Men om man lever troget mot sin partner och inte är gift, utan bor i ett samboförhållande – vad är egentligen problemet med det? För många moderna människor är ju sambo en direkt motsvarighet till det man tidigare kallade för äktenskap – eller?
Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Om jag börjar med att påminna om de saker jag redan tidigare har lyft fram i denna artikelserie:
1) Sambo är inte ett förbund. Det saknar därmed både den praktiska och psykologiska överlåtelse som utifrån Bibeln är tänkt att höra samman med den sexuella föreningen. Om inte förr brukar denna sanning uppdagas den dag då förhållandet går sönder. (Se följande artikel på Länsförsäkringars hemsida: Sambor lever i falsk trygghet.) Och inte minst viktigt ur ett bibliskt perspektiv: sambo saknar äktenskapets offentliga karaktär, i det att inga löften avges inför vittnen på det sätt som i alla tider har varit en del av den kristna vigselritualen.
2) Sambo innebär att ordningen från äktenskapets instiftelseord spegelvänds. I stället för ”lämna-hålla sig till-bli ett kött” praktiserar man helt enkelt ordningen ”bli ett kött-hålla sig till-lämna”.
3) Sambo bortser från det som enligt Bibeln är samlagets syfte: att bekräfta ett förbund.
Min vän Stefan Gustavsson har på sin blogg skrivit en artikel med rubriken Är sambo ett alternativ? Jag väljer här att citera ett längre stycke ur denna:
Varför blir man sambo istället för att gifta sig? Det finns ett antal skäl. Längre tillbaka, på det röda 70-talet, var det vanligt med kritik mot själva institutionen äktenskap; den sågs som en del av det borgerliga förtrycket. Idag har institutionen äktenskap en positiv klang; för gayrörelsen var det oerhört viktigt att få tillgång just till äktenskapet och göra lagstiftningen könsneutral. Kritik mot äktenskapet bygger idag ofta på en negativ personlig erfarenhet, mer än på ett underkännande av själva institutionen som sådan. Man har sett dysfunktionella äktenskap på för nära håll.
De vanligaste argumenten för sambo är pragmatiska: det är billigare med en lägenhet än med två, vi vill ha ett sommarbröllop och är sambo fram till dess, vi vill se hur det är att dela hela vardagen tillsammans, vi vill veta om vi är tillräckligt synkade sexuellt, vi lever redan tillsammans sexuellt, då kan vi lika gärna bo ihop … Argumenten är fullt begripliga, men inte övertygande ur kristen synvinkel.
För det första är sambo en äktenskapsliknande samlevnadsform, utan att vara ett äktenskap. De flesta sambopar, som fortsätta att hålla samman, gifter sig efter en tid. Sambo går alltså inte att likställa med äktenskap; om det vore ett äktenskap skulle man ju inte senare kunna gifta sig! Och det är äktenskapet – inte sambo – som Gud designat för sexuell samlevnad.
Ibland hävdas det att samlaget konstituerar äktenskapet och att de som lever tillsammans sexuellt därmed ska betraktas som gifta. Men den tanken är ohållbar, av flera skäl. Praktiskt skapar det kaos i ett land som Sverige om alla sexuella relationer skulle innebära att ett äktenskap därmed har ingåtts. Bibliskt stämmer det inte heller. Sex innan man gift sig betraktas som otukt, inte som en vigsel. Som Paulus säger i 1 Kor 7: ”Men om de inte kan behärska sig bör de gifta sig; det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå.” Man blir inte gift genom att ge efter för sin åtrå; man gifter sig för att skapa det rätta sammanhanget för den sexuella gemenskapen.
För det andra innebär sambo en lägre grad av överlåtelse, det är själva idén bakom sambo. Man har inte riktigt bestämt sig för varandra, dörren står fortfarande på glänt. Men den sexuella gemenskapen är enligt kristen tro förbundstecknet, manifestationen av den villkorslösa överlåtelsen till varandra. Därmed separerar sambo förbundstecknet (den sexuella gemenskapen) från förbundet (äktenskapet). Sambo innebär att man plockar ut äktenskapets fördelar, utan att fullt ut gå in under dess förpliktelser.
Grundfrågorna är: Har ni bestämt er för varandra, varför gifter ni er inte då? Om ni inte har bestämt er för varandra, varför lever ni då som om ni tillhörde varandra?
Men om vi bestämt oss för äktenskap och bröllopet redan är bokat, då spelar det väl ingen roll om vi flyttar in i den gemensamma lägenheten ett halvår i förväg? Frågan bygger på ett missförstånd. Man har inte bestämt sig definitivt förrän man svarat JA. Det är poängen med frågorna vid en vigsel. Fram till dess att båda parter, offentligt och juridiskt förpliktigande, har sagt sitt ja, är man inte gift. Båda parter har fortfarande moralisk frihet att bryta relationen. Orden vid vigseln har en performativ karaktär; de skapar något – ett äktenskapsförbund – som inte fanns innan orden utsades. Det är därför vigselförrättaren efter löftena säger: ”Härmed förklarar jag er som man och hustru”.
Men är det inte viktigt att veta hur vi fungerar sexuellt tillsammans, innan vi bestämmer oss för om det definitivt ska bli vi? Kristen tro vänder på perspektivet. Sex är en starkt sammanbindande kraft som förgyller relationen – och som därför har fått många att fortsätta relationer som inte har förutsättningar att djupna och utvecklas. Om förälskade par istället väntar med sex är det lättare för dem att utvärdera om de som personer passar bra ihop på andra områden och därför kan forma en långsiktig gemenskap. När de sedan gifter sig får de den sexuella gemenskapen och glädjen som en gåva som förgyller den relation som redan är stark. Det är en gåva de älskande tillsammans får utforska och växa i.
I mitt tycke är detta ett både klarsynt och bibelförankrat resonemang. Men man kan även tillägga några andra perspektiv:
1) Förebildsaspekten. Jag tror helt enkelt att äktenskapet är den samlevnadsform som tydligare än någon annan signalerar det som vi som kristna vill att våra relationer ska präglas av: kärlek, trohet och överlåtelse. Om vi – i en sexuellt förvirrad tid – vill signalera att dessa saker är betydelsefulla för oss, finns det inget bättre sätt att göra detta på än att vi gifter oss. Även om vi har intentionen att leva i kärlek, trohet och överlåtelse till den vi är sambo med kommer vi helt enkelt inte att sända denna signal till vår omgivning!
2) Kärlek på prov. De flesta kristna som lever sambo planerar att någon gång i framtiden gifta sig. I väntan på detta vill man få dela den sexuella gemenskapen med sin partner. Men här har i alla fall jag svårt att frigöra mig från tanken att det lätt uppstår en relation som går att beskriva som ”kärlek på prov”. Vi testar om vi fungerar bra ihop – sexuellt såväl som relationellt. Men det bibliska idealet när det gäller kärlek stavas ju snarare t-j-ä-n-a-r-s-k-a-p. Och en tjänare är inget man kan vara på prov. Det förutsätter en djupare överlåtelse. Kan man t o m gå så långt som att säga att ”kärlek på prov” – så som Bibeln definierar kärlek – är en självmotsägelse?
3) Bibeln. Och här tänker jag inte bara på de bibelord som jag redan tidigare har varit inne på. Jag tänker också på Jesu ord till den samariska kvinnan, där han gör en tydlig åtskillnad mellan att vara gift och att ”bara” ha en sexuell relation när han säger: ”Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man” (Joh 4:18). Framför allt tänker jag på Hebreerbrevets ord om att ”äktenskapet skall hållas i ära bland alla” (Hebr 13:4). Vi kan väl inte på allvar mena att vi håller äktenskapet i ära genom att inte praktisera det?
Tidigare delar i samma serie:
efterkristus.nu 
Hej Olof!
Har två korta frågor till dig.
1. Vad menas med att mannen ska lämna sin ursprungsfamilj egentligen? Vad är det han måste göra?
2. Då Paulus säger ungefär ” Gift dig hellre än att lusta” låter det nästan som att man ska gifta sig bara för att man lustar och vill ha sex med den personen och att man liksom baserar sitt äktenskap bara på sin lust, men det låter ju inte riktigt bra… Hur ska man tolka?
Tack för dina bra artiklar!
Hej Katja!
Tack för bra frågor! Detta med att lämna sin ursprungsfamilj tror jag handlar om flera saker, men den viktigaste är nog att helt enkelt göra sin hustru/man – i stället för sin ursprungsfamilj – till sin högsta lojalitet (näst Gud). Att helt enkelt lyssna till och försvara sin hustru/man mer än sin ursprungsfamilj, även om det ena naturligtvis inte utesluter det andra. En av vanligaste orsakerna till äktenskapsproblem är ju trots allt att någondera parten har så starka band till sina föräldrar att det går ut över den äktenskapliga gemenskapen (jfr alla problem med dominerande svärmödrar …) I andligt mening tror jag även att man kan tala om ett slags ”själsband” som uppstår mellan ett barn och hans/hennes föräldrar, som i och med äktenskapet behöver ”klippas” för att inte ställa till problem i den nya relationen. (Äktenskapet i sig – och inte minst den sexuella föreningen – skapar också starka sådana band, som till stora delar är av godo.) Notera också att äktenskapets instiftelseord är formulerade i en kultur där det naturliga ofta har varit att frun flyttar in i sin mans ursprungsfamilj, där hon i praktiken har blivit ställd under sin svärmors ”herravälde”. Bibeln vänder hela denna kultur upp och ner och uppmanar mannen att lämna sin familj i stället för tvärtom!
Angående din andra frågan så håller jag med dig om att man inte ska gifta sig enbart pga den sexuella attraktionen. Samtidigt kan det vara viktigt att notera att Bibeln inte är främmande för att denna är naturlig, och också en viktig del av ett äktenskap. Utifrån Bibelns helhetssyn (jämför min artikel om att bli ett kött) är det samtidigt självklart att ett äktenskap behöver innehålla mer än sex. Och om man gifter sig bara pga detta får man naturligtvis antingen problem – eller så reviderar man helt enkelt sitt synsätt med tiden … :)
Jo, en sak till,
Det här med Höga Visan, såg på kommentarerna innan att det var lite diskussion om ifall kvinnan var trolovad eller brud eller vad hon nu var. Är det så att hon är en brud eller vet man inte riktigt? Och det här om att dem träffas i en trädgård? Berätta lite mer.
Hej igen! Jo, detta har ju också diskuterats en del. Men det man måste komma ihåg är ju att Höga Visan skrevs i en kultur där det var fullkomligt självklart att sex bara hörde hemma inom äktenskapet. Det vore alltså mycket konstigt om Höga Visans författare skulle ha propagerat för något annat – och om de ursprungliga läsarna hade uppfattat boken så hade den definitivt inte hamnar i kanon … På flera ställen i boken talas det också om ”bruden”, så kanske kan man säga att det är en festskrift för bröllopsfester i Israel som samtidigt låter läsarna blicka in lite i de äktenskapliga fröjderna … typ.
Jag tycker dina argument är vettiga. Sambo är inte ett förbund och saknar offentlig karaktär. Men hur ska en människa göra som kommer till tro i en samborelation. Man ska ju enligt bibeln förbli i den ställning som man var i när man kom till tro.
Dessutom så behöver ju kanske mannen en kvinna i sitt liv. Så att gå isär för att man inte är gifta kan vara fel. Att gifta sig kanske inte känns rätt heller. Det var ju i samborelationen som man kom till tro. Är då personens kristendom inte äkta. Och i så fall ska en människas tro slängas på soptippen för att en annan kristen anser att personen inte följer lagen. Är inte den kristna då lite lik en farise i bibeln. Som dömer folk efter lagen och inte förlåter.
Att jämnställa samboskap med horeri är ju inte heller sant. Detta eftersom horeri är något helt annat. Det är inte en trogen relation mellan två människor.
Hej Erik! Håller med om att sambo och horeri inte är samma sak. Däremot ser jag inga som helst skäl – vare sig för en kristen eller en icke-kristen – att inte gifta sig, om man nu menar allvar med sin överlåtelse till sin sambo. Många sambos (men tyvärr inte alla) väljer ju också att gifta sig när de får barn, som ett uttryck för att de menar allvar med relationen och då även för barnens trygghet.
Kolla även in denna text, som helt saknar kristna kopplingar: http://äktenskap.info/aktenskap-sex-i-samhallet/aktenskapslag-och-sambolag/