Ny bok: Korsvägen och uppståndelselivet

Några veckor in i fastan har min bok Korsvägen och uppståndelselivet kommit ut på Livets Ords Förlag. Bokens första huvuddel handlar om lidandet i det kristna livet, vilket passar väl att påminna sig om inte minst i kyrkoårets fastetid. Bokens andra huvuddel fokuserar på kraften och härligheten i samma liv, och den som vill kan förslagsvis spara denna del av innehållet till tiden mellan påsk och pingst.

De av er som har gott minne känner kanske igen denna beskrivning av innehållet från en tidigare utgivning, och mycket riktigt är detta en reviderad (och något utökad) upplaga av min bok Korsets väg och korsets kraft, som 2011 kom ut på Libris förlag. Jag är så glad att boken nu finns tillgänglige på nytt!

Nedan kan du läsa både baksidestext och innehållsförteckning. Om du blir sugen på att läsa kan du höra av dig på olof.edsinger@icloud.com så får du ett signerat ex för 170 kr + frakt.

Tro stavas beroende – nu i en ny och utökad upplaga!

Min bok Tro stavas beroende finns nu i en ny och utökad upplaga. Första upplagan kom redan 2002, och har länge varit omöjlig att få tag på. Boken kan beskrivas som en helhetsvision av ett liv i tro, där jag i fyra delar beskriver trons identitet, trons tillgångar, trons liv och trons kamp. Genom hela boken anknyter jag även till vad Martin Luther, Carl Olof Rosenius och Lina Sandell hade att säga om dessa saker – en hel del, visar det sig.

Om du är intresserad av boken kan du höra av dig till mig på olof.edsinger@icloud.com alternativt PM på Facebook. För 200 kr inkl frakt får du ett signerat exemplar!

Baksidestexten lyder så här:

Välkommen till nyreformation.se!

Med det här inlägget har jag glädjen att meddela att det är dags för denna sommars andra hemsidesrelease, nämligen nyreformation.se.

Ny reformation är en resurshemsida för dig som vill bidra till Guds rikes utbredande och Kristi kropps upprättelse i Skandinavien. Sidan vänder sig i första hand till ledare, men alla intresserade är välkomna att läsa och lyssna. I våra inlägg prioriterar vi frågor som vi uppfattar som strategiskt viktiga utifrån vår övergripande vision. Det handlar om att hitta tillbaka till Jesus och bibelordet, om ett djupare beroende av den helige Ande och om att rusta en ny generation ledare för mission och församlingsplantering.

Kopplat till detta vill vi även bygga nätverk över både samfunds- och nationsgränserna, där vi kan stötta och utrusta varandra för de utmaningar som ligger framför oss.

Mycket av innehållet på Ny reformation ligger i linje med de redan etablerade bloggarna EfterKristus och Kingdom Blog, som dock har ett bredare anslag kring lärjungaskapet än vi vill prioritera här.

Reformationens slagord – del 5: Soli Deo gloria

Det sista av de fem slagorden är i praktiken en hel livshållning. Det är också så som det från början var tänkt att uppfattas. ”Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom”, skriver Paulus (Kol 3:17).

För reformatorerna innebar detta inte minst ett bemyndigande av vardagen. För Martin Luther – den forne augustinermunken – var det till exempel viktigt att slå fast att de som gick i kloster inte hade något företräde framför dem som tjänade Gud i det civila samhället. Eller som han uttryckte det i Stora Katekesen: ”Att en präst står där i gyllene skrud eller att en lekman hela dagen ligger på knä i kyrkan – sådant beundrar och prisar man, men att en fattig tjänsteflicka sköter ett barn och troget fullgör vad som åligger henne, det anses som intet.”[1]

Reformationens slagord – del 4: Solus Christus

Det finns ett starkt och befriande fokus på Jesus Kristus i den reformatoriska teologin. Precis som i ovanstående citat ur Filipperbrevet har man från protestantiskt håll – och allra mest i de många väckelserörelserna – varit mån om att ingenting ska börja skymma talet om Jesus och hans försoningsdöd.

Det här ligger också väl i linje med Nya testamentets budskap. ”Alla Guds löften har i honom fått sitt ja”, skriver Paulus (2 Kor 1:20). Den mest uppenbara tillämpningen av detta är att Jesus är vår enda föreskrivna väg till frälsning. ”Jag är vägen och sanningen och livet”, säger Jesus. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Men Jesus är också nyckeln till allt annat som Nya testamentet talar om i fråga om Guds välsignelser över sitt folk. För att än en gång citera Paulus: ”Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1 Kor 1:30).

Reformationens slagord – del 3: Sola fide

Detta slagord kan till stora delar ses som en ”tvilling” till det föregående. Vi blir frälsta av nåd genom tro, i kontrast till att bli frälsta genom våra goda gärningar.

I vår tid är det ovanligt med kristna som rakt ut säger att de sätter sin förtröstan till sina gärningar. Möjligen kan vi ibland göra detta utan att förstå vad vi gör. Till exempel har jag i flera sammanhang hört människor säga saker i stil med ”du duger som du är i Guds ögon” och ”han/hon som är så snäll måste få komma till himlen” – vilket förstås är att beteckna just som en gärningslära, eftersom man sätter sin förtröstan till personliga meriter snarare än till Guds nåd. Men som sagt: den här typen av uttalanden är inte alltid genomtänkta ur en dogmatisk synvinkel.

Till saken hör dock att det finns en betydande förvirring även när det gäller det lilla ordet ”tro”.

Reformationens slagord – del 2: Sola gratia

Alla kristna vet nog att vi blir frälsta av nåd, men det som reformatorerna reagerade på i deras egen samtid var att nåden och de goda gärningarna så ofta bakades ihop i samma ”kaka”. Resultatet blev att det var svårt att finna frälsningsvisshet, eftersom kyrkan själv inte ansåg att det var tillräckligt att förtrösta på Guds nåd.

Nu behöver vi ju inte läsa länge i Guds ord för att se att ”tron utan gärningar är död”. Men rent själavårdsmässigt är det ändå avgörande att kunna lita på att helgelsen, hängivenheten, de andliga övningarna etcetera visserligen fyller en viktig funktion – men att det endast är tack vare nåden som vi blir frälsta. Med apostelns ord: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig” (Ef 2:8–9).

Reformationens slagord – del 1: Sola scriptura

Stora delar av den protestantiska reformationen kan sägas vila på fem pelare, som tillsammans ger en god bild av vad som är en reformatorisk syn på kristen tro. Det är slagord som från början har formulerats i polemik med 1500-talets katolska kyrka, men som äger giltighet även i dag. Deras funktion är inte bara dogmatisk, utan även själavårdande. Alla inleds med ett ”sola” på latin, vilket betyder ”allena” på svenska. I den här artikelserien ska vi därför ta en titt på reformationens fem slagord, för att se hur de kan tala in i vår tid – och i våra egna liv. Först ut är ”Skriften allena”, eller Sola scriptura på latin.

Helighetskarismatik

Jag har myntat ett nytt kristet begrepp: helighetskarismatik. Om jag med ett enda ord ska beskriva vad min senaste bok handlar om är det nämligen detta: att ha en öppenhet för den helige Andes ledning och kraft i nuet – och att samtidigt vara medveten om att den tredje personen i Treenigheten går under beteckningen den helige Ande.

Alltför ofta i karismatiska sammanhang har vi tagit för lätt på detta faktum. Vi har reducerat den helige Ande till en närmast opersonlig kraft, och mötet med Gud till en pirrande känsla – eller till en upplevelse av bekräftelse och uppmuntran.

Ja, om sanningen ska fram har ju relativt stora delar av Sveriges kristenhet parkerat i det här diket – oavsett om vi är karismatiker eller nådegåvsförnekare, frikyrkliga eller folkkyrkliga. Gud tillåts komma till oss på våra egna villkor – eller inte alls.

Djupare in i Guds närvaro – ny bok om att navigera i den osynliga världen

I dag släpps min nya bok, som blir min tredje på Livets Ords Förlag. Den heter ”Djupare in i Guds närvaro” och har undertiteln ”På resa i bönens värld”.

Av flera skäl ser jag detta som en mycket spännande release. Först och främst utforskar den ett territorium som jag tidigare mest har snuddat vid i förbifarten – nämligen bönen och den osynliga världen. Men det är också en på många sätt personlig text. Genom hela boken löper det ett pärlband av vittnesbörd och ögonblicksskildringar, inte minst från mina tio år med Salts sommarläger TEJP. Den resa som dessa läger utgjorde satte djupa spår både i mig och det team av ledare som jag hade förmånen att arbeta tillsammans med.

Boken handlar alltså om bön. Men framför allt handlar den om vad som kan hända när vi bildligt talat rör oss utifrån ”förgården” och in i ”det heliga”. Innehållsförteckningen ser ut så här:

Ännu en fantastisk barnledarkonferens

I helgen hade vi den tredje upplagan av den nationella ekumeniska barnledarkonferens som jag var med och drog igång för några år sedan. Precis som tidigare var det en både stark och uppmuntrande helg, denna gång med ca 1200 deltagare i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Nu har ju poängen med dessa konferenser aldrig varit deras storlek – även om det är roligt med den goda uppslutningen. Vår grundvision är att få uppmuntra, utmana och utrusta Sveriges pastorer, barnledare och kristna föräldrar att ge Jesus och Bibelns berättelser till en ny generation barn. Vidare är det att upphöja Jesus, och att sätta Herren själv i centrum av allt vi gör.

Mina egna bidrag under helgen var flera (det blir lätt så när man är ordförande i arbetsgruppen), men det som hade störst laddning för mig själv var ändå den predikan som jag höll på lördagskvällen. Den hade temat ”Tillbaka till Källan”, och hade sin upprinnelse i en tungotalsprofetia som vi tog emot i gruppen vid vårt första möte inför årets konferens.

Du kan lyssna på predikan här.

I dag gjorde jag också debut som ordinarie ledarskribent i Världen idag, och min ledartext knöt an just till barnledarkonferensen. Tema: Barnverksamheten som ansvar och gåva.

Slutreplik på Grenholms slutreplik

Micael Grenholm har nu skrivit en slutreplik i den debatt som har pågått oss emellan, och som även har engagerat ett stort antal andra personer – inte minst i sociala medier. Det är en klargörande, och på många sätt fint skriven, text. Särskilt uppskattar jag förstås den ursäkt som Micael riktar till mig i inläggets början. Apology accepted!

Grenholm reflekterar kring varför han och jag ”både kommer till olika slutsatser vad gäller en kristen syn på migration och flyktingskap samt till att vi verkar tala förbi varandra ganska ofta”. Han bedömer att detta ”kan kokas ner till (åtminstone) fyra grundpremisser där vi helt enkelt har olika syn”. Dessa premisser är:

1) Tvåregementsläran

2) Medborgares särställning

3) Acceptans av ojämlikhet

4) Vad är realistiskt

Svar till Micael Grenholm – rond 2

Under den käcka rubriken ”Ska en kristen syn på migration välkomna synd?” replikerar Micael Grenholm på min artikel i Världen idag 161230. Därmed är nivån lagd. Jag välkomnar synd, och den som inte (likt Grenholm) är övertygad om att man som kristen måste förorda fri migration från fattiga till rika länder argumenterar (som jag fick veta redan i vår förra debattvända) ”mot Gud”.

Med ett sådant utgångsläge är det svårt att veta var man ska börja, och jag har faktiskt inte tänkt upprepa allt som jag tidigare har sagt i denna fråga. I stället hänvisar jag dels till mitt tidigare svar till Grenholm, dels till detta inlägg på Världen idags opinionsblogg. Jag räknar också med att återkomma i frågan i en mer systematisk form, men då utan att ta spjärn med boken ”Jesus var också flykting”. Hur omtalad den än är (och hur lovvärd dess intention) tycker jag nämligen inte att den förtjänar den status i debatten som den i många sammanhang har fått.

Om jag här och nu utgår från Micael Grenholms replik kan jag dock göra följande kommentarer till vad han själv skriver. Men allra först några mer övergripande iakttagelser:

Andlig klarsyn i en förvirrad tid – del IV: Att pröva profetior

Det är omöjligt att tala om andlig urskiljning utan att samtidigt säga några ord om det profetiska. Eller som det ofta brukar uttryckas: kallelsen att pröva profetior. I Skriften möter vi detta fenomen i både Gamla och Nya testamentet, och det finns både likheter och skillnader dem emellan.

I Femte Moseboken ges en ganska rak och enkel beskrivning av hur det profetiska ska prövas: En profet som uppmanar till avgudadyrkan och/eller vars profetior inte går i uppfyllelse är att betrakta som falsk, medan den som talar sant om såväl Gud som framtiden är äkta (se 5 Mos 13:1–5; 18:21–22). I Nya testamentet har det profetiska en delvis annan funktion, och fungerar även på en annan ”nivå” än Gamla testamentets profeter.

Andlig klarsyn i en förvirrad tid – del III: Att urskilja kyrkan

Hur kan vi känna igen den sanna kyrkan här på jorden? För vissa av oss låter kanske frågan konstig – vilka är vi att kunna uttala oss om något sådant? Men i takt med sekulariseringen av våra västerländska kyrkor måste den ändå få ställas: var går gränsen för att man som gemenskap ska göra sig förtjänt av namnet kristen? När ”tippar man över kanten” så att man inte längre är att betrakta som en Kristi representant på jorden? Eller med Uppenbarelsebokens uttryck: vad krävs för att Jesus själv ska flytta sin ljusstake ifrån oss (jfr Upp 2:5)?

Första gången som denna fråga på allvar kom att väckas var i samband med den donatistiska striden i 300-talets Nordafrika.

Skepticism vs urskiljning

Nästa vecka inleder jag en undervisningsserie i Världen idag på temat ”Andlig klarsyn i en förvirrad tid”. Hoppas att du har möjlighet att kolla in den! Som uppvärmning skulle jag här vilja dela med mig av en uppställning från David Wellstams uppsats Falska profeter, falsk andlighet, urskiljning – en biblisk granskning. Jag tycker att den har flera viktiga poänger, och eftersom den lyfter fram perspektiv som kompletterar min egen serie lägger jag härmed ut den på bloggen.

Väckelse – att gå från förgården in i det heliga

Både i Världen idag och i andra kristna tidningar kan vi med jämna mellanrum läsa om en längtan efter väckelse och förnyelse. Ibland formulerad av förkunnare och pastorer, ibland av kyrkans fotfolk. Det är också en bön som står i centrum av många av våra kristna uppbyggelsekonferenser. Det är naturligt för en kristen att längta efter och be om väckelse.

Samtidigt finns en dimension i denna fråga som enligt min mening lyser lite för mycket med sin frånvaro – nämligen att väckelse och förnyelse behöver gå hand i hand också med ett allvar. Ett djupgående skeende av Guds Ande kan nämligen inte annat än inbegripa sådana saker som syndabekännelse, omvändelse och ett liv i helgelse. Om detta bär både Bibeln och kyrkohistorien bud.

För att fortsätta läsa denna krönika i Världen idag, gå in här.

Omskakande budskap av Steve Hill

Jag kom just över länken till detta omskakande budskap av den numera avlidne evangelisten Steve Hill, en av centralgestalterna i Pensacolaväckelsen. Det finns en del manér och formuleringar som kan få en sån som mig att rynka på näsan, men jag måste säga att jag har svårt att värja mig för det han säger. Sista minuten är obetalbar.

I lärjungaskolan I Mästarens fotspår, som precis har dragit igång för den här terminen, brukar jag som åskådliggörande av Johannestjänsten ge uppdraget att lyssna till David Wilkersons budskap när han predikade i Sverige 2004. Det var av ungefär samma kaliber, men då specifikt riktat till den evangelikala kristenheten i Sverige. Om du inte redan har sett det kan jag varmt rekommendera även det. Det återfinns under kategorin ”Profetior” här på EfterKristus, men en direktlänk kommer även här.

Mina seminarier på Lapplandsveckan

På årets Lapplandsvecka höll jag i tre olika seminarier, där jag bland annat knöt an till de reformatoriska ropen. Alltså de slagord som stora delar av reformationen på 1500-talet samlades kring, och som på gammaldags svenska brukar beskrivas som ”Skriften allena”, ”Kristus allena”, ”Tron allena” och ”Nåden allena”. Seminarierna finns nu utlagda på YouTube för den som vill kolla in innehållet. Rubriker och direktlänkar finner du här:

Kan vi lita på Gamla testamentet? (Skriften allena)

Enda vägen? (Kristus allena)

Att bevara sitt hjärta (Tron allena)

(Särskilt de två första har en lite mer apologetisk touch. Det tredje och avslutande handlar om tro, men också om helgelsens plats och motivering i de troendes liv.)

Öppna gränser och fri invandring, ett försök till analys

Inlägg på Världen idags opinionsblogg:

Jag högaktar Micael Grenholm för hans engagemang för invandrare, tiggare och andra utsatta människor. Men intervjun med honom i dagens Världen idag gör ändå att jag vill problematisera några av de påståenden som Grenholm kommer med. Jag gör det för att han har blivit en så pass viktig opinionsbildare i frågor som har med migration och kristen tro att göra. Men jag gör det också för att jag menar att en del av hans påståenden – hur fina de än kan verka – riskerar att få motsatt effekt. Ett politiskt program som inte är genomförbart må låta tilltalande i många kristnas öron, men samtidigt riskerar det att skapa polariseringar som öppnar för helt andra krafter än dem som man från början hade avsikten att stödja. Idealism kan i förlängningen vara något farligt.

För att fortsätta läsa, gå in här.