del 2

Ibland är jag och jobbar i Armenien och senaste gången jag var där hände något mycket utmanande. För att förstå det utmanande behöver man förstå armeniernas situation. För drygt 100 år sedan försökte Turkiet att utrota hela armenska befolkningen i det armenska folkmordet. Så sent som i April stod ju Turkiska riksförbundets vice ordförande i Stockholm och sa: ”Turken vaknar! De armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna!”

Sedan några decennier är Armenien formellt i krig med grannlandet Azerbajdzjan och i April blossade dessa strider upp igen och flera hundra armenier blev dödade. Förutom dessa två har man Iran som grannland och även om det idag inte föreligger någon konflikt mellan länderna så finns det många kristna iranier som har flytt till Armenien för sin tros skull. Dessa tre muslimska länder är alltså grannländer och med flera av dem finns det ett tydligt fiendskap.

Nödvändigt att bjuda motstånd mot avgudarna

Det kom några veckor av (säkert välbehövlig) debatt emellan – först utifrån domkyrkoprästernas universalism och därefter om kyrkans syn på invandringen. Men nu har den insändare som jag för ett par veckor sedan skickade in till Dagen blivit publicerad. Det är en text som jag har grunnat på under en längre tid, och jag har blivit allt mer övertygad om relevansen i dess innehåll. Att den helt enkelt är sann.

Du får naturligtvis själv bedöma hur det är med den saken, men i grunden tror jag alltså att det är som jag skriver i texten: ”Hur obekvämt det än kan låta tror jag att vi behöver inse att det står en kamp om varje människas själ.” Denna kamp handlar bland annat just om de avgudar som Bibeln så ofta talar om, och som vi blir varnade för redan i det första budet: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3).

Frågan är därför hur vi i längden ska kunna vinna denna kamp mot vår egen tids avgudar. En del av svaret hoppas jag att du finner i min insändare!

Kristet lärjungaskap – del IV: Lidande

Ödmjukhet. Överlåtelse. Tjänarskap. I denna nytestamentliga treklang ryms betydande delar av vad vi brukar kalla för det kristna lärjungaskapet. Men det finns ytterligare en dimension i Jesu Kristi efterföljelse som vi som troende inte kan vara utan. En dimension som vi i vår del av världen brukar tala ganska tyst om, men som får stort utrymme i Nya testamentets texter: lidandet för trons skull.

Mitt svar till Antje Jackelén

I förrförra numret av Kyrkans Tidning valde ärkebiskop Antje Jackelén att kommentera mina insändare i debatten om rädslans kultur. Detta är jag naturligtvis glad för. Samtidigt måste jag säga att hennes inlägg var en besvikelse. Inte bara för att det var en (i mitt tycke) ganska svårgenomtränglig text, utan framför allt för att hon faktiskt inte besvarade någon enda av mina uttryckliga frågor!

Till dagens KT har jag därför skrivit en replik, som väl i praktiken får betraktas som en ”andra slutreplik” i sammanhanget. Jag hade verkligen önskat att vi kunnat komma längre i detta samtal än vi nu ser ut att göra, men vem vet – vi kanske får fortsätta i något annat forum? Så här skriver jag i alla fall:

Den ”intoleranta toleransen” firar nya triumfer

Jag känner inte Jens Charlieson, men jag gör ett undantag och publicerar här hans utmärkta text med anledning av det som  har hänt i Uppsala under veckan, där vårt universitet beslutade att porta Scandinavian Human Rights Lawyers konferens om trafficking med hänvisning till att flera personer i ledningen för organisationen även har engagerat sig för en restriktivare abortlagstiftning.

Även Stefan Gustavsson och Tomas Idergard har skrivit en utmärkt text i frågan, som i dag publicerades i Svenska Dagbladet. Men här kommer alltså Charliesons bloggpost. Vad är det för ett land vi lever i egentligen?

Väckelserapport från Etiopien – del VIII: böneutroparen som blev frälst

Den sista artikeln i min rapportserie från Etiopien. Än i dag kan jag komma på mig med tänka på denne man och på det extremt märkvärdiga vittnesbörd som han delade med sig av. Jag är fortfarande osäker på hur man ska förhålla sig till detaljerna i berättelsen, men Awins historia har ändå skakat om mig i grunden. Läs vidare och bilda dig en egen uppfattning!

Inte kallade till smidiga vägar (svar till Greger Andersson)

Det blev mycket debatterande den här veckan … Men jag tror och hoppas att det är för en god sak! I dag har jag följande insändare publicerad i tidningen Dagen. Det är en replik på Greger Anderssons insändare från förra fredagen, där han ifrågasatte stora delar av vad jag skrev i början av sommaren om kristet lidande kopplat till homosexfrågan. Samtidigt ger han en utmaning att formulera en argumentation kring dessa saker som kan fungera också i relation till dem som inte har Bibeln som auktoritet. En utmaning som jag härmed antar!

Apropå kyrkan och homosexfrågan: lidandet är inget vi ska fly ifrån

I min bok Korsets väg och korsets kraft (Libris 2011) ägnade jag tio kapitel åt att ringa in vilka ”stationer” eller erfarenheter som vi som kristna kan räkna med på lidandets väg. Alltså vad det i praktiken kan innebära när vi på Jesu uppmaning ”tar upp vårt kors” och följer honom (se Luk 14:27). I dagens Dagen har jag nu skrivit en insändare där jag konkretiserat hur förföljelsen kan komma att drabba oss som väljer att inte backa i fråga om Bibelns syn på homosexualitet. Framför allt försöker jag visa på de mekanismer som ligger bakom denna förföljelse – och varför vi som kristna, trots att det kan kännas otacksamt, behöver stå fasta i denna såväl som andra frågor. Om vi inte gör det är risken nämligen stor att det gröper ur vårt lydnadsförhållande till Kristus; att han går från att vara vår Herre till att bli en rådgivare bland många andra. Något som i sin tur kommer att förändra hela vår syn på den kristna tron.

Du finner insändaren här.

(Om du vill läsa en tidigare kommentar till själva sakfrågan – Bibelns syn på homosexualitet – kan du kolla in del XV i min artikelserie om Gud och sex.)

En inbjudan till ett helt nytt sätt att leva

Den högtid som vi just har firat är utan tvekan den kristna kyrkans största. Visserligen är den inte lika folkkär som vissa andra röda dagar i almanackan. Vi delar inte ut julklappar eller dansar runt midsommarstången. Men under dramat som rullas upp mellan Skärtorsdagen och Påskdagen är det ändå som att hela Guds skapelse håller andan. Jesu väg från lidande till död till uppståndelse inbegriper de i särklass viktigaste händelser som den här världen har skådat.

Men vad betyder egentligen påsken i ditt och mitt liv? På vilket sätt kan Jesu lidande, död och uppståndelse göra skillnad för oss i dag?

Ledarskap efter Davids hjärta

På den lärjungaskola som arrangerades i Helsingborg i somras höll jag ett föredrag om kristet ledarskap som jag gav rubriken ”Ledarskap efter Davids hjärta”. Med David som exempel delar jag där några grunddrag i vad jag tror är viktigt för oss som vill fungera som andliga ledare i en tid som denna.

Långfredagen – lidandets väg

I dag är det långfredag. I hela den världsvida kyrkan uppmärksammar vi det förunderliga i att Gud inte bara kom hit till jorden som en människa – han lät sig också förnedras, torteras och dödas på ett av världshistoriens mest brutala avrättningsredskap.

Korset sticker ut i jämförelse med de flesta religiösa symboler. Det har inget av den skönhet som vi normalt brukar söka efter när vi ska ta fram ett nytt, säljande ”varumärke”.

Förföljelsens cirkel

I helgen var jag i Finland, där jag medverkade på den så kallade Kyrkhelgen. Det var roligt att besöka detta sammanhang, som var en samlingspunkt för så gott som alla väckelserörelser inom den svenskfinska kyrkan – även laestadianerna. En av talarna på helgen var Johan Candelin, som är ledare för Martyrkyrkans vänner, och det var en mycket positiv bekantskap.

Helvetet och den dubbla utgången

Här på bloggen har det under hösten diskuterats flitigt hur vi som kristna bör förhålla oss till olika frågor som har med miljö, arbetsvillkor och orättvis fördelning att göra. I kristenheten i stort är det i stället frågan om helvetet och den dubbla utgången som har varit höstens stora snackis. Carl-Henrik Jaktlund skriver i en analys i Dagen att vi i Sverige under lång tycks ha haft ”pausknappen” intryckt i denna fråga. Men tack vare utgivandet av fyra nyskrivna böcker i ämnet finns det nu stoff för diskussion på ett lite mer fruktbart sätt.

Tilltal till det andliga ledarskapet i Norden II

Jag stötte på en profetia på nätet som Marc Dupont ska ha förmedlat under sensommaren 2009. Den handlar om det andliga ledarskapet i Norden, vilket ju är klart relevant även för oss. Marc Dupont är en internationellt erkänd förkunnare och profet, som bl a har besökt Sverige ett antal gånger. Läs och pröva – det är både utmanande och uppmuntrande ord som han förmedlar!

Tilltal till det andliga ledarskapet i Norden

Under senare tid är det flera personer med profetiska tjänster som har lyft fram konflikten mellan Saul och David (se 1 Sam 15-31) som en profetisk förebild för vad det som just nu håller på att ske runtom i vårt land. Nedanstående profetia har förmedlats av en pastor vid namn Martin Reen, men jag har själv tagit del av samma budskap från åtminstone två andra personer.

Vilken Gud tror du på?

Vilken Gud tror du på? Till stor del tror jag att denna fråga kan besvaras genom hur vi ser på våra liv som kristna. Själv har jag den senaste tiden gått och smakat lite extra på två för mig väldigt rannsakande frågor. Frågor som även har varit viktiga i arbetet med min senaste bok, Korsets väg och korsets kraft (Libris 2011). Nämligen: Tror jag på en Gud som är värd att dö för? Och: Tror jag på en Gud som kan uppväcka döda?

Lidande och härlighet

Kyrkoårets största och viktigaste högtid närmar sig. Från skärtorsdag till påskdag får vi stanna upp inför påskdramats olika akter. Jesus kommer emot oss som den korsfäste, och efterhand också som den uppståndne. Och som en följd av detta skeende har både syndens och dödens och djävulens makter blivit besegrade.

Men påsken är också en förebild för våra egna liv.

Petrus och Johannes utmanande attityd

I början av Apostlagärningarna tas Petrus och Johannes in till förhör av judarna i Stora Rådet och de är arga för att de predikar och gör under i Jesu namn. De släpps efter förhör med varningen att aldrig mer förkunna i det namnet. Hade det varit i vår tid hade vi tackat Gud för att vi blev frisläppta och sedan hålla en låg profil för att inte åka fast igen och kanske bli straffade. Det Petrus och Johannes gör är att de berättar för sina vänner och sedan ber dem:

Se nu hur de hotar oss, Herre, och ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord. (Apg 4:29)

De ber om frimodighet! För mig är detta oerhört utmanande och en tydlig lärdom hur jag bör tänka och agera när jag upplever det tufft. Att inte enbart tacka Gud för att det inte blev värre utan be om mer frimodighet och ge sig tillbaka in i elden.

Sjukt utmanande!

Moderna martyrer

För ett par veckor sedan var jag och min fru och såg Xavier Beauvois film Gudar och människor på Fyrisbiografen i Uppsala. Den utspelar sig i Algeriet i mitten av 90-talet och handlar om en grupp kristna munkar som med stor kärlek betjänar den i huvudsak muslimska befolkningen, men som när de radikala islamisterna flyttar fram sina positioner ställs inför ett val: Fly och rädda sina egna skinn eller stanna med risk för att mista livet?