En världsbild som underminerar kristen tro – del II: Moralisk relativism

Postat: 9 december, 2015 av olofedsinger i Apologetik
Etiketter:,

Gästblogg av Andreas Sundström

Föregående inlägg handlade om sanningsrelativism. Följande kommer att handla om en annan form av relativism: moralisk relativism (också kallad ”värderelativism”). Fullskalig sanningsrelativism implicerar moralisk relativism, men moralisk relativism förutsätter inte sanningsrelativism, vilket är mitt skäl för att diskutera denna världsbildsingrediens separat.

Moralisk relativism innebär kortfattat att det inte finns några objektiva eller universella moraliska värden, utan att moraliska värden (och inte endast uppfattningarna om dessa värden) varierar mellan olika personer, grupper och kulturer. En person, grupp eller kultur hävdar att det är moraliskt orätt att stjäla, en annan hävdar att det är inte är moraliskt orätt att stjäla, men det finns ingen objektiv måttstock som avgör denna eller andra handlingars moraliska status.

Min uppfattning är att konsekvent, fullskalig moralisk relativism är ovanlig. Det finns många som uttrycker ett bejakande av moralisk relativism, men som i praktiken agerar som om det existerar objektiva och universella moraliska värden. Exempelvis när de hävdar att andras åsikter i moralfrågor är felaktiga (som om det existerade en objektiv måttstock), eller när de pratar om mänskliga rättigheter som universella, eller när de menar att det har skett en moralisk utveckling över tid (snarare än bara en förändring).

Ett annat intressant exempel där inkonsekvensen blir tydlig är när någon som hävdar att det inte finns några objektiva moraliska värden två minuter senare försöker använda existensen av ondska som ett argument mot Guds existens.

Man kan, som bekant, inte både äta kakan och ha den kvar. En mer genomgående kritik av moralisk relativism ligger dock utanför denna artikels ärende.

Om konsekvent, fullskalig moralisk relativism är ovanlig, så är en inkonsekvent variant desto vanligare. Det är åtminstone min uppfattning att relativt många människor i vår kultur förnekar att det finns objektiva moraliska värden och plikter, även om de i praktiken inte agerar konsekvent mot den idén.

I relation till kristen tro så utgör den selektiva och/eller inkonsekventa moraliska relativismen likväl ett problem.

När den kryper in i kristna sammanhang leder den till att tydlig moralisk undervisning i Bibeln trycks åt sidan om den krockar med människors egna önskningar.

För en viss handling kan ju omöjligen vara en synd om jag verkligen, verkligen, av hela mitt hjärta, önskar utföra denna handling. Speciellt inte om jag dessutom upplever en stor glädje och tillfredsställelse i utföra handlingen.

Det som har hänt här är att avgörandet av en handlings moraliska status har flyttats till den subjektiva sfären. Det är mina känslor och önskningar som, ytterst sett, avgör vad som är synd, inte någon objektiv norm ”där ute”.

Bibelns moraliska undervisning duger bra när den bejakar det vi själva känner och önskar. Då går det bra att lyfta fram den. Men när dess moraliska undervisning krockar med våra känslor och önskningar, då läggs den åt sidan.

För att vi ska fortsätta se ut att vara någorlunda kristna och bibliska så drar vi ord om Guds nåd som en stor och tjock filt över den moraliska undervisningen i Bibeln. Då slipper vi sätta ord på handlingarnas moraliska status. Då kan vi bara vara tysta om de där sakerna som Bibelns moraliska undervisning förbjuder, och som vi vet att många i våra sammanhang, gång på gång, medvetet väljer att göra och lever i. Då slipper vi uppmana till omvändelse. Och vi slipper omvända oss själva. Tror vi.

Och ungefär här någonstans har nåden förvandlats till något som står i motsättning till att uppmana till omvändelse, att vända sig bort från synden, trots att någon sådan motsättning inte existerar i Bibeln.

Den moraliska relativismen underminerar också själva evangeliet. För om moralen är relativ, då existerar ingen synd (moralisk skuld till Gud), och då är det absurt att vi skulle behöva räddas från våra synder (Matt 1:20-21), och korset blir helt omotiverat och patetiskt. Kort sagt: Kristen tro och det kristna budskapet blir irrelevant.

En kristen världsbild inkluderar att Gud är moralens källa och standard, vilket innebär att moraliska värden och våra moraliska plikter är vad de är, alldeles oavsett vad vi tänker, känner eller tycker om det. Utan detta blir kristen tro inte begriplig.

Därför är det kraftigt kontraproduktivt när kristna, i ett tafatt försök att bli populärare, eller i en hispig rädsla för gamla tiders ”syndakataloger”, slutar prata om synd, slutar undervisa om bibliska moraliska principer, och slutar uppmana till omvändelse.

Annonser
kommentarer
  1. kim andersson skriver:

    Eutyfrons dilemma, som jag antar du känner till, lyder ju som följer: Hur kan något vara objektivt gott om det är subjektivt bestämt av Gud? Och, för att problematisera dina antaganden, kan vi undra: Vilken gud? Vi har att välja mellan c.a. 2500 gudar – vilka objektiva skäl anför du för att bevisa att just din guds moral är den rätta? För att den ”känns rätt”? För att det står i Bibeln?

    I relation till kristen tro så utgör den selektiva och/eller inkonsekventa moraliska relativismen likväl ett problem, skriver du. Jag förmodar att du läst din bibel och där sett vilken omoral som frodas där, i gamla såväl som nya testamentet.

    Platons tankar om idévärlden hade lika gärna kunnat användas som argument. Objektiva moraliska handlingar existerar bara i idéernas värld, således. I tredje stycket från slutet måste du på ett tydligare sätt redovisa vilka premisser du utgår ifrån för att få slutsatsen att stämma.

    • olofedsinger skriver:

      Andreas får gärna svara på dessa frågor själv, men som av en händelse läser jag just nu Paul Copans och Matthew Flannagans bok ”Did God Really Command Genocide?” Både Copan och Flannagan är etablerade filosofer, och i flera av sina kapitel berör de Eutyfrons dilemma, som de formulerar så här: ”Är det som är heligt heligt pga att gudarna förordar det, eller förordar de det för att det är heligt.”
      Ett första klargörande är då att för att en gud ska vara ”Gud” måste denne vara värdig hela skapelsens tillbedjan. Och för att vara värdig hela skapelsens tillbedjan måste Gud vara både allsmäktig och god. Det räcker alltså inte att Gud är mäktig i största allmänhet (som många ”gudar” är) – Gud måste också vara god, för annars skulle han inte vara värd vår tillbedjan. Om den Gud som jag som kristen tillber är identisk med denne Gud, är han alltså också god. (Teoretiskt skulle jag ju kunna tillbe en ”mindre” gud än den sanne Guden.)
      Av ovanstående definition av Gud följer också att Gud inte kan vara subjektiv i samma mening som vi människor är det. Om Gud är alltings skapare, och om allting som är skapat har honom som sitt mål – något som Bibeln gång på gång hävdar, och även säger om Kristus som Guds son – måste helt enkelt hans vilja vara objektiv i ordets djupaste mening. Utan Gud skulle nämligen ingenting finnas – vare sig materia, mening eller moral!
      Observera att detta kan vara lika sant oavsett om människor tror på Gud eller inte. Gud kan ju vara källan till moralen även om vi inte ger honom credit för detta – precis som exempelvis ljuset existerar även för dem som inte kan förklara ljuset som fysikaliskt fenomen.
      Angående ditt påstående att Bibeln skulle förorda omoral är det ett väldigt svepande, och i mitt tycke helt felaktigt, påstående. Om du förtydligar kan jag kommentera det ytterligare, men jag antar att du kommer exemplifiera med några av de texter som jag går igenom i mina båda böcker ”Krigen i Gamla testamentet: Ett försök att förstå” och ”Domen: Evangeliets bortglömda dimension”.
      Självklar vet också de flesta kristna att allt som beskrivs i Bibeln inte nödvändigtvis förordas av Gud och/eller gäller för alla människor oavsett kontext.

      • kim andersson skriver:

        Den typ av argumentation du inleder ditt inlägg med känns välbekant, men den är bedräglig och är inte ett bevis för en guds existens eller dennes moraliska överlägsenhet. Vad är fel med följande argument? ”1. Om asaguden Tor inte existerar, finns inte blixtar och dunder. 2. Blixtar och dunder existerar. 3. Alltså existerar Tor. Som viking anser jag förstås att Tor är både mäktig och god, så därför skall han tillbedjas.”

        Bibeln är i allra högsta grad en subjektiv redogörelse för en (1!) guds existens och påstådda godhet. Den är till sin uppbyggnad en sammanställning av många olika böcker, eller texter, vilkas författare inte är kända för oss. Vi vet inte ens deras namn. Texterna har skrivits under en period av hundratals år, med början i den judiska torah. Denna guds existens kan inte studeras objektivt såsom till exempel ljus och vatten kan, inte heller är hans påstådda godhet något exklusivt. Många andra religioners gudar är också, enligt deras anhängare, mäktiga och goda.

  2. olofedsinger skriver:

    Kim, det är faktiskt ganska stora skillnader mellan ditt resonemang och det som jag hänvisar till (och som under lång tid har figurerat i filosofins värld).
    För det först är det jag skriver inte ett bevis för Guds moraliska överlägsenhet. Snarare kan man säga att det är existensen av en moral som är ett bevis för Guds existens. Men framför allt handlade ju frågan om Guds godhet, och då är poängen att ett nödvändigt kriterium för Gud att vara ”Gud” är att han är tillbedjansvärd av hela skapelsen, och därmed måste han också vara god.
    Ditt exempel med Tor haltar på flera punkter:
    1) Inte ens de asatroende förväntar sig att Tor ska tillbes av alla människor.
    2) Inte ens för asatroende är Tor den högste guden.
    3) Vidare är ditt exempel med blixtar och dunder ganska löjligt. Det finns allmänt erkända vetenskapliga förklaringar till åskan som fenomen som inte involverar inblandningen av någon Gud. Men kan du påvisa att det finns allmänt erkända vetenskapliga förklaringar som påvisar att det inte finns någon godhet, och inte heller någon högre moral? I så fall skulle jag gärna vilja se dessa bevis!
    Att Bibeln talar om skaparen av himmel och jord, och inte om alla andra gudar/avgudar som finns i denna värld är knappast ett argument för att det inte skulle finnas någon skapare av himmel och jord. Angående din syn på Bibeln och dess författarskap är det nog ingen teolog som skulle hålla med dig (oavsett religiös tro), men om vi lämnar den frågan därhän är det naturligtvis i slutändan en fråga om tro: att jag märker att när jag tillämpar Guds ord faller bitarna i mitt liv på plats, tillvaron så som jag kan iaktta den – och även forska på den – ”makes sense” och därtill har jag fått lära känna Gud som en person som lever och verkar i mitt eget liv. Det är alltså både ett intellektuellt och en erfarenhetsmässigt försanthållande, som jag därtill delar med hundratals miljoner andra människor.
    Jag räknar inte med att du ska bli övertygad av detta om du inte vill, men det är i alla fall mitt vittnesbörd.
    Vad fyller ditt eget liv med mening, och hur är det kopplat till ditt ursprung och din framtid?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s