Andliga principer från Gamla testamentet del 7: avskilja för tjänst

Postat: 21 december, 2011 av olofedsinger i Bibeln, Församling, Gåvor & Tjänster

I mitt förra inlägg talade jag om andliga ordningar. I samband med detta nämnde jag bland annat de rättigheter och skyldigheter som gällde för Gamla testamentets präster och leviter. En annan viktig aspekt av dessa ämbeten var att prästerna och leviterna hade tilldelats uppdrag som föregicks av att de på ett konkret sätt hade blivit avskilda för tjänst.

I leviternas fall var det så att denna stam i Israel kom att ersätta det förstlingsoffer som Gud hade instiftat för allt levande bland folket. I korthet gick denna ordning ut på att alla förstfödda djur skulle offras till Herren, och att samma princip egentligen gällde även för människor. Men eftersom Gamla testamentet så tydligt vänder sig mot alla tankar på människooffer, blev det i stället så att man ”löste” alla Israels stammar från denna förpliktelse genom att avskilja en hel stam bland folket – nämligen leviterna – som på ett särskilt sätt skulle vara avskilda för Herren.  Som det står i Fjärde Moseboken:

HERREN sade till Mose: ”Se, jag har själv bland Israels barn tagit ut leviterna i stället för alla förstfödda bland Israels barn, alla som öppnar moderlivet. Leviterna skall tillhöra mig, ty alla förstfödda tillhör mig. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, både bland människor och boskap. De tillhör mig. Jag är HERREN.” (4 Mos 3:11-13)

När leviterna sedan blev avskilda för tjänst kan vi läsa att de fick genomgå en särskild rit, där både offer och ceremoniella reningar var inblandade (se 4 Mos 8). På liknande sätt hade tidigare Israels präster blivit avskilda, då även med en särskild smörjelseceremoni (se 2 Mos 40).

Precis som med exemplen som jag tog i min förra artikel kan säkert dessa saker verka väldigt avlägsna för oss som kristna. Och på ett sätt är det ju det. Men samtidigt är det viktigt att notera att det i Nya testamentet finns ett antal exempel på att människor blir avskiljda för tjänst, och att det tycks ligga ett konkret andligt beskydd i denna ordning.

Det främsta exemplet på detta är Jesus själv. När Jesus låter sig döpas i Jordanfloden av Johannes står det att han motiverar denna handling med orden: ”så bör vi uppfylla all rättfärdighet” (Matt 3:15). Med detta syftar han med stor sannolikhet på något som vi som nutida bibelläsare lätt missar, nämligen att Johannes döparen var barn till en präst och alltså tillhörde den levitiska släkten. Han hade alltså det andliga mandatet att utföra den typ av reningsceremoni som Jesus i och med sitt dop valde att underkasta sig, för att på allt sätt kunna uppfylla det gamla förbundet!

Jesus var jude och stod som sådan under lagen, och det var bara genom att själv leva upp till lagens alla ordningar och krav som han kunde friköpa oss till ett liv där vi inte längre stod under denna lag. ”Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror” (Rom 10:4). Ett viktigt led i detta vara att han i allt hedrade leviternas gudagivna uppdrag i Israel.

På ett lite mer ”jordnära” plan kan vi se att detta med att avskilja någon för tjänst (det som Johannes döparen gjorde med Jesus) är något som följer den kristna kyrkan också in i nya förbundet. Det börjar redan i Apostlagärningarna, där vi kan läsa att församlingen utser sju församlingstjänare (diakoner) genom att be för och lägga händerna på dem (se Apg 6:5-6). På motsvarande sätt avskiljs de missionärer som sänds ut från de tidiga kristna församlingarna, med Barnabas och Saulus som framträdande exempel (se Apg 13:3).

I Romarbrevet kan vi sedan läsa hur Paulus (Saulus) själv talar om denna ordning som en grundläggande andlig princip när han skriver:

[V]ar och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? (Rom 10:13-15)

Notera den sista formuleringen! Spontant tänker vi väl att det borde gå alldeles utmärkt att predika Guds ord utan att vara utsänd – alltså avskild för tjänst – av en lokal församling (eller ett stift/distrikt eller ett samfund). Men Paulus är tydlig med att detta är en grundläggande ordning som behöver respekteras om vi fullt ut ska kunna åtnjuta den välsignelse och det beskydd som vi behöver för denna typ av uppgift. Personligen drar jag därför slutsatsen att vi aldrig bör låta någon präst/pastor, evangelist eller missionär får ge sig ut i tjänst enbart på sitt eget mandat; innan han/hon kan börja tjäna behöver han/hon sändas ut av det sammanhang som vill täcka upp för honom/henne.

I vårt arbete i församlingen och på olika läger har vi ibland utsett personer som har blivit tilldelade en särskild typ av uppdrag, t ex i bönen, som vi på ett konkret sätt har valt att avskilja genom handpåläggning och bön. I och med detta tror vi också att de har fått ett betydligt större mandat i den andliga världen än om vi hade låtit dem verka i sina respektive uppgifter utan att ha blivit sända av det sammanhang som de betjänat.

Tidigare inlägg i denna serie:

Del 1: Templet som en bild av den himmelska världen

Del 2: Templet som en bild av Guds närvaro

Del 3: Förlåtelse och försoning

Del 4: Förbund

Del 5: Blodet

Del 6: Andliga ordningar

Annonser
kommentarer
  1. Jonas Nordén skriver:

    Tack Olof för en väldigt bra och intressant artikelserie!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s