Konsten att be tillsammans – del II: ledarbönerna på TEJP

Postat: 21 september, 2013 av olofedsinger i Lärjungaskap, Ledarskap, Tillbedjan
Etiketter:, , , , ,

Salts ungdomsläger TEJP anordnades i augusti för tionde året i rad. En av de saker som har varit mest utmärkande för dessa sommarveckor är bönen. Ända sedan starten har vi varje morgon samlat det breda ledarskapet till en timmes bön; inför varje kvällsmöte har vi samlat till 45 minuters bön. Faktum är att vi de senaste tre åren har utökat morgonbönen till två timmar – detta efter att ha blivit uppmuntrade till detta av vår tysk-kinesiske gäst Isaac Liu.*

På två timmar hinner man be en del. Då upptäcker man också att gemensam bön inte är något helt självklart. Tvärtom är det en konst, där alla är vinnare på att vissa ”spelregler” kan göras tydliga. Framför allt är det en inbjudan till ett äventyr, där vi tillsammans får låta oss ledas av den helige Ande. I denna artikel vill jag därför dela med mig av några lärdomar från de senaste årens TEJP-läger.

Grundförutsättningarna

Det första som kan sägas prägla ett bönepass på TEJP är att vi normalt saknar ”agenda” för dessa ledarsamlingar. Vi kommer helt enkelt till bönen med ett öppet sinne. Ofta har vi tankar och erfarenheter med oss från dagen (och kvällen) innan, och i många lägen är det naturligt att låta dessa vara vår utgångspunkt. Ibland kan vi dock bli överraskade – och börja i en helt annan ända än vi från början hade tänkt oss.

Med ”gemensam bön” syftar jag i detta fall på en avskild stund tillsammans med andra personer där bön, lovsång, lyssnande, proklamation, andlig krigföring och profetiska handlingar får vandra hand i hand. En nyckel för att det hela ska fungera är därför att det finns någon form av utsedd böneledare: en person som ”sätter igång” bönen och som även har mandatet att avgöra när vi ska ”gå vidare” i bönen.

Lyssnande

Just lyssnandet är antagligen en av de viktigaste ingredienserna i denna typ av bön – och inte minst för den som fungerar som böneledare. Jag brukar ibland likna den gemensamma bönen vid att följa ett på förhand utrullat garnnystan: man har en trådände i handen, men man vet inte exakt vart den leder – man bara följer efter det som man anar, och ser vart det bär hän.

Det som då brukar hända är att ett tema för bönen dyker upp i form av en tanke, ett profetiskt tilltal, en lovsång eller liknande. När man ber utifrån detta börjar temat att ”växa”, och man får tillsammans täcka in dess olika dimensioner. När man känner sig färdig med temat – det kan ta alltifrån 5 minuter till en timme – går man sedan vidare till nästa område. Jag brukar likna det hela vid att ”vrida ur trasan” tills det inte längre finns något vatten kvar. Det yttersta ansvaret för att avgöra denna tidpunkt bör ligga hos böneledaren, eftersom risken annars är att mer ovana bedjare har lite för bråttom och skyndar vidare till nya teman.

Den profetiska dimensionen i denna typ av bön har också en delvis annan funktion än den har vid exempelvis personlig förbön. Även här är det naturligtvis så att de profetiska hälsningarna ska prövas, men ofta är det så att Gud lägger böneämnen på de närvarandes hjärtan som helt enkelt måste bes ut för att det ska visa sig om de är korrekta eller inte. Man kan alltså inte ta tid för att pröva (och än mindre förklara) alla profetiska inslag där och då, eftersom detta skulle leda till att flödet i den gemensamma bönen blev stoppat. I stället får man tillsammans försöka vara lyhörda för Herren, och lita på att man gemensamt kryssar sig fram i bönens värld utan alltför många snedsprång. (Och självklart kan man ibland stanna upp och ställa frågan: Var befinner vi oss? Är vi på rätt väg?)

Ordning och spontanitet

En intressant parallell till detta fenomen finner vi i Paulus undervisning i Första Korinthierbrevet 14. Här träder nämligen en kombination av ordning och spontanitet fram, som jag personligen känner igen från just dessa situationer:

Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna. Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens. (1 Kor 14:29-33)

”Ni kan alla profetera, en i sänder”, skriver Paulus. Alltså: det profetiska flödet hör hela gudsfolket till – vi får tillsammans öva oss i lyhördheten för Herren. Vidare är det tydligt att bön inte står i något motsatsförhållande till att man upprätthåller vissa ordningar (i vårt fall att man har en utsedd böneledare). ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” Däremot gör Paulus klart att det finns tillfällen då själva ”ordningen” innebär att man faktiskt måste bryta mot sina på förhand givna planer: ”om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga.”

Profetiska handlingar

Ett av de mer speciella inslagen som kan inträffa under en gemensam bön är det man brukar kalla för profetiska handlingar. Både i Gamla och Nya testamentet kan vi läsa om sådana. Profeten Jesaja får under tre års tid gå ”naken och barfota” som ett tecken på Egyptens och Nubiens kommande öde (se Jes 20). Hans kollega Hesekiel får uppmaningen att med ett antal märkliga dramatiseringar åskådliggöra Jerusalems belägring (se Hes 4-5). Och i Apostlagärningarna kan vi läsa om hur profeten Agabus ”tog Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: ’Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte kommer judarna i Jerusalem att binda så här och utlämna åt hedningarna’” (Apg 21:11).

Riktigt så dramatiskt behöver det förstås inte vara när vi i dag får utföra olika slags profetiska handlingar. Men den gemensamma nämnaren är ändå att det är handlingar som Gud uppmanar oss att utföra – ofta som en del av bönen i stort – med den uttalade tanken att det vi gör faktiskt är med och skapar något i den osynliga världen. Att det gör skillnad.

Det kan, som i de ovanstående exemplen, handla om att göra något – till exempel gemensamt falla på knä eller proklamera Jesu herravälde som ledarteam. Eller det kan handla om att tala ut en viss sanning som Gud lägger på ens hjärta. Det kan även handla om att på något sätt manifestera enhet, ibland så konkret som att ingå ett förbund med några eller alla av de övriga ledarna. (Se min artikel om detta i serien Andliga principer från Gamla testamentet.)

Självklart kan det även vara något som befinner sig i gränslandet mellan profetisk och liturgisk handling – såsom att smörja någon med olja eller att stänka vatten på en person som ett uttryck för Guds rening.

Andlig krigföring

Ett sista område som förtjänar ett omnämnande här och nu kan vara den del av bönen som brukar beskrivas som andlig krigföring. På ett sätt kan ju alla böner vi ber beskrivas på detta sätt – allt vi gör för att utbreda Guds rike är ju i någon mening ett angrepp på den Onde och hans anhang. Men det jag här tänker på är ändå lite mer konkret bön för att mota fienden på flykten.

Ofta handlar detta om att Gud ger ett kunskapens ord eller en profetisk bild som avslöjar något av inriktningen/naturen hos de andemakter som just nu står i opposition mot det som är Guds vilja. Ibland kanske det är en förbannelse som någon har lagt på en person eller på ett sammanhang. Utifrån detta kan vi sedan binda, bryta och i undantagsfall konfrontera de andemakter vi har att bekämpa. (Se vidare min artikel om detta här på bloggen.)

Slutord

Att be tillsammans med andra är en konst som inbegriper både vila och arbete, både erfarenhet och nyfikenhet. Framför allt är det ett äventyr som Herren själv har valt att bjuda in oss till. Ofta behöver vi skapa plattformar eller forum där vi gemensamt kan ge oss ut på detta äventyr, och TEJP har visat sig vara just ett sådant sammanhang. Men Gud och hans rike är förstås desamma överallt – var därför frimodig i att gå på upptäcktsfärd i hans rike. Gärna tillsammans med andra, och alltid med den helige Ande som vägledare!

* Isaac är son till den kände kinesiske pastorn Broder Yun. Han besökte oss sommaren 2011, efter en serie märkliga händelser. Helt klart en story värd att berätta – får se om det blir på bloggen eller någon annanstans!

 

PS. Den som vill fördjupa sig i dessa frågor kan också ha en hel del att hämta i min artikelserie om andliga principer från Gamla testamentet:

Del 1: Templet som en bild av den himmelska världen

Del 2: Templet som en bild av Guds närvaro

Del 3: Förlåtelse och försoning

Del 4: Förbund

Del 5: Blodet

Del 6: Andliga ordningar

Del 7: Avskilja för tjänst

Del 8: Ockulta offer

Del 9: Guds ledning

Del 10: Öppnade dörrar

Del 11: Gudsfolket som en armé

Del 12: Välsignelse

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s