Väckelse – att gå från förgården in i det heliga

Både i Världen idag och i andra kristna tidningar kan vi med jämna mellanrum läsa om en längtan efter väckelse och förnyelse. Ibland formulerad av förkunnare och pastorer, ibland av kyrkans fotfolk. Det är också en bön som står i centrum av många av våra kristna uppbyggelsekonferenser. Det är naturligt för en kristen att längta efter och be om väckelse.

Samtidigt finns en dimension i denna fråga som enligt min mening lyser lite för mycket med sin frånvaro – nämligen att väckelse och förnyelse behöver gå hand i hand också med ett allvar. Ett djupgående skeende av Guds Ande kan nämligen inte annat än inbegripa sådana saker som syndabekännelse, omvändelse och ett liv i helgelse. Om detta bär både Bibeln och kyrkohistorien bud.

För att fortsätta läsa denna krönika i Världen idag, gå in här.

I skriande behov av Johannestjänstens budskap

För två veckor sedan fick vi fira en av Sveriges mest älskade högtider: midsommar. Ett mindre välkänt faktum är dock att vi under samma helg, i alla fall enligt kyrkoårets texter, fick fira minnet av en av Nya testamentets mest säregna personer – nämligen Johannes Döparen.

Under lång tid var det så att Johannes Döparens dag sammanföll med Midsommardagen. Men många präster upplevde det som besvärande att under denna dag behöva påminna om Johannes Döparens budskap. Johannes är ju inte direkt känd för sin munterhet, utan snarare för sin omutliga tilltro till Sanningen. Han predikade och han döpte för att kalla sina åhörare till omvändelse.

För att fortsätta läsa denna krönika i fredagens Världen idag, tryck här.

Ännu ett nådens år …

Förr i tiden brukade man göra ett tillägg när man skulle skriva ut ett nytt årtal, till exempel i en dagbok eller en historisk skildring. Man skrev ”i nådens år”. Orsaken till detta var att man var medveten om att varje nytt år var att betrakta som en Guds gåva. Ja, att faktiskt varje sekund, varje andetag vi tar, är ett uttryck just för Guds oerhörda och oförtjänta nåd. Det liv som vi får leva här på jorden är något vi har Skaparen av himmel och jord att tacka för – honom och ingen annan.

Bra om omvändelse i NT

I går var det 50-årsjubileum till minne av C S Lewis död. Med anledning av detta skriver Stefan Gustavsson ett läsvärt inlägg om omvändelsens plats i NT i allmänhet, och i Jesu och apostlarnas förkunnelse i synnerhet. Utgångspunkten tar han i följande citat av Lewis: ”Jesus frammanade huvudsakligen tre reaktioner: hat – fruktan – tillbedjan. Man ser inga spår av att folk gav uttryck för milt godkännande.”

”Är det inte just detta som den teologiska diskussionen handlar om i dag”, skriver Stefan. ”Hur kan vi få den sekulära kulturen att avge ett milt godkännande av Jesus?” Fortsättningen på hans artikel finner du här.

Har vi förlorat vår förmåga till förkrosselse?

Ett av de viktigaste inslagen i äldre tiders väckelser var syndanöden. Alltså förkrosselsen över den egna otron, över det egna upproret, över ”vår del i världens bortvändhet från Gud”.

Kopplingen mellan omvändelse och väckelse

Här i sommar har jag som vanligt ”läst ikapp” i min lilla trave med tidningen NOD. För dig som inte känner till den kan jag varmt rekommendera den; det är något av det bästa som publiceras inom svensk kristenhet och fokus ligger på frågor som har med tro, kultur och samhälle att göra. Det senaste numret har temat ”Frikyrkan” och knyter an till den debatt om frikyrkans vara eller icke vara som har förts i Dagen under våren. I ett inlägg signerat Lennart Thörn, tidigare pastor i Saronkyrkan i Göteborg, finner jag följande – minst sagt bekymmersamma – uttalande: