Julevangeliet och flyktingströmmarna

I flyktingströmmarnas Europa är det lättare än på länge att leva sig in julens evangelium. När Jesus föddes var hans föräldrar på resa. Kejsar Augustus påbud om att ”hela världen skulle skattskrivas” (Luk 2:1) tvingade dem att ta sig hela vägen från Galileen till Josefs hembygd i Judeen. Mellan Nasaret och Betlehem var det ca fem dagsresor, och det var knappast något som familjen längtade efter nu när Maria var höggravid. Att lämna Maria ensam hemma hade dock varit ännu mer problematiskt. Dels för att hon ville ha sin man i närheten när hon skulle till att föda, men också för att hon var i en socialt mycket utsatt position. Som grannarna i Nasaret såg på saken var hon ju en ”dålig kvinna”, som hade blivit gravid utan att vara gift.

Ojämn kamp mot den svenska jantelagen

Krönika i gårdagens Världen idag:

Den dansk-norske författaren Aksel Sandemose har bland annat gått till historien för att ha formulerat den så kallade Jantelagen. Det var i boken En flykting korsar sitt spår från 1933 som han beskrev sin uppväxt i staden Jante, som är en pseudonym för danska Nykøbing. Han sammanfattade invånarnas mentalitet i en lag om tio budord, av vilka det första och mest kända lyder: ”Du skall inte tro att du är något.”

Jantelagen sätter ord på attityder som tycks vara djupt rotade i den syndiga människan. Sandemoses bok kom därför också att bli översatt till ett stort antal språk. Inte minst lyckades han fånga något som har visat sig signifikant för den skandinaviska kulturen. Och då syftar jag på förhållandena både i och utanför kyrkan.

För att fortsätta läsa, gå in här.

Nödvändigt att bjuda motstånd mot avgudarna

Det kom några veckor av (säkert välbehövlig) debatt emellan – först utifrån domkyrkoprästernas universalism och därefter om kyrkans syn på invandringen. Men nu har den insändare som jag för ett par veckor sedan skickade in till Dagen blivit publicerad. Det är en text som jag har grunnat på under en längre tid, och jag har blivit allt mer övertygad om relevansen i dess innehåll. Att den helt enkelt är sann.

Du får naturligtvis själv bedöma hur det är med den saken, men i grunden tror jag alltså att det är som jag skriver i texten: ”Hur obekvämt det än kan låta tror jag att vi behöver inse att det står en kamp om varje människas själ.” Denna kamp handlar bland annat just om de avgudar som Bibeln så ofta talar om, och som vi blir varnade för redan i det första budet: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3).

Frågan är därför hur vi i längden ska kunna vinna denna kamp mot vår egen tids avgudar. En del av svaret hoppas jag att du finner i min insändare!

Svensk genuspolitik – en tickande bomb i integrationsfrågan

I dag har jag fått en insändare publicerad på SvD Opinion. Den handlar om hur svensk genuspolitik riskerar att lägga allvarliga hinder i vägen för den i dag så omhuldade integrationen. En text som jag hoppas ska leda till fortsatta och konstruktiva samtal!

Genuspolitik i krock med integrationen

Den här veckan har jag också varit med och lanserat en hemsida för Nätverket för samlevnad och sexualitet, där jag själv har rollen som vice ordförande. En direktlänk till sidan finner du här, och där kan du läsa mer både om nätverket och om vad vi försöker åstadkomma med vårt arbete.

Tacksamhet efter barnledarkonferensen

Barnledarkonferensen i Jönköping är nu slut. Det har varit en fantastisk helg med mängder av nya erfarenheter och intryck. Och en hel del jobb förstås! Men det är verkligen något speciellt med denna konferens. Inte bara för att det är en av Sveriges största kristna ledarkonferenser – 1400 personer inklusive volontärer, och då fick vi säga nej till flera hundra som hade velat komma – utan också av en rad andra skäl:

Samtidigt rättfärdig och syndare

I dag känner vi, och sörjer, med våra kristna syskon på Livets Ord. Att få se sin tidigare herde vända ryggen åt allt det som han tidigare har försvarat – och jag tänker här både på församlingen och på den betoning av äktenskapet och den kristna helgelsen som varit så central i Robert Ekhs förkunnelse – och därtill lämna sin egen familj i en svår och utsatt situation, måste vara hemskt. För alla parter.

Därmed är det också naturligt att ett antal frågor kommer upp till ytan:

Kristet lärjungaskap – del III: Tjänarskap

En av kristendomens många paradoxer är att Gud, som är universums Herre, genom Kristus har gjort sig känd som sin skapelses tjänare. När vi beslutar oss för att stå till Jesu oinskränkta förfogande behöver vi därför inte göra det av olust eller tvång. Kallelsen till efterföljelse kommer bokstavligen från en Gud som har gjort allt för att vinna oss tillbaka på sin sida; en Gud som har gått i döden för vår skull.

Just därför bör också livet i Jesu fotspår vara ett liv i tjänarskap. 

Kristet lärjungaskap – del II: Överlåtelse

Om ödmjukhet och andens fattigdom kan beskrivas som nyckeln in till Guds rike, är överlåtelsen till Kristus det som för oss vidare. När Jesus kallar sina första lärjungar gör han det med orden: ”Följ mig!” (Joh 1:43 m fl), och att svara ja på den uppmaningen är att fogas samman med Herren själv. Jesus säger: Jag är herden, ni är fåren (se Joh 10). Och vidare: Jag är läraren, ni är lärjungarna; jag är Herren, ni är tjänarna (se Matt 10:24-25).

Det handlar om lydnad.

Kristet lärjungaskap – del I: Ödmjukhet

”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3). Med dessa ord inleder Jesus sin så kallade bergspredikan, och den ”andens fattigdom” han förkunnar – som går som en röd tråd genom alla åtta saligprisningar – kan beskrivas som något av en nyckel in till Guds rike.

Att vara fattig i anden är att se sitt behov av någon annan. Det är att ödmjukt peka vidare, bortom sig själv.

Ännu en bön inför det nya året

Vincent Ihlberg, som är en av våra präster i EFS i Mikaelskyrkan, läste för en tid sedan upp följande bön i en predikan. Den är skriven av metodismens grundare John Wesley (1703-1791), och jag tycker själv att den är oerhört stark. Precis som den bön som jag la ut för några dagar sedan är det en bön av överlåtelse. En bön som man bara kan be med en viss bävan – om man alls är villig att göra det. Oavsett vilket är den ett vittnesbörd om vilken anda och attityd som satte sin prägel på en av Europas viktigaste väckelsegestalter i modern tid!

Bön inför det nya året

I den upprättelsekurs som vi i många år arrangerade i EFS i Mikaelskyrkan brukade vi avsluta med en bön om Jesu herravälde över våra liv. Det är en stark proklamation som passar bra att be också inför ett nytt år. För var och en som vill stämma in:

Herre Jesus Kristus, jag erkänner mitt beroende av dig och tar emot dig som min frälsare, min befriare och min Gud.

Ännu ett nådens år …

Förr i tiden brukade man göra ett tillägg när man skulle skriva ut ett nytt årtal, till exempel i en dagbok eller en historisk skildring. Man skrev ”i nådens år”. Orsaken till detta var att man var medveten om att varje nytt år var att betrakta som en Guds gåva. Ja, att faktiskt varje sekund, varje andetag vi tar, är ett uttryck just för Guds oerhörda och oförtjänta nåd. Det liv som vi får leva här på jorden är något vi har Skaparen av himmel och jord att tacka för – honom och ingen annan.

Läge att be för EFS!

I ett inlägg från den 23 september skrev jag att ”det blåser upp till storm i EFS”. Orsaken till detta var ett dubbeluppslag i tidningen Budbäraren, där det var flera olika röster som kritiserade EFS hållning i fråga om samkönade vigslar. Därefter verkade det som att det hela skulle lägga sig, men nu är kanske stormen ändå här …

Skepticism vs urskiljning

Jag ska snart börja lägga ut den andra omgången gästinlägg av David Wellstam, som hade en serie om Guds närvaro här på Efterkristus innan jul. Som ett första smakprov väljer jag här att lägga ut en uppställning av skillnaden mellan allmän skepticism och det som Bibeln kallar för andlig urskillning. Den är hämtad ur Davids (långa) artikel på temat ”Falska profeter” och är i mitt tycke mycket intressant. Han skriver så här:

Den attraktiva ödmjukheten

En vän och jag pratade om en lovsångsledare häromdagen och hon sa ”Jag vet inte hur duktig han är som musiker” och vi insåg att vi inte kunde bedöma hans musikaliska kvalitéer eftersom fokus för honom i lovsångsledning är att ära och lyfta upp Gud. Han är uppenbarligen inte musikaliskt dålig (det borde märkts på de 10+ skivor som han har spelat in), men hans översta nivå har vi ingen aning om eftersom det uppenbarligen inte är det som han vill visa upp – utan snarare hur stor Gud är.

The awesome church!

Häromveckan läste jag en bloggpost på ”The Gospel Coalitions” hemsida. Den är på engelska, men det tror jag ni klarar. :-) Den ger en tänkvärd bild av kyrkan och sociala medier och vilken bild vi förmedlar av oss själva via dessa.

Gud och sex – del XVI: skillnaden mellan en biblisk och en traditionell äktenskapssyn

Som kristen kallar jag mig gärna för konservativ. De läsare som har tagit del av mina tidigare inlägg i den här serien kan lätt konstatera att jag är konservativ i min bibelsyn. Alltså: jag är inte liberal. Jag tror, som Lausannedeklarationen uttrycker det, att ”Bibeln är sann i allt vad den påstår”. Att den är grunden för lära och liv – också i dag. I frågor om sexualitet såväl som i alla andra frågor.

Samtidigt är det viktigt att säga att kristen tro i sig inte är särskilt ”konservativ” till sin natur. Tvärtom kan man på goda grunder hävda att den kristna tron är revolutionär! Inte i den meningen att den med våld försöker omstörta den politiska makten. Men så att den med kärlek omstörtar hjärtan. Kristen tro är fräsch. Den är förnyande. Den är förvandlande. Och detta gäller även på sexualitetens område.

Ledarskap efter Davids hjärta

På den lärjungaskola som arrangerades i Helsingborg i somras höll jag ett föredrag om kristet ledarskap som jag gav rubriken ”Ledarskap efter Davids hjärta”. Med David som exempel delar jag där några grunddrag i vad jag tror är viktigt för oss som vill fungera som andliga ledare i en tid som denna.

Högst praktiskt och personligt del 6 – att underordna sig

Bibeln uppmanar oss att underordna oss. Det gäller dels våra andliga ledare i en församling, samfund eller ett läger. Men det handlar också om att underordna sig det samhälle man lever i. För mig uttrycks det till exempel att jag håller hastighetsbegränsningarna trots att jag tycker att 110km/h på en svensk motorväg en öde sommarnatt är för lågt. Men jag håller lagen för att jag underordnar mig mitt samhälle och dess ledare.

Lärdomar från Florence

I min barndomsförsamling fanns Florence. Hon hade varit skolfröken och var nu 93 år (hon var en av de människorna som aldrig tycktes fylla år, utan mitt minne var att hon alltid var 93, men nu som vuxen tycker jag att det verkar lite märkligt..). Hursomhelst var hon ganska sträng (tyckte iaf jag som barn) och med bestämda åsikter.