Andlig klarsyn i en förvirrad tid – del IV: Att pröva profetior

Det är omöjligt att tala om andlig urskiljning utan att samtidigt säga några ord om det profetiska. Eller som det ofta brukar uttryckas: kallelsen att pröva profetior. I Skriften möter vi detta fenomen i både Gamla och Nya testamentet, och det finns både likheter och skillnader dem emellan.

I Femte Moseboken ges en ganska rak och enkel beskrivning av hur det profetiska ska prövas: En profet som uppmanar till avgudadyrkan och/eller vars profetior inte går i uppfyllelse är att betrakta som falsk, medan den som talar sant om såväl Gud som framtiden är äkta (se 5 Mos 13:1–5; 18:21–22). I Nya testamentet har det profetiska en delvis annan funktion, och fungerar även på en annan ”nivå” än Gamla testamentets profeter.

Andlig klarsyn i en förvirrad tid – del III: Att urskilja kyrkan

Hur kan vi känna igen den sanna kyrkan här på jorden? För vissa av oss låter kanske frågan konstig – vilka är vi att kunna uttala oss om något sådant? Men i takt med sekulariseringen av våra västerländska kyrkor måste den ändå få ställas: var går gränsen för att man som gemenskap ska göra sig förtjänt av namnet kristen? När ”tippar man över kanten” så att man inte längre är att betrakta som en Kristi representant på jorden? Eller med Uppenbarelsebokens uttryck: vad krävs för att Jesus själv ska flytta sin ljusstake ifrån oss (jfr Upp 2:5)?

Första gången som denna fråga på allvar kom att väckas var i samband med den donatistiska striden i 300-talets Nordafrika.

All kärlek är bra kärlek – eller?

Inlägg på Världen idags opinionsblogg:

En av vår tids favoritslogans är att ”all kärlek är bra kärlek”. Det är en frimodig proklamation, som de flesta moderna människor kan känna stor sympati för. I de allra flesta fall får man nog också förutsätta att den ska tolkas som en kortform för: ”all kärlek mellan vuxna och jämlika parter är något positivt och gott, som därför ska bejakas och erkännas av omgivningen.”

Å andra sidan är det inte detta som denna slogan säger. Och inte heller kan den lite längre uttydningen betraktas som helt och hållet oproblematisk. Inte minst viktigt är förstås att själva ordet ”kärlek” behöver definieras. Låt oss alltså ge oss i kast med vart och ett av dessa problem – och låt oss för enkelhets skull börja från slutet.

För att fortsätta läsa, gå in här.

Inte kallade till överseende med falska profeter

Sverige är en konsensuskultur. Så långt som det är möjligt vill vi undvika konflikter. Hellre än att ställa till med bråk söker vi efter minsta gemensamma nämnare. ”Vi håller nog med varandra om det viktigaste trots allt.”

I många situationer kan detta vara positivt. Men på vissa områden ställer det också till med skada. Ett sådant är det som har med de falska profeterna att göra.

Både Jesus och apostlarna varnar oss för dessa. ”De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus (Matt 7:15–16). Och Johannes skriver: ”De har gått ut från oss, men de hörde aldrig till oss” (1 Joh 2:19).

För att fortsätta läsa denna krönika i Världen idag, gå in här.

En världsbild som underminerar kristen tro – del II: Moralisk relativism

Gästblogg av Andreas Sundström

Föregående inlägg handlade om sanningsrelativism. Följande kommer att handla om en annan form av relativism: moralisk relativism (också kallad ”värderelativism”). Fullskalig sanningsrelativism implicerar moralisk relativism, men moralisk relativism förutsätter inte sanningsrelativism, vilket är mitt skäl för att diskutera denna världsbildsingrediens separat.

Moralisk relativism innebär kortfattat att det inte finns några objektiva eller universella moraliska värden, utan att moraliska värden (och inte endast uppfattningarna om dessa värden) varierar mellan olika personer, grupper och kulturer.

Normkritik och transsexualism – ett komplicerat ”frihetsprojekt”

Inlägg på Världen idags opinionsblogg:

Vissa perioder brukar beskrivas som nyhetstorka. Den här hösten har situationen varit den motsatta: nyhetsexplosion. Det har ständigt kommit nya och angelägna nyheter att rapportera om.

Om detta är inte mycket att säga. Men ett problem är samtidigt att många andra viktiga frågor riskerar att hamna i medieskugga. En sådan är det gigantiska sociala experiment som just nu pågår i skolans och förskolans värld, som brukar beskrivas som ”normkritisk pedagogik” och som jag vid flera tillfällen har kommenterat här på bloggen.

Låt mig ta två aktuella exempel.

För att fortsätta läsa, gå in här.

En världsbild som underminerar kristen tro – del I: Sanningsrelativism

Det var ett tag sedan sist, men nu är det dags för en liten gästblogg-serie här på EfterKristus. Denna gång i tre delar och i ett ständigt aktuellt ämne. Författare är den kristne filosofen Andreas Sundström från Roknäs, och ursprungsversionen finner du här.

Ett budskap hörs aldrig i ett vakuum. Ett budskap kan tolkas, förstås och praktiseras på väldigt olika sätt beroende på mottagarens världsbild. Det låter antagligen inte så konstigt, och många kristna nickar nog instämmande om jag säger att ”folk har dålig koll på kristen tro idag” och att det innebär en utmaning för kyrkan (med ‘kyrkan’ avser jag Jesustroende människor oberoende av samfundstillhörighet), men jag vill påstå att utmaningarna är större än vad jag tror att de flesta tänker sig.

Helgelsen – del II: Sanning, fridsamhet och renhet

Som kristna är vi kallade till ett nytt sätt att leva. I denna och nästföljande artikel vill jag ge några exempel på vad detta kan tänkas innebära. Min utgångspunkt kommer att vara Efesierbrevets fjärde och femte kapitel, där Paulus ger en gedigen introduktion till dessa frågor.

Det första område som Paulus fäster strålkastarljuset på är vårt förhållningssätt till sanningen.

Nödvändigt att bjuda motstånd mot avgudarna

Det kom några veckor av (säkert välbehövlig) debatt emellan – först utifrån domkyrkoprästernas universalism och därefter om kyrkans syn på invandringen. Men nu har den insändare som jag för ett par veckor sedan skickade in till Dagen blivit publicerad. Det är en text som jag har grunnat på under en längre tid, och jag har blivit allt mer övertygad om relevansen i dess innehåll. Att den helt enkelt är sann.

Du får naturligtvis själv bedöma hur det är med den saken, men i grunden tror jag alltså att det är som jag skriver i texten: ”Hur obekvämt det än kan låta tror jag att vi behöver inse att det står en kamp om varje människas själ.” Denna kamp handlar bland annat just om de avgudar som Bibeln så ofta talar om, och som vi blir varnade för redan i det första budet: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3).

Frågan är därför hur vi i längden ska kunna vinna denna kamp mot vår egen tids avgudar. En del av svaret hoppas jag att du finner i min insändare!

”Allt är inte väl” del 1 – Jesus som enda vägen

Ofta vill vi fokusera på det goda och letar ljuspunkter i mörkret och det har absolut sin plats och sin tid. Ibland behöver man dock se sanningen i vitögat för att kunna göra goda analyser och finna rätta vägar framåt. Det är det jag vill göra i denna serie och syftet handlar om att vi ska inse svensk kristenhets belägenhet och därmed hjälpa oss att bli mer motiverade för det som behöver göras.

Få har undgått förra veckans debatt som inleddes med att fem anställda i Svenska kyrkan ville att kyrkan ska vara öppen för andra religioner. Det ledde vidare till att en utav författarna – domprost Hans Ulfvebrand blev intervjuad och sa att Jesus inte är enda vägen till Gud. Hans argument är att det inte är Jesus som säger ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6) utan det är något som ”Johannesevangelisten … lägger i Jesu mun”. (Man kan med lätthet argumentera emot hans sätt att handskas med bibeltexten, men det är inte syftet med den här texten.)

Maktspråk i debatten om homoadoptioner

Inlägg på Världen idags opinionsblogg:

Så har det hänt igen. Stora och viktiga frågor som har med samhällets ansvar och barnens bästa har reducerats till en ”underlivsfråga”. Denna gång är det Expressens ledarredaktion som tar sig för att använda uttrycket. Vidare skriver de apropå debatten inom KD om homosexuella pars rätt att adoptera att partiet borde slopa ”synpunkterna på människors privatliv” och att ”I Sverige är intresset begränsat för ett parti som lägger sig i vad som sker i människors sovrum”.

Men vänta nu, Expressen. Sedan när blev frågan om adoption av barn något privat, och därtill bara kopplat till vad vi gör i våra sovrum?

För att fortsätta läsa, gå in här.

Vad är egentligen ”Bibelns kärleksbudskap”?

Väldigt ofta i debatter kring sexualetik i kyrkan hänvisar kristna till det de kallar för ”Bibelns kärleksbudskap” eller ”den kristna trons kärleksbudskap”. Tolkningen av detta kärleksbudskap är för det mesta något i stil med: ”Gud älskar oss precis som vi är och därför kan jag vara precis som jag är och leva precis som jag gör”. Inte minst i frågan om utlevd homosexualitet hänvisas det flitigt till detta ”kärleksbudskap”, med uttolkningen att ”eftersom Gud är kärlek är allt som görs i kärlek rätt och i enlighet med hans vilja”.

Men vad är egentligen Bibelns kärleksbudskap? Det är väldigt sällan som jag hör någon form av definition av detta, annat än att ”Gud är kärlek”; ”Gud älskar oss” och ”Vi ska älska varandra”. Frågan är om detta är en korrekt tolkning av ”Bibelns kärleksbudskap”? Jag tycker personligen att våra moderna tolkningar av det ofta blir alltför ytliga och att de missar ganska centrala aspekter av vad Bibeln själv förmedlar om detta kärleksbudskap.

Paulus program för andlighet och karismatik

Gästblogg av IT-pastorn

Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:

Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Att inte tala illa men ändå kunna vara kritisk

Eftersom jag, så som de flesta, har alltför lätt att tala illa om människor har jag som princip att inte uttala mig offentligt om andra kristna. Det finns självklart en hel del som sägs och görs som jag inte håller med om, men försöker att hålla min mun tyst. I veckan gjorde jag dock ett avsteg från detta när Dagen ville att jag skulle kommentera Rob Bells teologiska resa. Orsaken till detta är tvådelad.

”Vi kan ju inte göra något mot sanningen, utan bara för sanningen”

I dag debuterar jag som gästkrönikör i tidningen Världen idag. Känns som ett roligt uppdrag! Först ut är ett tema som kan ses lite som en programförklaring för mitt liv i stort:

”Vi kan ju inte göra något mot sanningen, utan bara för sanningen.” Paulus klassiska formulering kan väcka en rad olika reaktioner. För vissa av oss är den befriande. För andra provocerande. För ytterligare några höjden av naivitet. Helt klart är att den har potentialen att förvandla den här världen. Om vi alla skulle göra apostelns ord till våra egna – inte bara i teori, utan också i praktik – skulle vi få ett helt annat samhällsklimat. Få saker är nämligen så laddade i 2000-talets Sverige som vårt förhållningssätt till sanning.

För att fortsätta läsa, tryck här.

”Det stör mig att grannarna inte kan se att det är oxfilé i matkassarna”

Ovanstående kommentar hörde min kompis när han var hemma hos sin vän och mamman i huset kommer hem från affären. Det är ju en oerhört tragikomisk kommentar och säger mycket om vårt samhälle. På samma tema läste jag idag en artikel om en holländsk tjej som gjorde ett examensarbete på universitetet om fejkade bilder och historier på sociala medier. Hon berättade för alla att hon skulle åka till Asien i fem veckor men i själva verket var hon kvar hemma i sin lägenhet. Där klippte hon in sig själv i bilder och postade i sociala medier för att sedan filma omgivningens reaktioner när allt visade sig vara en bluff. Hon gjorde det som ett experiment – frågan är hur många utav oss som gör liknande saker, fast på riktigt?

Jesu attityd – nej till synd, ja till människan

Många gånger hör man resonemanget om att vi som kristna inte kan vara emot t.ex. homosexualitet, för det är inte kärleksfullt gentemot människor med sådan läggning. Men jag menar att det måste vara möjligt att stå för en åsikt, ha en princip, och ändå möta människor som bryter mot den principen med kärlek. Jag menar att det är precis den attityden som Jesus hade i sitt möte med människor, när han vandrade här på jorden. Han var alltid för människor, men mot synden.

Jungfrufödelsen – är den så viktig?

Några frågor, som kyrkan historiskt har tyckt varit viktiga, dyker titt som tätt upp i debatten. Det kan handla om Jesus verkligen uppstod eller om Maria verkligen var jungfru. Inom min egen kära Svenska kyrka är det inte sällan som någon lyfter upp dessa tankar och ofta brukar argumentationen lyda ”det är inte viktigt om Jesus uppstod – det viktiga är att han lever i våra hjärtan”. På samma sätt brukar ofta kritiken mot deras kritiker vara att ”Gud är större än våra system om honom” eller ”vi är en trosgemenskap – inte en åsiktsgemenskap” eller ”kristna tänker ju så olika i så många andra frågor (dop, nattvard m.fl.) så varför kan vi inte acceptera olikheter även här?”. Frågan blir därför självklar: hur viktig är egentligen jungfrufödelsen?

Frustrerande med definitioner

Ni har säkert varit med om det. I samtal, diskussioner eller debatter gällande åsikter eller aktuella frågor om kristendomen är det ofta väldigt svårt att hävda vad som är ”bibliskt” eller ”klassisk luthersk tro”, eftersom frågan nästan alltid dyker upp: Vem definierar detta? Vem avgör vad som är bibliskt eller klassisk kristen tro, eller vad det nu är för andra termer som kan tänkas användas?

Märkligt svar från ÄB:s teologiska sekreterare

I senaste numret av Kyrkans tidning (papperstidningen, 28/8) kom det – förutom en fin intervju med min efterträdare i Salt, Johanna Björkman – ett svar på min insändare om rädslans kultur från ärkebiskopens teologiska sekreterare.

Tyvärr var det ett ganska märkligt svar. Först och främst sägs det inte ett ord angående det som var min insändares huvudärende: att identifiera och problematisera den rädslans kultur som tycks ha fått en stor del av Svenska kyrkan i sitt grepp.