En person som har läst mina artiklar om Gud och sex hörde av sig på mailen. Personen i fråga kom med flera intressanta reflektioner och frågor, inte minst kring detta med att bo ihop utan att vara gifta. För att citera:
Sambo-inlägget var bra. Jag håller med dig i det mesta. Vad jag saknade var alternativet att bo ihop ”som vänner” så att säga, fast man är tillsammans. Argumentet att man ska vänta även med att dela hushåll eftersom det är äktenskapslikt känns inte som att det håller fullt ut, eftersom det (vad jag vet) är ok att dela hushåll med andra, exempelvis ens vänner. Och en sådan boendeform är ju inte äktenskapslik. Det är förstås en risk att man utsätter sig för en extra frestelse om man väljer att bo så med ens partner, och det kanske är anledning nog. Har du fler argument får du gärna berätta.
Jag tror att vi är fler som har ställt oss den här typen av frågor, och jag vill därför ägna detta inlägg åt att försöka ge åtminstone en ansats till svar.
Jag börjar med att kommentera detta med hushållsgemenskap. På regeringskansliets hemsida står det under rubriken ”Sambo”:
Med sambo avses två personer som:
• Stadigvarande bor tillsammans. Stadigvarande innebär att det ska vara fråga om en inte alltför kort förbindelse.
• Bor tillsammans i ett parförhållande, det vill säga ett förhållande där ett sexuellt samliv normalt ingår.
• Har ett gemensamt hushåll, vilket innebär att man delar på sysslor och utgifter.
Skillnaden mellan hushållsgemenskapen inom ett samboförhållande och kompiskollektiv är alltså i juridisk mening att det förra dels inbegriper en sexuell gemenskap, dels innebär att de som bor ihop har en gemensam ekonomi. (I alla fall, får man väl tillägga, i normalfallet.) Utöver detta lyfte jag i min artikel ”Värt att vänta på?” fram att detta med att som par dela hushållsgemenskap även inbegriper ett antal andra ansvarsområden, såsom hushållsplanering, yrkesval, vänskapsrelationer och annat som blir en gemensam angelägenhet genom att man delar livet tillsammans (tänk: lån på huset, försäkringar, semesterplanering …). För att inte tala om den nya och officiella relation som man får till varandras släkter, som ju alltid kommer att ställa sig frågan: när ska vi betrakta detta par som en ”stabil” konstellation – som vi ska investera i socialt och kanske ekonomiskt, och som vi kan hoppas på ska leda till barn och barnbarn? Inga av dessa saker är förstås aktuella om vi delar lägenhet med en kompis av samma kön.
I detta sammanhang behöver vi också ställa oss frågan vilka argumentet vi egentligen har för att flytta ihop trots att vi inte är gifta. Många skulle säkert svara: för att spara pengar. Och detta är naturligtvis ett logiskt argument. (Vem vill inte spara pengar?) Samtidigt skulle jag på flera punkter vilja problematisera detta.
För det första är det ju inget långsiktigt argument. Om man verkligen vill spara pengar genom en delad hushållsgemenskap är det ju helt enkelt lika bra att gifta sig!
För det andra är det inget objektivt giltigt argument. Det förutsätter nämligen att man har någon att flytta ihop med. Om man t ex är singel är det ju långtifrån självklart att denna möjlighet över huvud taget står till buds. (Argumentet bygger med andra ord inte på att ”det är rätt” utan på att ”det är möjligt” – vilket som bekant inte är samma sak …) Om man uppfattar äktenskapet som Guds vilja för samlevnad skulle man också kunna säga att det visserligen är en praktisk möjlighet – men att det är teoretiskt tveksamt helt enkelt för att det är en annan samlevnadsform än den som Bibeln uppmanar oss till.
För det tredje är det ju alltid lite tricky detta med argument utifrån ekonomin. Jesus själv är som bekant tydlig med att pengar (mammon) väldigt ofta är precis den faktor som får vågen att tippa över så att vi inte längre har honom som vår högsta lojalitet. ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (Matt 6:24). Jfr också Hebreerbrevets ord där synen på sex och synen på pengar buntas ihop i direkt ordningsföljd, utan att sammanhanget i övrigt egentligen handlar om någotdera: ”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma. Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig” (Hebr 13:4-5). Vågar vi lita på att Gud ska försörja oss ekonomiskt när vi håller oss till hans A-plan, eller vill vi hjälpa honom på traven genom att spara några tusenlappar på ett gemensamt boende? För mig har detta varit en mycket påtaglig och rannsakande fråga – både när det gäller boende och i helt andra situationer.
Men för att återvända till frågan om huruvida man som kristna kan flytta ihop förutsatt att man avstår från sex, tänker jag att svaret måste ha en hel del också med två andra faktorer att göra, varav den ena berörs redan av personen som skrev mailet här i början:
1) Att dela gemenskap, sovrum, badrum osv med en person av motsatt kön som man älskar och åtrår – utan att ha sex ihop … är helt enkelt att utsätta sig för en stor frestelse. Orkar man i längden stå fast vid sina föresatser när man hela tiden leker med elden?
2) Det är omöjligt att komma ifrån att människorna runtomkring kommer att ta för givet att man som sambopar även har en sexuell relation. Alla andra som bor ihop med sina pojk- eller flickvänner har ju det! Om det är viktigt att sända signalen att ”vi hedrar det äktenskapliga förbundet, vi väntar med sex till dess att vi gifter oss” blir det därmed svårt att försvara samboskap utan sex. Vi kommer helt enkelt inte att signalera det vi värderingsmässigt bekänner oss till – oavsett vad har kommit överens om med vår partner!
Man kan naturligtvis invända: So what? Vad har andra människor med våra liv och våra beslut att göra? Det är väl inte deras problem vad vi ägnar oss åt i sängkammaren? På dessa invändningar kan jag bara konstatera att den västerländska individualismen visserligen gör våra livsval och beslut till en fråga enbart för oss själva – men att detta synsätt är fjärran från den bibliska världsbilden. Både som kristna och som samhällsmedborgare är vi i någon mening beroende av varandra, och vad vi gör och signalerar får konsekvenser för gemenskapen i stort. Inte bara på det sexuella området – men också på det. Även detta tror jag därför är något vi ska ta i beaktande när vi försöker svara på frågan om samboskap utan sex.
Tidigare delar i samma serie:
V: Är Bibeln verkligen så tydlig?
VII: Om vi tar det från den positiva sidan
VIII: Vad betyder egentligen ”otukt”?
IX: Gud renar även från sexuella synder!
efterkristus.nu 
Resonerar du likadant om det ogifta paret är en del av ett större kollektivboende? Alltså typ 6 personer i en villa. Det är alltså ett kompiskollektiv där 2 råkar vara ett par.
Inte självklart, även om det naturligtvis kan finnas komplikationer även med detta. En förutsättning är förstås att man inte delar rum. Man kan också fundera på om inte kollektiv normalt mår bäst av att vara köns-specifika? I vårt arbete med evangelisationsteam i Salt har vi i alla fall landat i att detta är det klart bästa. Har dock inget självklart generellt svar. Hur tänker du?
Bra inlägg! Särskilt den senare delen. Jag tänker att det finns kanske två aspekter till.
1) Om jag lever i ett samboförhållande och säger att vi minsann klarar av att hålla oss så kan det ju mycket väl leda till att andra tänker att även de klarar det. Huruvida andra par verkligen gör det är sedermera en helt annan fråga, och indirekt kan jag bli till fall för andra. Nu måste såklart var och en ta ansvar för sina egna handlingar och man kan inte skylla på att någon annan gjorde något som fick mig att göra samma sak men det är ändå värt att ha i åtanke hur mitt sätt att leva kan påverka andra.
2) Frestelsen att gå ”för långt” blir ju väldigt påtaglig som du poängterar i din bloggpost och i den frestelsen tänker jag att finns en dimension till. Nämligen känslan som uppstår när man känner att man måste ”bryta” när det håller på och går för långt. Min erfarenhet är att man kan känna sig väldigt avvisad. Detta kan givetvis ske även om man ”bara” är ihop utan att leva tillsammans men det känns som att sådana situationer lättare uppstår om man lever tillsammans, delar säng etc etc.
Helt klart relevanta kompletteringar! Och särskilt 1 har ju gediget bibelstöd.
En upplevelse till: Om man faktiskt klarar att leva tillsammans utan att ha sex med varandra under en längre tid är risken stor att man faktiskt börjar se varandra mer som ”släktingar” än som ”älskande” och att den sexuella attraktionen minskar. När man sen ska börja leva ihop som man och hustru kan det bli problematiskt… Kan kännas nästan incestuöst eller i värsta fall göra att man inte lyckas få igång attraktionen igen… Säger inte att det alltid blir så, men det har hänt… och har man ingen sexuell attraktion kanske ett äktenskap inte blir det som det var tänkt att vara (säger jag med risk för att förolämpa asexuella).