Inlägg märkta ‘Invandring’

Som lärjungar till Jesus Kristus förutsätter jag att vi är positivt inställda till andra länder och kulturer. Rasism eller främlingsfientlighet har inget som helst i den kristna kyrkan att göra. Tvärtom har vi goda skäl att bejaka den mångfald som sätter sin prägel på den här världen, och som visar sig i olika språk, kulturer och hudfärger. Självklart utan att bejaka alla enskildheter i dessa kulturer, eftersom hela Guds skapelse har blivit präglad av synden – inklusive vårt eget land.

Samtidigt är det ofrånkomligt att en god integration av de människor som invandrar till Sverige förutsätter dels en grundläggande förståelse för vår majoritetskultur, dels en förmåga att ta sig fram på det svenska språket. Inte minst när det kommer till försörjning är det nämligen en klar majoritet av Sveriges arbetsgivare som vill ha svensktalande arbetstagare; självklart vill de också ha personal med kompetens för sina respektive yrken.

För att fortsätta läsa denna artikel i tidningen Världen idag kan du gå in här.

[För tillfället bara tillgänglig för prenumeranter. Återkommer om några veckor med hela texten här på bloggen.]

Vissa som har läst vad jag skrev i min förra artikel tror att jag är negativ till invandring, eller till att vi som rika västländer ska dela med oss av vårt välstånd till andra. Ingenting kunde vara mer fel.

Jag är verkligen positiv till en reglerad invandring.

Jag är vidare positiv till katastrofbistånd, och även till ett långsiktigt biståndsarbete i de länder som har ett dåligt ekonomiskt utgångsläge. Allra helst med kristna förtecken, där vi med Frälsningsarméns slogan ger både soppa, tvål och frälsning. Eller ännu mer allmängiltigt: skola, sjukvård och församlingsbyggande.

Däremot har jag inte mycket till övers för den symbolpolitik vars egentliga syfte tycks vara att vi i Sverige ska ”känna oss goda” snarare än att skapa så drägliga förhållanden för så många individer som möjligt. Är det till exempel rimligt …

För att fortsätta läsa denna artikel i tidningen Världen idag kan du gå in här.

[För tillfället bara tillgänglig för prenumeranter. Återkommer om några veckor med hela texten här på bloggen.]

I centrum av de senaste årens invandringsdebatt har stått kollisionen mellan två olika solidaritetsideal. Det ena av dessa utgår från nationalstaten, där man som medborgare arbetar och betalar skatt, för att på så sätt – i alla fall som huvudregel – förtjäna sina sociala rättigheter. Det andra idealet utgår från mänskliga rättigheter (MR), och säger att solidariteten inte kan begränsas av nationsgränser. Enligt detta sätt att tänka har vi precis samma förpliktelser mot en somalier eller syrier på flykt som mot en svenskfödd pensionär. Annars låter vi påskina att olika människor har olika värde.

För många kristna debattörer är det en självklarhet att vi ska ansluta oss till MR-idealet. Som kristna tillhör vi ju ett folk där ”det inte längre [är] fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri” (Kol 3:11). Dessutom säger Guds ord att alla människor är skapade till Guds avbilder, och att det därför inte finns någon som helst skillnad i värde mellan ovan nämnda somalier eller syrier och en svenskfödd pensionär. Vilka är då vi att döma mellan dessa?

För att fortsätta läsa denna artikel i tidningen Världen idag kan du gå in här.

[För tillfället bara tillgänglig för prenumeranter. Återkommer om några veckor med hela texten här på bloggen.]

Det är länge sedan västvärlden var så polariserad som den är i dag. Inte främst i traditionell mening mellan höger och vänster, kapitalism och socialism, utan genom att det politiska etablissemanget har blivit allt mer utmanat av ytterlighetsrörelser. Populister vinner terräng på de etablerade partiernas bekostnad, och en allt större andel av Europas och USA:s befolkning upplever att de frågor som de själva prioriterar inte tas på allvar av deras politiska företrädare – att de uppfattas som för kontroversiella för partierna att ta tag i.

Ett tydligt exempel på detta är den glödheta frågan om invandring och migration. Och här kompliceras bilden av ett antal mer eller mindre sammanhängande faktorer:

Å ena sidan har vi det desperata läget i flera av vår tids krigshärdar, med det sönderbombade Syrien som det just nu värsta exemplet. Å andra sidan har vi den enorma utmaningen inte minst i Sverige med integrationen av alla de människor som har beviljats asyl.

Å ena sidan har vi den bibliska kärlekstanken, som lyfter fram ideal som gästfrihet, generositet och tolerans. Å andra sidan har vi ett antal komplicerade och minerade frågor, inte minst med koppling till religionen islam – såsom terrorism, jihadism, heltäckande slöjor och sharia-lagar.

Detta och mycket annat samverkar till att göra ”invandringsfrågan” till en av vår tids mest svårlösta samhällsutmaningar.

För att fortsätta läsa denna artikel i tidningen Världen idag kan du gå in här.

Micael Grenholm har nu skrivit en slutreplik i den debatt som har pågått oss emellan, och som även har engagerat ett stort antal andra personer – inte minst i sociala medier. Det är en klargörande, och på många sätt fint skriven, text. Särskilt uppskattar jag förstås den ursäkt som Micael riktar till mig i inläggets början. Apology accepted!

Grenholm reflekterar kring varför han och jag ”både kommer till olika slutsatser vad gäller en kristen syn på migration och flyktingskap samt till att vi verkar tala förbi varandra ganska ofta”. Han bedömer att detta ”kan kokas ner till (åtminstone) fyra grundpremisser där vi helt enkelt har olika syn”. Dessa premisser är:

1) Tvåregementsläran

2) Medborgares särställning

3) Acceptans av ojämlikhet

4) Vad är realistiskt (mer…)

Under den käcka rubriken ”Ska en kristen syn på migration välkomna synd?” replikerar Micael Grenholm på min artikel i Världen idag 161230. Därmed är nivån lagd. Jag välkomnar synd, och den som inte (likt Grenholm) är övertygad om att man som kristen måste förorda fri migration från fattiga till rika länder argumenterar (som jag fick veta redan i vår förra debattvända) ”mot Gud”.

Med ett sådant utgångsläge är det svårt att veta var man ska börja, och jag har faktiskt inte tänkt upprepa allt som jag tidigare har sagt i denna fråga. I stället hänvisar jag dels till mitt tidigare svar till Grenholm, dels till detta inlägg på Världen idags opinionsblogg. Jag räknar också med att återkomma i frågan i en mer systematisk form, men då utan att ta spjärn med boken ”Jesus var också flykting”. Hur omtalad den än är (och hur lovvärd dess intention) tycker jag nämligen inte att den förtjänar den status i debatten som den i många sammanhang har fått.

Om jag här och nu utgår från Micael Grenholms replik kan jag dock göra följande kommentarer till vad han själv skriver. Men allra först några mer övergripande iakttagelser: (mer…)

Aldrig tidigare har vi haft så många flyktingar i vår värld – över 60 miljoner. Mer än hälften av dessa är internflyktingar, men ungefär en tredjedel är män, kvinnor och barn som har tvingats lämna sina egna ursprungsländer. Det senare gäller inte minst flyktingar från Syrien, Afghanistan och Somalia, av vilka många har sökt sig hit till Europa.

Få samhällsfrågor kan därmed beskrivas som så brännande som hur vi ska kunna hantera dessa oerhörda strömmar av människor. Eller med en annan formulering: Hur vi ska kunna skapa bästa tänkbara förutsättningar för så många människor som möjligt i den värld vi lever i.

Detta har också varit en het debatt i vårt eget land. Inom politiken har svängningen varit enorm: Från Fredrik Reinfeldts tal på temat ”öppna era hjärtan” och Stefan Löfvens ord om att ”mitt Europa bygger inte murar” till den berömda inbromsningen i invandringspolitiken hösten 2015. Mitt i detta drama har det pågått en ideologiernas kamp. Vilket ansvar har vi i Sverige för den uppkomna situationen? Vilka ideal ska styra vår migrationspolitik? I vilken utsträckning kan invandringen beskrivas som en tillgång, och när övergår den i stället till att vara ett problem?

För att fortsätta att läsa denna Tro och liv-artikel i Världen idag, gå in här.