Reformationens slagord – del 4: Solus Christus

Det finns ett starkt och befriande fokus på Jesus Kristus i den reformatoriska teologin. Precis som i ovanstående citat ur Filipperbrevet har man från protestantiskt håll – och allra mest i de många väckelserörelserna – varit mån om att ingenting ska börja skymma talet om Jesus och hans försoningsdöd.

Det här ligger också väl i linje med Nya testamentets budskap. ”Alla Guds löften har i honom fått sitt ja”, skriver Paulus (2 Kor 1:20). Den mest uppenbara tillämpningen av detta är att Jesus är vår enda föreskrivna väg till frälsning. ”Jag är vägen och sanningen och livet”, säger Jesus. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Men Jesus är också nyckeln till allt annat som Nya testamentet talar om i fråga om Guds välsignelser över sitt folk. För att än en gång citera Paulus: ”Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1 Kor 1:30).

Olika dimensioner i det kristna budskapet

[Insändare i Dagen 170425:]

För några veckor sedan initierade jag en debatt om evangeliets innehåll här i Dagen. Min utgångspunkt var en välkänd sång, men mitt ärende var framför allt att ställa frågor som: Vad handlar evangeliet om? Är det rimligt att beskriva det kristna budskapet som ”du duger som du är”? Hur kan vi på djupet bli befriade från vår egen självcentrering, för att i stället bygga vår tro och vår identitet på Jesu död och uppståndelse för vår skull?

Debattens vågor har sedan dess gått höga. Den har också utvecklat sig i lite olika riktningar. Den katolska invändningen, formulerad av Martin Lembke, betraktar jag vid det här laget som bemött. Jag hoppas även att de människor som hakade upp sig på min hänvisning till den specifika sången, eller som gjorde sig lustiga över att ”alla sånger inte kan säga allt”, börjar förstå vad jag faktiskt var ute efter.

Korsets dårskap: det otänkbara blev verklighet

[Insändare i Dagen 170419:]

Den katolske religionsfilosofen Martin Lembke kan inte beskyllas för dåligt självförtroende. I Dagen 170406 förklarar han frimodigt att den försoningssyn som stora delar av Sveriges väckelserörelse är präglad av – med Carl Olof Rosenius och Lina Sandell som framträdande namn – är heretisk. Samma omdöme ger han om Martin Luther och Jean Calvin, eftersom det var de som i polemik mot den katolske teologen Anselm av Canterbury formulerade ”läran om ställföreträdande strafflidande”.

Mot såväl Luther, Calvin, Rosenius och Sandell skriver Martin Lembke: ”Hur än Jesus på korset möjliggjorde vår frälsning så gjorde han det inte genom att i vårt ställe ta straffet för våra synder.”

För de flesta Dagen-läsare torde detta vara ett häpnadsväckande uttalande. Det strider också mot Paulus ord om att Jesus på korset ”blev en förbannelse i vårt ställe” (Gal 3:13) och att ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd” (2 Kor 5:21).

Frågan om evangeliets väsen fortsatt viktig

[Replik i Dagen 170405:]

Som författare vet jag att kommunikation är svårt, men sällan har jag upplevt det så konkret som under den senaste veckan. I onsdags hade jag en debattartikel införd, där jag med utgångspunkt i den populära sången ”Du vet väl om att du är värdefull” lyfte frågan om vad vi menar när vi talar om ”evangelium”.

Det dröjde bara några timmar så fullkomligt kokade det på Dagens Facebook-sida. Men till min förvåning var det bara ett fåtal som ville diskutera det som för mig var den centrala frågan. Desto fler uttryckte sin indignation över att jag hade analyserat, och i viss mån kritiserat, en av deras favoritsånger. ”Hur kan du ge dig på Ingemar Olssons låt.” ”Den har betytt jättemycket för mig.” ”Vem är du att komma med synpunkter på vad som är evangelium för mig?”

Det är uppenbart att jag har satt foten rakt in i ett getingbo. Och om jag har uttryckt mig klumpigt ber jag om ursäkt för det.

Ett sant evangelium befriar till Kristus

[Insändare i Dagen 170329:]

Under vinjetten ”Så kom sången till” har vi de senaste veckorna fått följa historien bakom några av kristen-Sveriges mest älskade sånger. Själv läste jag med särskilt intresse reportaget om Ingemar Olssons sång ”Du vet väl om att du är värdefull” – en sång som hörde till de mest sjungna i min egen tonårsgrupp i kyrkan.

Det är lätt att förstå varför denna sång har blivit populär. Den har ett positivt och livsbejakande budskap, som sätter varje människas unika värde i centrum. Men det finns också något i texten som skaver, nämligen det som står i andra versen: ”Det finns alltför många som vill tala om att du bör vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå och det kan du lita på.”

I en mening är kanske inte detta så mycket att bråka om. Det är ju sant att Guds kärlek är villkorslös! Frågan är väl mer vad vi lägger i ordet ”acceptera”. Menar vi att Gud älskar oss oavsett vad vi har gjort? Eller menar vi att vi faktiskt också är frälsta oavsett hur vi ser på våra snedsteg i livet?

Tyvärr finns det en risk att många som sjunger denna sång gör det utifrån den senare förståelsen.

Svåra och problematiska bibelord – del 17

Frågan om tro och gärningar är ständigt aktuell i kristenheten. Vad gäller egentligen? Blir jag frälst enbart av tro, eller behövs det gärningar också? Vad är tro? Vad är gärningar? I detta avsnitt försöker jag beskriva den skillnad som ofta tycks finnas mellan Paulus å ena sidan och Jakob å andra sidan. Men finns det verkligen någon skillnad dem emellan?

Svåra och problematiska bibelord – del 16

Ofta möter jag människor som har problem med Bibelns tal om kollektiv skuld. I vår hyper-individualiserade tid kan det så klart vara svårt att ta in. Hur kan någon annans handling, så som Adams, påverka mig och mitt liv? Ska inte jag få en egen chans att göra rätt eller fel inför Gud? Det är väl inte rättvist att jag ska straffas på grund av Adams synd?

Svåra och problematiska bibelord – del 15

Frågan om Jesus som den enda vägen till frälsning är brännande het överallt och i alla tider. Är det bara en förlegad, trångsynt exklusiv hållning, eller är det något sant att hålla fast vid och frimodigt proklamera än idag? Detta avsnitt tar upp frågan med utgångspunkt i en av Petrus predikningar.

Tror muslimer och kristna på samma Gud?

Det har senaste tiden debatterats, bland annat i Dagen, huruvida muslimer och kristna tror på samma Gud. Problemet med frågan är egentligen att den är felställd, för det man egentligen debatterar är snarare – finns det frälsning i Islam?

Grundproblemet är att man sätter likhetstecken mellan ”att tro på Gud” och ”att vara frälst”. Tyvärr finns inte dessa likhetstecken i NT. Jesus är tydlig med att han ”är vägen sanningen och livet” och att ”ingen kommer till Fadern utom genom [honom]” (Joh 14:6). Ingenstans i NT antyds att en tro på Gud skulle vara frälsande. På flera ställen verkar inte heller enbart tron på Jesus räcka utan även att man lever och förvaltar denna tro.

Vad är egentligen kyrkans ”produkt”?

Jag har skrivit några inlägg tidigare på den här bloggen om vad som egentligen är kyrkans viktigaste uppdrag, vårt huvudmål med vår verksamhet och existens. Jag blir mer och mer övertygad om att vi behöver fokusera på det som är vår ”produkt” framför andra – frälsningen, själars räddning.

Kartellen – ett Kristusvittnesbörd på bästa sändningstid

Inlägg på Världen idags opinionsblogg:

I helgen sändes en dokumentär om ett av Sveriges mest kontroversiella band – hiphopgruppen Kartellen. Det är en märklig resa kantad av missbruk, kriminalitet och politiska kontroverser. Dokumentären ger en inblick i en hård och mörk värld, men visar också på det faktum att musikalisk och poetiska genialitet kan dyka upp på de mest oväntade ställen. Det är inte för inte som Kartellen har hyllats som en av vår tids viktigaste skildrare av det svenska samhällets skuggsidor.

För att fortsätta läsa, gå in här.

Inte kallade till överseende med falska profeter

Sverige är en konsensuskultur. Så långt som det är möjligt vill vi undvika konflikter. Hellre än att ställa till med bråk söker vi efter minsta gemensamma nämnare. ”Vi håller nog med varandra om det viktigaste trots allt.”

I många situationer kan detta vara positivt. Men på vissa områden ställer det också till med skada. Ett sådant är det som har med de falska profeterna att göra.

Både Jesus och apostlarna varnar oss för dessa. ”De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus (Matt 7:15–16). Och Johannes skriver: ”De har gått ut från oss, men de hörde aldrig till oss” (1 Joh 2:19).

För att fortsätta läsa denna krönika i Världen idag, gå in här.

Nödvändigt att bjuda motstånd mot avgudarna

Det kom några veckor av (säkert välbehövlig) debatt emellan – först utifrån domkyrkoprästernas universalism och därefter om kyrkans syn på invandringen. Men nu har den insändare som jag för ett par veckor sedan skickade in till Dagen blivit publicerad. Det är en text som jag har grunnat på under en längre tid, och jag har blivit allt mer övertygad om relevansen i dess innehåll. Att den helt enkelt är sann.

Du får naturligtvis själv bedöma hur det är med den saken, men i grunden tror jag alltså att det är som jag skriver i texten: ”Hur obekvämt det än kan låta tror jag att vi behöver inse att det står en kamp om varje människas själ.” Denna kamp handlar bland annat just om de avgudar som Bibeln så ofta talar om, och som vi blir varnade för redan i det första budet: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3).

Frågan är därför hur vi i längden ska kunna vinna denna kamp mot vår egen tids avgudar. En del av svaret hoppas jag att du finner i min insändare!

I skriande behov av Johannestjänstens budskap

För två veckor sedan fick vi fira en av Sveriges mest älskade högtider: midsommar. Ett mindre välkänt faktum är dock att vi under samma helg, i alla fall enligt kyrkoårets texter, fick fira minnet av en av Nya testamentets mest säregna personer – nämligen Johannes Döparen.

Under lång tid var det så att Johannes Döparens dag sammanföll med Midsommardagen. Men många präster upplevde det som besvärande att under denna dag behöva påminna om Johannes Döparens budskap. Johannes är ju inte direkt känd för sin munterhet, utan snarare för sin omutliga tilltro till Sanningen. Han predikade och han döpte för att kalla sina åhörare till omvändelse.

För att fortsätta läsa denna krönika i fredagens Världen idag, tryck här.

Vad Martin Modéus egentligen säger

Inlägg på Världen idags opinionsblogg:

Det samtal om bibeltolkning och bibelsyn som under lång tid har förts inom de kristna kyrkorna har de senaste dagarna flyttat in också i rikspressen. Inte helt oväntat är det synen på homosexualitet som har hamnat i fokus. Vi är förstås många som skulle önska att man hellre hade talat om något mer centralt, men nu väljer vi ju inte den tid vi lever i och då är det dessvärre bara att gilla läget. Frågor som har med sex, relationer och äktenskap är ju också mycket viktiga – både för samhället i stort och för de individer som berörs av frågorna.

I måndags skrev biskop Martin Modéus ett inlägg på SvD Opinion där han gick till hårt angrepp mot 22 pingstpastorer som i fredags yttrade sig i dessa frågor i Dagen. Som präst och biskop har Modéus många förtjänster, och hans insändare innehåller gott om fina formuleringar om den kristna trons kärleksbudskap. Men bortom detta – vad är det egentligen som en av Svenska kyrkans främsta företrädare säger? Låt mig ge några exempel på vad jag själv menar är djupt problematiskt – för att inte säga ohederligt – i hans resonemang:

För att fortsätta att läsa, gå in här.

Läs också gärna Stefan Swärds kommentar till den aktuella debatten. Mycket bra och klargörande!

Lagiskhetens olika ansikten – del III: Gud kommer oss till mötes!

De lagiska mönster som vi därmed har stannat upp inför har som gemensam nämnare att de får oss att besvärat börja skruva på oss när vi lyssnar till Bibelns tal om synden. Även om vi är plågsamt medvetna om vår egen bristfällighet upplever vi diagnosen som den Helige har ställt på oss – att vi inte kan leva upp till lagens krav i egen kraft – som ett hot mot vår egen självkänsla. Följaktligen försvarar vi oss frenetiskt mot både Gud och hans diagnos.

Att lämna allt?

När Jesus kallade sina första lärjungar står det omtalat i Lukasevangeliet att ”de drog upp båtarna på land, lämnade allt och följde honom”. I flera av våra mest älskade lovsånger stämmer vi in i liknande överlåtelse, typ: ”Jag nu lämnar allt, ja, jag lämnar allt, allt till dig min dyre Jesus, jag nu lämnar allt. Men vet vi egentligen vad det innebär? Vad kan det konkret betyda att lämna allt för att följa Jesus?

Bön inför det nya året

I den upprättelsekurs som vi i många år arrangerade i EFS i Mikaelskyrkan brukade vi avsluta med en bön om Jesu herravälde över våra liv. Det är en stark proklamation som passar bra att be också inför ett nytt år. För var och en som vill stämma in:

Herre Jesus Kristus, jag erkänner mitt beroende av dig och tar emot dig som min frälsare, min befriare och min Gud.

Ännu ett nådens år …

Förr i tiden brukade man göra ett tillägg när man skulle skriva ut ett nytt årtal, till exempel i en dagbok eller en historisk skildring. Man skrev ”i nådens år”. Orsaken till detta var att man var medveten om att varje nytt år var att betrakta som en Guds gåva. Ja, att faktiskt varje sekund, varje andetag vi tar, är ett uttryck just för Guds oerhörda och oförtjänta nåd. Det liv som vi får leva här på jorden är något vi har Skaparen av himmel och jord att tacka för – honom och ingen annan.

Goda skäl att predika om domen

I dag har jag följande insändare publicerad i Dagen. Bakgrunden är dels att vi i helgen firar kyrkoårets sista gudstjänst, dels att jag i anslutning till detta (vilket de flesta Efterkristus-läsare redan känner till) har kommit ut med en ny bok på detta tema. Mer info om den senare kan du läsa här och här.

På söndag är det domssöndag. Kyrkoårets tema är ”Kristi återkomst”, och i stora delar av Sveriges kristenhet stannar vi upp inför ett antal bibeltexter som har med domen, himlen och de eviga straffen att göra. En utmaning som vi är många förkunnare som kan känna vånda inför.