Allt du behöver veta om benförlängning och lite till

Postat: 15 maj, 2015 av olofedsinger i Apologetik, Gåvor & Tjänster, Guds rike
Etiketter:, ,

Gästblogg av IT-pastorn

Detta skrivs några timmar innan TV4 kommer att sända ett avsnitt av Kalla fakta som av allt att döma kommer gå hårt åt en framväxande skara av helandepredikanter. Den enda som syns på bild i trailern är Jens Garnfeldt, men pluralformen används. Också Torsten Åhman använder plural i det korta klippet där han kallar dessa som programmet ska handla om för “charlataner”. Ett tilläggsklipp finns där Samuel Varg Thunberg visar hur man kan fejka benförlängning. I en artikel i Dagen verkar han mena att det är den enda sortens benförlängning som finns inom kristna sammanhang. Denna svartvithet gör oss en stor otjänst. Jag har försökt råda bot på den i tidigare inlägg, där jag bland annat går i dialog med Torsten Åhman. Nu vill jag kommentera fenomenet benförlängning mer specifikt.

Vad pratar vi om?

Jag tror vi först borde byta ord. Ren benförlängning, där det ena benet är fysiskt kortare än det andra, kan förekomma. Francis MacNutt berättar om en kvinna som genom genomsyrande förbön fick sitt ena ben förlängt med 1½ decimeter i boken Helandets Mysterium, som tyvärr bara kan köpas begagnat på svenska. (Köp den och läs, den är riktigt bra!) När John Wimber första gången besökte England inträffade ett liknande mirakel när han och vännen David Watson bad för en kvinna i Davids församling i York. Helandet var första gången som Wimber såg något liknande mirakel och trots att han var förebedjaren, stod han bredvid och sa gång efter annan “I don’t believe this!”

Men i det här inlägget talar jag om när ben till synes växer ut mellan en och några centimeter. Vad det handlar om är att ibland kan skolios yttra sig på ett sådant sätt att benen (eller armarna) verkar vara olika långa. Det som sedan sker är att när ryggen blir bättre så blir benen också “lika långa”.

Lägg märke till att den unga kvinnan som blev botad i klippet ovan inte har skor på sig. Jag återkommer till det.

Mitt första läkarverifierade helande

År 1987 var jag hjälpledare på ett konfirmationsläger som anordnades av den församling där jag växte upp, Sjömarkens missionskyrka. Under de närmast föregående åren hade vi sett många, speciellt ungdomar, komma till tro, fyllas av Anden och också några helanden. Från lägren -85 och -86 kom de flesta konfirmanderna tillbaka med en kristen tro och en vilja att leva med i församlingens liv. Inför 1987-års läger när jag (äntligen!) fick vara med som ledare var förväntningarna stora.

Verkligheten blev en annan. Konfirmanderna var ointresserade, andakterna oinspirerade, deltagandet på frivillig andakt lågt, stämningen betydligt mer dämpad än tidigare år. Vi ledare slet och bad, men det gick trögt.

En av lektionerna undervisade jag om Anden. Jag nämnde nådegåvorna och tog ett exempel på varje, inklusive helande. Efter den lektionen kom en av konfirmanderna, Maria, till mig och berättade om sin skolios. Sjuksköterskan på skolan hade undersökt henna, konstaterat skolios och varnat henne att fortsatt tennisspelande kunde ge henna långvariga skador. Hon älskade tennis och det var ett hårt slag. Hon fick också en remiss till läkare för vidare undersökning, men det visste inte vi om. Maria frågade om vi kunde be för henne? “Jovisst”, svarade jag, “vi tar det på en frivillig andakt.”

Idag hade jag antagligen bett för henne direkt, men på den tiden ville jag ha en bättre inramning. Ett ödesdigert beslut ur den aspekten.

Det gick några dagar. Lägret var roligt, men den andliga temperaturen låg. Midsommarhelgen kom, och med den besökare som inte direkt gjorde situationen bättre. Sömnbristen hos deltagarna var påtaglig. När helgen var över var stämningen usel, vår pastor bortrest för deltagande i en annan församlings konfirmationshögtid, vår anställda ungdomsledare febersjuk. En konfirmand hade ett ordentligt vredesutbrott, ett par pratade om att de inte ville vara kvar på lägret. Kvällsandakten var bedrövlig. Ingen konfirmand sjöng med i sångerna, ingen lyssnade på mina ord, ingen deltog i bönen.

Andakten tar slut, en av de konfirmander som hade mest avvisande attityd ställer sig upp och frågar om vi kunde be för Maria nu? Hela mitt inre ropade nej, när som helst men inte nu! Men jag svarade “ja, om du vill det Maria?” Och så blev det.

Nyfikenheten gjorde att intresset för frivillig andakt blev rekordstort. Alla utom två deltog. Den gjorde också att deltagande i sångerna blev bättre, men rummets atmosfär kunde knappast sägas vara trosfylld när det blev dags att be för Maria.

När det till sist blev dags att be för Marias rygg tog jag ledarrollen. Hon satt på en stol och jag höll upp hennes ben. Hon hade bara strumpor på sig, så det var svårt att bedöma den exakta skillnaden mellan hur långt benen stack ut. Den var dock tydlig och gissningsvis runt 1½ centimeter.

(Idag hade jag jämfört benen genom att titta på fotknölarna som Mark Marx gör i klippet ovan [se originalartikeln], men det visste jag inte då att man kunde göra.)

Jag ber den som vill vara med och be för Maria att lägga en hand på henne. Hon blir begravd under en massa händer, så jag ber några ta bort sina. Ledarna och de konfirmander jag kunde misstänka hade en tro tar bort sina. De som markerat under veckan mot tron har kvar sina. Min trosvisshet sjunker om möjligt än mer under nollpunkten.

Nu ber jag enligt den modell jag lärt mig av John Wimber. Jag bjuder in Guds Ande att komma över Maria, välsigna henne och att bota. Jag ber med öppna ögon, som jag lärt mig, också det av John Wimber. Jag hinner knappt avsluta mina korta meningar innan benet till synes växer ut i mina händer!

Jag är så förvånad att jag inte vågar tro att det hänt. Jag fortsätter be en stund. Jag ser mig omkring. Allas ögon är nu slutna i bön, för så har de ju lärt sig att man ska göra i Missionskyrkan. Ingen verkar ha reagerat. Jag funderar på vad jag ska göra. Benet har ju justerats. Jag ser ingen skillnad hur mycket jag än tittar, men vågar inte tro att det är sant. Jag hade förväntat mig en lång stunds bönekamp innan något kanske kunde ske.

Till slut fattar jag att jag inte kan fortsätta be för något som redan skett. Man jag vågar ju inte tro att det skett, så jag ber Maria ställa sig upp och så försöker jag titta på hennes höfter om de är raka. En dum idé. På det viset ser man ingenting av värde. Nåväl, nu kan jag inte göra något mer, så jag säger till Maria att jag uppfattade det som att benet kom ut när vi bad för henne.

Då exploderar rummet. Maria faller av utmattning och/eller Guds Andes kraft tillbaka i stolen. (Ingen rörde henne.) Hon börjar storgråta och bästa kompisen håller då om henne. Runt omkring blir alla utom sig och säger i munnen på varandra saker som “jag kände det, jag kände det, benet blev alldeles varmt” eller “jag kunde känna under min hand hur benet rörde sig, men eftersom ingen annan verkade reagera så sa jag inget”.

Resten av lägret hade vi en helt annan koncentration på lektionerna, fullt deltagande på frivillig andakt och vi fick be för flera av konfirmanderna om både helande och frälsning.

Efter sommaren hade vi en återträff. Maria berättar då att hon strax efter lägret var på Borås lasarett för sin skolios. Läkaren undersökte henne en gång. Läste remissen. Undersökte henne en andra gång. Läste remissen igen. Undersökte henne en tredje gång så noggrant han kunde. Sedan säger han till henne “det står här att du har skolios, men jag kan inte se någon. Du är frisk.”

Jag träffade Maria en sex-sju år senare. Hennes rygg hade fungerat perfekt hela tiden. Under ett par år spelade hon en massa tennis.

Sedan dess har jag bett för många med skolios och nästan alltid sett Gud ta bort symptomet att benen verkar vara olika långa. Jag har varit med när andra har bett och sett det hända hundratals gånger.

Varför är benförlängning omtvistat?

Också bland kristna är benförlängning kontroversiellt. Långt ifrån alla som hör mitt vittnesbörd om Marias helande jublar. Skepticismen är utbredd, Varför är det så?

En första förklaring är att vi som ber för sjuka i perioder beter oss dåligt. Några enskilda faktorer sticker ut:

  • Inramningen. Om helande sker ihop med överdriven fokusering på enskilda predikanter, där dålig teologi förkunnas och/eller där det finns ett osunt fokus på pengar, så ses hela hanteringen suspekt. Just den här sortens helande är tacksamt för predikanter som vill framstå som exceptionellt brukade av Gud, som ett argument för att vi andra ska ge pengar till deras “ministry”. Med blotta ögonen ser vi ju något ske. Det är sällan fallet i när vi ber för andra sjukdomar. Dessa helandens tydlighet gör dem tacksamma för rena charlataner och leder också lätt till nästa punkt.
  • Överbetoningen. Det har funnits tillfällen då jag känt att det blivit ett överdrivet fokus på skoliosen, där Gud troligen velat att vi fokuserade på annat och där den förbönssökande definitivt hellre velat att vi bad för något annat. Återigen är det helandets konkreta tydlighet som gör att vi frestas överbetona det. När Gud botar på det här viset känns det gott (fattas bara annat) och vi får se bönesvar. Det för stunden viktigare leder ofta “bara” till bönesvar som syns först över tid.
  • Överdrifter. Någon månad efter att Maria berättat om sitt läkarbesök är jag med min Läsa mera-grupp och har ett möte i Fristads missionskyrka. Jag ber en av killarna, som också var med på konfalägret berätta om helandet. Hans redogörelse liknade min ovan, men nu var skillnad i hur långt benen stack ut 2-3 centimeter. Den påtagliga dramatiken vi hade känt under lägret var så stark att bara någon dryg centimeters förlängning kändes lite klent.Detta är inte enda gången jag hört vittnesbörd om benförlängning anta samma dynamik som fiskehistorier. Antalet centimeter växer lätt för var gång det berättas. (Jag gick in och korrigerade fakta för åhörarna, trots att det skämde ut min kompis något, för jag värderade integriteten i berättelsen högre. Den kvällen bad vi för – och såg Gud bota – flera som led av skolios och i något fall var det närmare 3 centimeters skillnad mellan benens längd.)
Ibland när vittnesbörd om den här sortens helande berättas verkar det som att man faktiskt tror att benet vuxit ut, att det inte skulle röra sig om en korrigering i ryggen, utan att ett kreativt mirakel inträffat. Jag uppmanar alla att vara mycket noga med att inte ge det intrycket. Det solkar ner vårt vittnesbörd!
Själv är jag noga med att inte kalla detta för ett under eller ett mirakel, utan ett helande. Bibeln gör oftast den distinktionen och det är både bättre teologi att vi upprätthåller den och bättre för vår trovärdighet.
  • Det verkar “fungera” jämnt. Alla vi som regelbundet ber för sjuka vet att helande inte alltid kommer omedelbart. Vi vet att helande är både kamp och mysterium. Men det finns perioder när och personer för vilka det alltid verkar “funka”. Det har inte alltid varit fallet för mig, men sett över tid har det “fungerat” åtminstone fyra gånger av fem. I förnyelsetider “fungerar” det alltid också för mig. Detta är provocerande! Varför botar Gud skolios, men struntar i cancer? Och varför utplånar han inte IS och Boko Haram?Detta är frågor för andra inlägg. Jag vill här poängtera den psykologiska aspekten, själva provokationen. Jag förstår den. Jag blir också provocerad. Men jag låter Gud vara Gud. Vem är jag som skulle förbjuda Gud att verka?
  • Helandena är inte alltid kompletta eller så blir det återfall. Det är inte en medicinsk exakt bedömning som vi kan göra genom att hålla ut benen eller armarna. Läkare använder andra metoder. Det vi lekmän får är en fingervisning, inte mer. Vad vi ser i förbönen är hur ett symptom på skolios försvinner. Det är inte detsamma som att ryggen blivit helt frisk. Dessutom krävs det ofta träning eller andra stödjande åtgärder för att ryggen ska förbli frisk. Det är inget konstigt med det, så fungerar det också när ryggar korrigeras genom kiropraktik eller annan medicinsk behandling. Återfall och kvardröjande andra symptom kan tolkas som att helandet inte var riktigt. Det är en onödig slutsats. Så länge som vi inte överdriver vårt sätt att tala om det som skett eller uppmanar den botade att hålla fast vid sitt helande med en krampaktig och nedbrytande “tro”, är det ingen fara med detta. Det är bara att fortsätta be tills helandet är komplett och stabilt.
Ingen ifrågasätter skolmedicinen för att den ibland ger lindring i stället för permanent och komplett botande. Jag och många med mig tackar Gud för dess landvinningar och tar del av dem med glädje. Att det finns gradvisa helanden eller återfall från ett helande behöver inte behandlas annorlunda alls.
Både ateister och vissa kristna tycks mena att ett gudomligt helande måste vara komplett och permanent för att räknas. Någon slags filosofiskt resonemang används för att leda den tesen i bevis, men då lämnar vi den kristna trons världsbild. I Bibeln är kampen mot sjukdom ett krig, där det går fram och tillbaka, en del av den dualism som finns mellan Gud och det onda. Aristoteliska idéer om begreppet allsmäktighet smög sig in i den kristna teologin långt efter Jesus och apostlarna var verksamma, och det är den världsbilden som ligger bakom det felaktiga antagandet att ett helande ska vara allt eller inget.

Bortförklaringar

När Gud botar skolios på detta sätt är det som sagt provocerande. Det måste bortförklaras eller accepteras. Här finns inga gråzoner, just eftersom helandet syns. Har du stått bredvid och sett hur ben rör på sig måste du antingen acceptera att du sett ett gudomligt ingripande eller att något skumt är i görningen.

I ingressen nämnde jag Samuel Varg Thunberg. Han går här i James Randis fotspår. Randi är känd för sina böcker och program där han avslöjar och ifrågasätter allt paranormalt och övernaturligt. Randi har ett antal fjädrar i hatten där han dragit ner brallorna fullständigt både på förmenta helandepredikanter i kristna sammanhang och på kända gestalter inom nyandligheten. Mig veterligen är James Randi den förste som förklarar hur man kan fejka en benförlängning genom att dra i skorna på det sätt som Samuel Varg Thunberg visar i TV4:s klipp.

Nu är det dock en väsentlig skillnad på att avslöja en falsk sedel och att leda i bevis att alla sedlar är falska. Tvärtemot vad man kan tro i medias rapportering förekommer helande inte främst på plattformar där olika predikanter, goda såväl som suspekta, huserar. Helande och annan karismatik utövas främst av människor som är fjärran från att blanda in pengar eller försöka sälja sig själva som upphöjda gudsmän. Det sker i bönegrupper, i hem och på gator. Det sker i gudstjänster där vanliga medlemmar finns med i förbönstjänst.

Jag har som sagt sett skolios justeras genom helande i Jesu namn några hundra gånger. Det har för det allra mesta skett fjärran från estrader, kollekttal och andliga superstjärnor. (Jag kan lova att jag heller inte är någon sådan.)

Dessutom finns det en tydlig undervisning i Bibeln om att Gud kan verka också genom felande, fallna och falska profeter. Äkta helanden kan ske även där den som påstår sig tjäna Gud har orena motiv, men det är också ett ämne för ett annat inlägg.

Är detta något unikt?

Första gången jag sett ben “växa ut” – jag använde fortfarande det språkbruket – var jag imponerad. En klasskamrat på gymnasiet tog ner mig på jorden snabbt. Han påtalade att för en kiropraktor var detta vardagsmat. Det som hände var varken unikt eller svårförklarat, menade han.

På den tiden led jag av vanföreställningen att om Gud gjorde något övernaturligt, var det per definition också något som aldrig kunde ha skett också genom naturliga processer. Men poängen var ju att de ben jag sett växa ut hade gjort det när någon bad för dem, utan att dra i dem, utan att använda kiropraktiska metoder på ryggen, utan att någon skolmedicinsk behandling applicerades. En kiropraktor kan göra samma sak, javisst och jättebra, men någon kiropraktor hade inte funnits på plats när helandena inträffade.

Jag har själv suttit i stolen som den som får förbön. Att fejka det som händer är mycket svårt. Det är mycket möjligt att någon med lite träning kunde lära sig fejka helandet, men återigen, poängen är den att det inte är människor som tränats att fejka som vi ber för. Somliga är ateister, andra agnostiker, åter andra av obestämbar trosinställning. (Jag frågar inte efter den.)

Thomas av Aquino talar om olika grader eller typer av övernaturliga gudsingripanden. Den enklaste nivån är när Gud gör något som också sker i naturen, men genom Guds ingripande går det extra fort. En andra nivå är när det som sker inte kunde ha skett förutom genom Guds övernaturliga makt, men på sätt som håller sig inom naturens regelbundenhet. En tredje nivå är när denna lagbundenhet tycks vara helt upphävd.

Om jag förstått min Bibel rätt är helandens nådegåvor (dubbel pluralis i grundtexten) manifesterade främst på de två första av Aquinos nivåer och det som renodlat sker på nivå 2 och 3 att kalla för under, tecken och mirakler (tera, semeion och dynameis).

I förrgår bad vi i den konfirmandgrupp där jag just nu är en av ledarna för en av deltagarna. Han hade huvudvärk. Efter bönen, i tre omgångar, menade han att den hade reducerats med ca 70 %. Kunde inte en Alvedon gjort samma sak? Jovisst, och jag använder Alvedon ibland, men just då bad vi och Gud verkade på ett annat sätt.

Att påstå att helande inte kan ske i de fall då botande skulle kunna ha skett genom skolmedicin är lika ologiskt som att påstå att man inte kan ta bilen till Göteborg därför att det också går att resa dit med tåg.

Gör det själv!

Om det finns något jag ogillar med “benförlängning” på estrader, så är det när man ger intrycket, frivilligt eller ofrivilligt, att det krävs en exceptionell andlig utrustning för att detta ska kunna ske. När de som finns runt omkring låter sig imponeras av predikanten, på grund av egen omognad eller på grund av att de leds att tänka på det sättet.

Det bästa sättet att hålla det falska och fejkade på avstånd är att se till att det äkta överflödar. Vill du som pastor hålla dina medlemmar fria från risken att otillbörligt låta sig imponeras och förledas av osunda predikanter, så lär dem att be för sjuka själva. Vill du undvika att de dras med till grumliga vatten, så låt det rena vattnet flöda!

Alla kristna kan själva be för sjuka, inklusive dem som lider av skolios. När du nästa gång har ett samtal med någon som har ont i ryggen fråga om du får pröva en sak. Sätt personen i en stol, så rakt som möjligt, med höften intill ryggstödet. Håll ut benen, med hälarna intill varandra och tårna i jämnhöjd. Om personen ifråga inte har skor på fötterna så jämför fotknölarna enligt klippet ovan. Har hon eller han iläggssulor för att kompensera för skillnaden mellan benen i upplevd längd, så tag av skorna.

Ser du en skillnad säg att det verkar som att det finns en snedhet i ryggen som ger detta symptom och fråga om du får be för honom eller henne. Om du inte ser någon skillnad fråga samma sak, men gå till väga på vanligt sätt.

Om svaret är ja inbjud Guds Ande att komma över personen, med välsignelse och frid. Bevara en avslappnad atmosfär. Höj inte rösten, det stressar bara upp. Be inte högt i tungor (om inte Anden manar dig att göra det med tolkning efteråt.) Finns det någon mer på plats kan den personen lägga sin hand på axeln, om det är OK med den som får förbön.

Inbjud sedan Anden att vägleda din bön. Lyssna efter Andens maningar. Öppna sedan ögonen så att du ser vad som händer. Om du inte får någon speciell vägledning så be om helande. Konkret. “Räta upp ryggen Gud”, “Låt benen bli lika långa” (Gud vet vad vi menar), “Ta bort skoliosen”. Eftersom Gud har uppmanat oss att inte bara be för, utan att faktiskt bota de sjuka, så som ett ombud för Gud kan du befalla att helandet ska inträffa: “Skolios försvinn i Jesu namn”, “Rygg bli frisk i Jesu namn”, “Ben, kom ut i Jesu namn”. Var inte rädd för att kriga!

Det finns de som också rycker och drar i benen i det här läget. Undvik det! Det kan kännas som att det underlättar för den känslomässiga trosvissheten, men det är en vanföreställning om trons natur som ligger bakom den tanken. Tro är att vara stadig, trots sina känslor, snarare än en känsla. Genom att rycka och dra i benet är det risk att helandet fejkas eller uteblir genom att man ger upp sin bön i förtid.

Om inget hänt inom ett par minuter bed Gud om vägledning för hur ni ska be i stället. Ibland kan något blockera, ibland finns det något som är mer angeläget att be för.

Om skoliosen ger vika och ett ben börjar “växa”, fortsätt tills de tycks vara lika långa.

Be sedan för ryggen som helhet, om ett fullbordat helande och på nytt att personen i fråga ska bli välsignad. Det kan finnas mer att be om, detta symptom är inte hela sjukdomen eller hela sjukdomsproblematiken. Fråga om du kan få be för detta om du är osäker. Om ni agerar med respekt och visar omsorg och kärlek blir detta alltid en positiv upplevelse, oavsett om det synliga helandet kom genast eller inte.

Fråga hur det känns, både allmänt och specifikt i rygg och ben. Blev det någon skillnad? Hade personen några förnimmelser (“kraft”, värme, etc)? Det är OK att inte känna något!

Ibland kan svaren leda till ytterligare bön, annars bör du uppmuntra till att söka mer förbön i framtiden, för detta eller något annat.

Tala rätt om det efteråt. Ordet “benförlängning” blir lätt en jargong. Använd den med försiktighet. Det handlar som sagt om skolios, inte att skelettet i benen förlängs.

Säg hellre att ett symptom på skolios är borta, och undvik att använda begreppet “helad” på ett sätt som ger intrycket att skoliosen är helt borta om så inte är fallet.

Följ upp om du kan. Det kan bli återfall som jag skrev ovan, be igen i så fall. Förklara att det inte är konstigt och absolut inte ett tecken på att personen ifråga brister i tro. Andra gången kan vara svårare att be, eftersom personen genom återfallet kan börja tro att Gud inte vill. Försök uppmuntra honom eller henne att bara lägga sådana tankar åt sidan och ta emot. Fixera inte på bristande känslor av tro.

Berätta om det som hänt, utan krusiduller och överdrifter. Vittnesbörden ärar Gud, bygger upp de troende och väcker intresse.

När dessa vittnesbörd delas om vad Gud gör genom vanliga troende på vanliga möten, i småsamlingar och i vardagen, skapar vi en kultur där gudsingripanden är något normalt, inget sällsynt eller förbehållet en liten skara specialister.  Kort sagt, vi sprider nytestamentlig, ursprunglig kristendom!

Annonser
kommentarer
  1. Leif Boman skriver:

    Hejsan Olof!

    Under åren ca 83-86 åkte jag som ofrälst omkring under tidiga mornar och nätter i Sjömarken och Sandared som tidningsbud.

    En tuff period av alltmer festande i mitt liv hade begynt och kom att fortsätt fortsätta tills sista dagen 1993 då jag, tack och lov kapitulerade inför Jesus!

    Kanske sände någon därifrån en liten önskan till Herren om förbarmande, nåd och välsignelser över tidningsbudet i den blåa Amazonen eller ett tag en grön Vaz-kombi, vad vet jag men, lyckligt frälst blev jag till sist i alla fall!

    Jag vill bara säga mitt amen till dina ord och önska dig Jesu rika välsignelser framöver, du gör det bra, mvh Leif Boman….

  2. itpastorn skriver:

    Eftersom jag (som skrivit artikeln) hade Sjömarkens Missionskyrka som hemförsamling (som sagt), så gläder det mig att höra om dig Leif. Vi bad ofta och intensivt för våra samhällen. Du är ett bönesvar för oss!

  3. kim andersson skriver:

    Det tål dock att sägas: Att ett ben växer ifatt det andra eller att skolios förbättras, båda under några månaders tid, är inget övernaturligt gudsingripande. Det är ett högst naturligt förlopp i en ung människas kroppsliga utveckling. Sanningen -den som vi ju inte ska vara rädda för- är ju att det i modern tid (fr o m det att jorden blev rund…) inte finns ett enda helande som kunnat bekräftas av läkarvetenskapen. Om en avhuggen arm skulle växa ut igen – ja, det skulle vara något helt annat det. Vidare kan man ju undra: Varför just benförlängning och skolios? Varför inte cancer eller amputerade kroppsdelar? Vad vi pratar om här är ju inget annat än suggestion och placeboeffekt, och det kan nog uppfattas som ett kortvarigt helande.

    • itpastorn skriver:

      Hej Kim.

      Har du läst inlägget ordentligt? Det känns inte så när jag läser din kommentar. Ett par saker du missat i det aktuella exemplet.

      1. Jag beskrev knappast en miljö av suggestion, utan dess raka motsats.

      2. Jag beskrev ett helande som skedde inom loppet av några sekunder, inte månader. Tiden från lägret till läkarundersökning var dessutom bara några veckor.

      3. Detta var bara ett exempel, bland många. Jag har sett detta slags helande ske med folk i alla åldrar, inte bara unga.

      4. Marias helande blev inte kortvarigt. Jag träffade henne flera år efteråt, och det stod sig alldeles utmärkt.

      Vidare om den övergripande diskussionen:

      5. Det finns gott om exempel på läkarverifierade helanden. Jag hörde talas om det senaste idag. En grabb i Trollhättan som fötts med medfödd hörselnedsättning pga ej fungerande hörselnerver som under senaste året blivit sämre. I lördags fick han förbön, häromdagen var det reguljär undersökning på sjukhuset och fullgod normalhörsel konstaterades. Personalen var minst sagt förvånad! (Liksom hans pappa som han inte berättat något för.) För en uppsjö av dokument om vetenskapligt undersökta helanden se Candy Gunther Browns bok Testing Prayer och Miracles av Craig S. Keener.

      6. Dessa båda böcker har också ingående metoddiskussion. Speciellt viktigt är det i Gunther Browns fall, eftersom det publicerades en mängd osaklig kritik mot henne innan hennes bok publicerades, och den ligger tyvärr kvar på nätet om man googlar hennes namn.

      7. Mitt inlägg handlade om skolios, just eftersom jag förväntade mig en diskussion om just detta slags helande efter att TV4 sänt det aktuella avsnittet av Kalla Fakta. Vilket det ju också blev. Det innebär inte att det här är den enda sortens helande vi kan vittna om, eller som finns dokumenterade i de ovan nämnda böckerna. Jag inleder ju dessutom med två exempel på hur kroppsdelar faktiskt vuxit ut. Även om de inte var just avhuggna så är dessa båda helanden likvärdiga i sin natur: Organiska mirakel helt enkelt.

      8. Din kommentar om ”modern tid” avslöjar en filosofihistorisk okunnighet. Medeltidens människor visste att jorden var rund. De hade en geocentrisk världsbild, vars matematiska modeller de lärt av den grekiske filosofen Ptolomeus, som utgick från en sfärisk jord. Det finns inga som helst rimliga belägg varken för att den katolska eller ortodoxa kyrkan i Europa under medeltiden lärde att jorden var platt. Se vidare: http://en.wikipedia.org/wiki/Myth_of_the_Flat_Earth

      9. Din utgångspunkt verkar vara den numera väl motbevisade tanken på en oförsonlig schism mellan tro och vetande, formulerad av John William Draper och Andrew Dickson White. Detta var dessa båda som på ett synnerligen ovetenskapligt sätt populariserade tanken att kyrkan en gång i tiden lärt ut att jorden var platt.

      Jag skulle rekommendera dig att börja med att lyssna till två föredrag om den naturalistiska världsbildens tillkortakommanden av Gary Habermas och Craig S. Keener och sätta dig in i de argument som faktiskt finns emot din uppfattning, innan du kommer med svepande generaliseringar.

      Lycka till i din jakt på sanningen!

  4. kim andersson skriver:

    Hur beläst jag är, eller hur mycket jag ironiserar över teorierna om jordens platthet, lämnar jag till Olof Edsinger att bedöma, men faktum kvarstår: Bevis om guds handgripliga helande av människor, som förvånande ofta lider av låghälta, är mycket svaga (läs: obefintliga). Ofta är de av slaget ”jag upplevde att det hände, just där och då, och därför är det ett mirakel”, precis som i Olof Edsingers svar (ja, jag har läst det ordentligt) till min första kommentar. Om Olof Edsinger hävdar att det finns många bevis för guds helande, får han nog börja med att vederlägga det, på rätt sida om ”jag upplevde att det hände..”. Anledningen är helt enkelt att det ju inte är någon teologisk småpotatis Olof Edsinger bjuder på. Det är inget annat än guden Jahves handfasta ingripande!

    Ska vi inte i sökandet efter sanningen tro på det mest sannolika? En ung människas skolios eller låghälta är ju faktiskt något som botas på högst naturlig väg -kroppen växer olika snabbt under tonåren och åkommor som skolios och låghälta kan uppstå och förbättras på kort tid.

    Desto allvarligare blir det när Olof Edsinger menar att i stället för att i första hand gå till läkaren försöka sig på helande i stället. Min egen sedelärande historia går ungefär som Olof Edsingers, fast med ett annat utfall: För ett antal år sedan hade jag en bekant, som råkade ut för en bilolycka. Resultatet blev en allvarlig s k whiplash-skada. I stället för att göra det som varje rationellt tänkande människa skulle göra – uppsöka läkare – , framhärdade han i tron på helandets kraft. Efter mer än ett halvårs bedjande och försök till helande, var hans smärta så svår att hans anhöriga ringde ambulans. Akut operation och lång sjukskrivning följde och facit blev sjukpension och ett liv med konstant smärta.

    Nej, några gudomliga trollkonster existerar inte, hur gärna jag än skulle ha önskat det. Då skulle jag be för barn som har cancer, gamla som har alzheimer eller de 300-500 miljoner människor som dött av smittkoppor. I det perspektivet står sig ett 1,5 centimeter för kort ben ganska slätt. Något säger mig dock att dessa sjukdomar inte står på Jahves lista över sjukdomar vi kan helas ifrån. Att en läkare förvånas över ett snabbt tillfrisknande, där helande varit inblandat, betyder inte automatiskt att det är ett guds under som skett. Det måste betonas att det är Olof Edsingers högst subjektiva uppfattning och inte att en läkare verifierat helandet, vilket gör hela saken till en sorts ”God of the gaps”- teori.

    Jag ansluter mig inte heller till synen om en oförsonlig schism mellan tro och vetande. En sjuk människa kan mycket väl både känna sig och bli friskare av att uppleva att andra bryr sig och känner omsorg om henne. För att det ska ske behövs dock inte /en viss/ religion, utan människor som bryr sig om varandra. Och för det finns det hur många bevis som helst.

    • olofedsinger skriver:

      Jag vill bara påtala att det var Lars, och inte jag, som svarade på inlägget. Överlåter därför härmed på Lars att ge respons även på detta.

    • itpastorn skriver:

      Hej igen Kim.

      Olof har ju redan påtalat att det är jag som är författare till såväl blogginlägg som svaret till dig. I ditt svar till mig så väljer du att helt förbigå några av mina argument och exempel och i stället för utförliga egna argument i sakfrågan, så upprepar du påståenden utan att ange källa, eller hänvisa till forskning. Vad du i stället gör är att bygga upp en rejäl halmgubbe.

      Du skriver:

      Faktum kvarstår: Bevis om guds handgripliga helande av människor, som förvånande ofta lider av låghälta, är mycket svaga (läs: obefintliga). Ofta är de av slaget ”jag upplevde att det hände, just där och då, och därför är det ett mirakel”, precis som i Olof EdsingersLars Gunthers svar (ja, jag har läst det ordentligt) till min första kommentar.

      Jag har bett för flera hundra personer om helande, och jag har sett eller fått trovärdiga rapporter om förbön för tusentals. Låghälta är knappast överrepresenterat som symptom. Samma tydliga bild återkommer inom forskning på området. Din bild är alltså missvisande, en halmgubbe. Samma sak gäller när du på slutet ironiserar över en lista på sjukdomar som Gud helar.

      Att kalla bevisen obefintliga utan att gå in på den dokumentation jag hänvisat till är märkligt. Gunther Brown och Keener bjuder på utförlig dokumentation.

      Frasen jag upplevde att det hände är dessutom en rejäl travesti på den erfarenhet jag beskriver. När flera personer oberoende av varandra ser samma sak hända har vi lämnat den sortens subjektivitet.

      Om Olof EdsingersLars Gunthers hävdar att det finns många bevis för guds helande, får han nog börja med att vederlägga det, på rätt sida om ”jag upplevde att det hände..”. Anledningen är helt enkelt att det ju inte är någon teologisk småpotatis Olof EdsingersLars Gunthers bjuder på. Det är inget annat än guden Jahves handfasta ingripande!

      Jag är överens med dig om att detta inte är småpotatis. Men att jag endast hänvisat till subjektiva upplevelser är inte sant. (Halmgubbe.)

      Ska vi inte i sökandet efter sanningen tro på det mest sannolika?

      Du verkar här anspela på David Humes kritik av övernaturliga erfarenheter. Keener talar om det både i sin bok och i föredraget jag hänvisat till i förra svaret. I grund och botten är Humes argumentation, liksom ditt korta påstående, ett cirkelresonemang. Gudsingripanden finns inte, därför måste rapporter om dem avfärdas som mindre sannolika och därför bevisar de inget. Kort sagt, med den metoden kommer aldrig evidens att erkännas som utmanar din världsbild.

      Ditt sätt att tala om guden jahve tyder på en inom nutida ateism mycket vanlig oförståelse för hur en kristen gudsuppfattning ser ut. Ännu ett drag av halmgubbe i din argumentation.

      Desto allvarligare blir det när Olof EdsingerLars Gunther menar att i stället för att i första hand gå till läkaren försöka sig på helande i stället.

      Detta är en total vantolkning av det som jag skrivit. Jag har alltid varit mycket noga med att undervisa att den sjuke aldrig ska vägra läkarhjälp, sluta ta mediciner, etc. Detsamma gäller min (och Olof Edsingers) förebild John Wimber. Samma undervisning finns inom New WIne. Etc.

      I vilket sammanhang din vän gjorde sin erfarenhet vet jag inte, men jag kan garantera att sådan undervisning är näst intill obefintlig inom svensk nutida pingst-karismatisk kristendom. Läkarhjälp och bön om helande går nämligen alldeles utmärkt att kombinera. Det beskrivs utförligt i Francis mac Nutts bok som jag rekommenderar i mitt inlägg.

      Kort sagt, du utgår från en naturalistisk världsbild, avfärdar allt som motsäger den per automatik och avslöjar på punkt efter punkt en fundamental okunskap om det du kritiserar. Läs gärna Gunther Browns och Keeners böcker. Sanningen kan ju inte sökas bara genom att läsa det som bekräftar vad man redan tänker. (Själv har jag läst åtskilligt som skrivits av nutida ateister och deras många gånger åtskilligt intellektuellt skarpare historiska föregångare.)

      • kim andersson skriver:

        Det gläder mig att it-pastorn noterat att jag, åtminstone i nuläget -jag kan ju ha fel- utgår ifrån en naturalistisk världsbild. Gudsingripanden finns dock kanske enligt mig. Det återstår att lägga fram tillräckligt trovärdiga bevis för detta. Jag säger att helt enkelt att helande är en icke existerande företeelse. Därför behöver jag inte bevisa eller visa på källor som pekar på att helande inte fungerar, lika lite som att jag måste bevisa att det berömda spagettimonstret inte finns.

        Jag häpnar lite när jag ser hur lågt ribban för bevisen om helande läggs. Det tycks vara den anekdotiska bevisföringen som ska accepteras. Anekdoter brukar vara saftiga och dramatiska, och de kan väcka starka känslor hos folk, vilket inte brukar vara fallet inför torr statistik där det framgår att det inte ligger någonting bakom historierna. Tyvärr låter sig vissa övertygas av den anekdotiska bevisföringen. Varför?

        Vidare säger it-pastorn: ”När flera personer oberoende av varandra ser samma sak hända har vi lämnat den sortens subjektivitet.” Aha, nu talar vi riktig, obestridlig vetenskap! Fast så enkelt är det inte. Många människor kan se samma sak, men dessa människor kan också missta sig, särskilt om de är under känslomässigt tryck och står inför en karismatisk person, vilket inte minst Uffe Schjøts forskning med fMRI-scanning visat.

        Din hänvisning till att jag, likt Hume, förnekar gudsingripanden är felaktig. Jag kommer inte att förkasta goda bevis rörande sådana, men inte heller rakt av köpa anekdoter som sanning.
        Däremot vidhåller jag min frågeställning: Varför inte köpa det mest sannolika? Varför söka sanningen i övernaturliga fenomen?

  5. kim andersson skriver:

    Mitt fel, ber om ursäkt. Jag adresserade hela inlägget till fel person. I min okunskap trodde jag att Olof Edsinger och it-pastorn var en och samma person.

  6. olofedsinger skriver:

    För ärligt sökande och tänkande människor tror jag att ovanstående ordväxling – tillsammans med den ursprungliga artikeln – ger tillräcklig information för att pröva både logik och ödmjukhet i respektive förhållningssätt. Därmed avslutar jag denna debatt. (Inte helt oväntat delar jag själv i allt väsentligt Lars Gunthers synpunkter.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s