Alla de fem tjänsterna behövs

Postat: 23 maj, 2019 av olofedsinger i Gåvor & Tjänster, Reflektioner

I dag damp Budbäraren ned i brevlådan. Under vinjetten ”Teologisk reflektion” har jag där med nedanstående artikel, som sätter ord på mycket av den mylla som den här bloggen en gång växte fram ur:

Vid det här laget har nog de flesta Budisläsare upptäckt att höstens och vårens fördjupningstema har varit karismatik. Som en underavdelning till detta har det även skrivits teologiska reflektioner på temat tjänstegåvorna. Inte för att man måste vara karismatiker för att se relevansen av apostelns, profetens, evangelistens, lärarens och herdens tjänst. Men det är ändå i den karismatiska rörelsen som dessa begrepp – åtminstone alla fem tillsammans – har haft sin starkaste ställning.

Tidigare inlägg har lyft fram olika perspektiv på fenomenet. Själv står jag närmast det som formulerades av Martin Alexandersson, även om jag köper mycket även i de andra artiklarna. De frågor där vi väljer olika förhållningssätt uppfattar jag har med följande frågor att göra:

1) Finns det en poäng med att betona dessa fem tjänster? Själv menar jag att det gör det, inte minst för att jag tror på teamledarskap – där det ofta är bra att ha så många som möjligt av de fem tjänsterna representerade.

2) Finns det något speciellt med femtalet i Efesierbrevet 4:11, eller är det bara en uppräkning av de tjänster som Paulus där och då uppfattade som mest relevanta? Själv menar jag att det verkligen finns en form av ”fullhet” som gestaltas i de fem tjänstegåvorna.

3) Är alla fem tjänster i funktion i modern tid? I många sammanhang ifrågasätts att Gud fortfarande skulle verka genom apostelns, och ibland också profetens, tjänst. Själv menar jag att det är uppenbart att alla tjänster är i funktion även i dag. Och kopplat till detta: att vi i Sverige är i behov inte minst av apostelns och profetens tjänst.

4) Är aposteln, profeten, evangelisten, läraren och herden ledarskapsgåvor och/eller är de knutna till de aktuella individernas förkunnartjänst? Själv menar jag att man kan ha dessa gåvor utan någon formell ledarposition, men att det är önskvärt att vi är medvetna om den dynamik som uppstår kring de olika tjänsterna när vi tillsätter ledare i kyrkan. Vidare ställer jag mig frågande till beskrivningen av dessa gåvor som ”talgåvor”, då jag har en betydligt bredare förståelse av deras funktion och särart.

Vad får då detta för praktiska konsekvenser? Några har jag redan antytt. Jag tror att Nya testamentets ledarskapsideal i grunden handlar om teamarbete, där olika gåvor/personlighetstyper får samverka och bidra med olika perspektiv. Rent konkret tror jag att vi genom de fem nytestamentliga tjänsterna möter olika facetter av Jesu eget ledarskapi sin församling. Guds ord talar om församlingen som Kristi kropp, och om individerna i denna kropp som Kristi lemmar. Genom apostelns, profetens, evangelistens, lärarens och herdens tjänst tänker jag helt enkelt att fem olika aspekter av Jesu personlighet manifesteras i den kristna kyrkan.

Det senare är viktigt, eftersom det innebär att om vi utestängernågon av de fem tjänsterna, utestänger vi också en aspekt av Herren själv. Om vi håller tillbaka tjänstegåvan herde, förlorar vi något av Jesu herdeskap i gemenskapen. Om vi håller tillbaka tjänstegåvan profet, förminskar vi Jesu möjlighet att tala och handla profetiskt med sitt folk. Och så vidare.

När jag ser på EFS historia är det uppenbart att vi har varit väldigt mycket av en lärarrörelse. Carl Olof Rosenius hade en stark lärartjänst, och ända sedan hans dagar har vi berömt oss av en god teologi och en gedigen bibelförankring i vår förkunnelse.

Detta är bra. Faktum är att jag beklagar att vi på många håll har tappat detta dna. I dag är det nämligen en annan tjänst som regerar – nämligen herdetjänsten. Särskilt i Svenska kyrkan, men också i delar av EFS, har en terapeutiskt inriktad omsorg om individen tagit över. Faktum är att denna ofta framställs som det ”sanna kristna ledarskapet”.

Som med alla former av ensidighet har herdetjänstens dominerande ställningen skapat grogrund för ett antal bristsjukdomar. Inte minst ser vi detta genom marginaliseringen av profetens och evangelistens tjänst. Profetens särskilda kallelse är ju att lyfta fram sanningen – även när det gör ont, och faktiskt också utmanar individen. Evangelisten, å sin sida, har normalt en ganska svartvit syn på tillvaron, och är mer intresserad av att vinna själar för Kristus än att lägga tid på den fortsatta lärjungaträningen. Än en gång ser vi alltså behovet av teamledarskap, där olika tjänster får betjäna och komplettera varandra!

Hur är det då med apostelns tjänst? Ja, om vi ser till EFS historia finns det betydligt fler exempel på denna vägröjande funktion än vi normalt har brukat uppmärksamma. Ett första exempel måste rimligen vara Hans Jakob Lundborg – mannen som var initiativtagaren till hela vår rörelse. Lundborg var en entreprenör av rang, och förutom EFS lade han grunden till Nordiska traktatsällskapet, en kolportörsskola och ett antal missionsföreningar. Han startade även fyra kristna tidningar – däribland Budbäraren. Lundborgs liv visar tydligt att han hade en apostels funktion under 1800-talets mitt och andra hälft.

Och exemplen kan mångfaldigas. Ett exempel från 1900-talets början kan vara Efraim Rang, som var den drivande kraften bakom De Ungas Förbund. Både före och efter denna period har vi därtill sänt ut ett antal apostlar till våra missionsfält. Dessa mäns och kvinnors iver att bryta ny mark för evangeliet bär frukt än i dag.

Med tanke på den situation vi just nu befinner oss i, med en stagnerande kyrka där betydligt fler kyrkor och bönhus läggs ned än startas, är det för mig uppenbart att vi behöver en ny våg av ledare med ett apostoliskt dna. Under mina år som generalsekreterare för Salt fick jag se hur Gud reste upp ett antal unga ledare med en sådan kvalité, inte minst på våra sommarläger TEJP. Efter ett tag började vi till och med att tala om en ”Josuageneration”, eftersom Gud så konkret kallade på en ny generation apostlar och profeter.

Detta var fantastiska år. Periodvis blev TEJP omdiskuterat, dels för att vi lät personer med mer av en profetisk tjänst predika på våra kvällsmöten, dels för att vi öppnade för en mångfald av karismatiska uttryck. Vi lät helt enkelt inte bara herdetjänsten lägga ribban för hur våra gudstjänster skulle vara uppbyggda. Men till följd av detta fick vi också se fantastiskt mycket frukt. Många av de ledare som fick en växtplats på lägren är fortfarande viktiga i vår rörelse.

Samtidigt bär jag på en sorg efter det skeende från Herren som vi fick bevittna inte minst under TEJP-lägren – nämligen att EFS hade så svårt att skapa utrymme för sina apostlar och profeter. Kulturen i vår rörelse är helt enkelt så präglad av herde- och lärargåvan att det ”sitter i väggarna” – något som lätt leder till att vi stöter bort människor med en utpräglad apostolisk, profetisk eller evangelisttjänst.

Om EFS ska kunna få den betydelse som jag tror att vi faktiskt har i Guds plan – både som församlingsplanteringsrörelse (apostelns tjänst) och som salt och ljus i Svenska kyrkan (profetens tjänst) – behöver vi aktivt arbeta med dessa frågor. Vi behöver skapa utrymme för alla de fem tjänsterna att verka parallellt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s