Vad är egentligen ”Bibelns kärleksbudskap”?

Väldigt ofta i debatter kring sexualetik i kyrkan hänvisar kristna till det de kallar för ”Bibelns kärleksbudskap” eller ”den kristna trons kärleksbudskap”. Tolkningen av detta kärleksbudskap är för det mesta något i stil med: ”Gud älskar oss precis som vi är och därför kan jag vara precis som jag är och leva precis som jag gör”. Inte minst i frågan om utlevd homosexualitet hänvisas det flitigt till detta ”kärleksbudskap”, med uttolkningen att ”eftersom Gud är kärlek är allt som görs i kärlek rätt och i enlighet med hans vilja”.

Men vad är egentligen Bibelns kärleksbudskap? Det är väldigt sällan som jag hör någon form av definition av detta, annat än att ”Gud är kärlek”; ”Gud älskar oss” och ”Vi ska älska varandra”. Frågan är om detta är en korrekt tolkning av ”Bibelns kärleksbudskap”? Jag tycker personligen att våra moderna tolkningar av det ofta blir alltför ytliga och att de missar ganska centrala aspekter av vad Bibeln själv förmedlar om detta kärleksbudskap.

Inledningsvis är det viktigt att veta att medan svenskan bara har ett ord för ”att älska”, så har grekiskan tre: Agape, som används om Guds kärlek; den totalt utgivande kärleken som fokuserar på den andre och inte främst på mig själv; Filos, som är ordet för vänkärleken. Den typen av kärlek jag kan känna och ha till min familj och mina vänner; Eros, som är ordet för kärleken mellan man och kvinna, den erotiska, mer känsloladdade kärleken. Ofta, när Bibeln talar om kärlek är det alltså viktigt att ta reda på vilket av de grekiska orden som används, för att få en rätt förståelse av just det bibelordet.

Tillåt mig att gå igenom några av de mest centrala Bibelställen angående detta, för att försöka definiera detta budskap mer fullskaligt.

”Gud är kärlek” (1 Joh 4:16)

Detta uttryck, som blivit så otroligt viktigt för kyrkan i moden tid, finner vi enbart ett fåtal gånger i Johannes första brev. Johannes försöker motivera sina läsare att älska varandra, eftersom kärleken kommer från Gud, ja han till och med är kärlek. Johannes beskriver alltså kärleken som något som hör samman med Guds väsen, det han är. Detta är oerhört viktigt, men det är precis lika viktigt för oss att komma ihåg andra saker som Gud också är: ”Helig” är det mest använda ordet i Bibeln för att beskriva Guds väsen. Vår gudsbild idag får så lätt slagsida mot ”kärlek” och det blir alltför ofta det enda vi fokuserar på när det gäller vem Gud är.

”Ty så älskade Gud världen…” (Joh 3:16) 

Det är ställt utom allt tvivel att Gud älskar sin skapelse, sin mänsklighet och dig och mig personligen. Han har visat denna kärlek gentemot världen och ”sitt folk” vid åtskilliga tillfällen, men som allra tydligast i och med det att han sände sin enfödde Son hit till världen. Gud ville med denna handling visa sin kärlek till oss och låta oss förstå hur mycket han älskar oss. Men vad bestod denna kärlekshandling av? Jo, han ville rädda oss från undergång. Han erbjuder en väg till räddning undan en evig undergång. Han älskar oss alltså inte på det sättet att han låter oss fortsätta vara som vi är, eller fortsätta leva som vi gör – utan han visar en väg ut ur det. Han räddar oss från oss själva och vår egen bortvändhet från Gud. Så beskriver Johannes det: ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin son till försoning för våra synder” (1 Joh 4:9-10).

”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta” (Matt 22:37)

Som ett direkt gensvar på Guds kärlek till oss, främst visad genom Jesus Kristus, kallas också vi att älska och att visa denna kärlek i handling. Först och främst kallas vi till att älska Gud. Det är vad Jesus själv säger på en direkt fråga om vad som är lagens viktigaste bud: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själv och av hela ditt förstånd. Detta är det största och det främsta budet.” Jesus gör det tydligt vad som är det viktigaste för oss: att älska Gud. Frågan för oss blir då: Hur gör man det? Hur kan vi älska Gud tillbaka? Uttrycken ”med hela ditt hjärta … hela din själ .. och hela ditt förstånd” ger oss en hint om att det handlar om att sätta Gud först – på livets alla områden. Tillbedjan av den han är och lydnaden för det han vill måste vara det som blir det allra viktigaste för oss. Våra egna intressen, vår egen bekvämlighet och allt vad andra människor talar om för oss är rätt eller fel, måste ge vika för Honom som sitter på tronen. Det är vad Petrus och Johannes uttrycker, och visar i handling i Apg 4:19 när de inför stora rådet säger: ”Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud?”. Även Jesus är inne på samma resonemang när han säger till sina lärjungar: ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud” (Joh 14:1). Att älska Gud innebär alltså att visa honom lydnad, att tro på honom i allt och att låta honom vara Gud och ha rätt, även när vi själva kanske inte förstår vad, hur eller varför?

Allt för ofta tror jag att vi kastar om de båda kungsbuden och gör det till det viktigaste att älska människor. På så sätt kan vi motivera att vi inte ska säga till människor vad som är rätt och fel, eller inte bry oss så mycket om vad Gud ska ha sagt, för vår uppgift är ju främst ”att älska människor”. En argumentation som jag tror är direkt felaktig.

”du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39)

När Jesus gjort klart vad som är det största och första kärleksbudet, så säger han: ”Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna”.

Det är alltså i den ordningen, som vi redan varit inne på: Först älska Gud och sedan älska människor. Vår kärlek till andra människor bör följa som en direkt, naturlig följd på vår kärlek till Gud. Det är inte möjligt att älska Gud utan att älska människor, så som Johannes skriver. På många sätt visar sig alltså vår kärlek till Gud i detta: att vi älskar varandra.

Men vad innebär det att älska andra människor? Idag låter det ofta som att vi inte ska lägga oss i andra människors liv, särskilt inte när det gäller etik och moral – för det är inte kärleksfullt. Inget kunde vara mer fel. Vi kan se på två exempel från Jesu liv. En dag möter han en ung man som äger mycket. Denne unge man frågar Jesus vad han ska göra för att vinna evigt liv och Jesus säger åt honom att gå iväg och sälja allt han äger och dela ut åt de fattiga. Är detta kärleksfullt? Jag menar, den unge mannen kunde väl få ha kvar lite? Han hade kanske arbetat hårt för att förtjäna sin rikedom? Men Jesus ser längre och djupare än vad vi gör. Han ser till hjärtat. Jesus visste att den unge mannens rikedom hade blivit till en avgud för honom – så i kärlek, med omsorg om hans själ och eviga ve och väl, säger Jesus till honom att göra sig av med allt. Jesus älskade honom så mycket att han inte kunde låta honom gå förlorad med sitt felaktiga perspektiv på pengar och rikedom. Detsamma kan sägas om flera av Jesu hårda ord om och till fariséer och de skriftlärda. Är det kärleksfulla ord? Kanske inte orden i sig är kärleksfulla, men Jesu syfte var det – att väcka fariséerna och de skriftlärda från deras sömn, att få dem att inse att de var på väg åt fel håll. Ibland kan det behövas hårda ord – med en kärleksfull intention – för att syndare och de som tror sig vara rättfärdiga ska vakna, och vända om.

Att visa kärlek till andra människor innebär alltså att bry sig om dem, ibland att bry sig om dem så mycket att man faktiskt lägger sig i deras sätt att leva, deras sätt att vara och handla, om det inte är förenligt med Guds vilja och den väg som leder till livet.

”kärleken … finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.” (1 Kor 13:6)

I det avsnitt i 1 Korinthierbrevet som kallas ”kärlekens lov” finner vi dessa minst sagt utmanande ord om att kärleken älskar att gå hand i hand med sanningen. Vad betyder det? Jo, det betyder att det alltid finns två sidor av ett mynt. Det betyder att Gud på samma gång kan vara ”kärlek” och ”helig”, eller som Johannes beskrev Jesus: han var ”fylld av nåd och sanning”.

Det kristna budskapet, evangeliet, kommer med ett erbjudande om räddning, på grund av att Gud älskar oss så mycket. Men det kommer också med en beskrivning av ett nytt, heligt liv. När vi tagit emot Guds erbjudande om frälsning kallas vi att ”arbeta … på vår frälsning”. Detta är, återigen, ett sätt för oss att gensvara på Guds kärlek. På grund av att han i kärlek har räddat oss från synden, djävulen och döden, så väljer vi i kärlek att leva ett liv i lydnad gentemot honom och hans bud. Det är detta som den Helige Ande vill och kan hjälpa oss till.

Som Jesu lärjungar kallas vi till att stå upp för sanningen samtidigt som vi bemöter människor som faller i förhållande till Guds krav med nåd och kärlek. Återigen är Jesus vår store förebild. I Joh 8 förs en kvinna fram till Jesus som begått äktenskapsbrott. Vi vet av Jesu undervisning på andra ställen att han är väldigt mycket emot äktenskapsbrott (se t.ex. Matt 5:27-28). Men samtidigt, i den här situationen, möter han denna kvinna med nåd och barmhärtighet. Han dömer henne inte och får alla andra att inse att de inte heller har rätt att döma henne. Hon får förlåtelse, utan att ens be om det, och hon kan gå fri. Men så avslutar Jesus med orden: ”Gå, och synda inte mer”. På några få minuter har alltså Jesus både visat stor nåd, utan att för den delen tumma på sanningen. Han erkänner at kvinnan syndat, att hon gjort fel – och uppmanar henne att inte fortsätta leva på det sättet. Men hon går förmodligen därifrån med lätt hjärta, för hon har också mött Jesu kärlek. Detta är vad det innebär att kombinera kärlek och sanning. De trivs tillsammans och fungerar inte alls som de ska om de skiljs från varandra.

Jag vet, det finns mer att säga om detta gigantiska ämne. Men detta var några punkter som jag tycker är viktiga att vi inte glömmer bort när vi talar om ”Bibelns kärleksbudskap”. Det är, kort sagt, lite mer komplicerat än att bara säga: ”Gud är kärlek – allt som sker i kärlek är rätt”.

Annons