Hur vända trenden bland kyrkans unga?

För den som reser runt lite i Sveriges kristenhet blir det snart tydligt att det på många håll råder ett stort underskott på ungdomar. Jag är medveten om att många unga prioriterar sina ungdomsgrupper före söndag förmiddag, men å andra sidan råder det ett allt större underskott även på ungdomsgrupper. Ålderskurvan i Sveriges kristenhet ser helt enkelt inte särskilt lovande ut.

Självklart finns det undantag från denna regel, och i vissa samfund är krisen mer påtaglig än i andra. Men låt oss ändå inte vara naiva: När den äldre generationen i vårt land dör bort, kommer det att innebära ett tapp även för ett stort antal av våra kyrkor och församlingar. Allt annat är att betrakta som önsketänkande.

För att fortsätta läsa denna krönika i Världen idag, gå in här.

Kartellen – ett Kristusvittnesbörd på bästa sändningstid

Inlägg på Världen idags opinionsblogg:

I helgen sändes en dokumentär om ett av Sveriges mest kontroversiella band – hiphopgruppen Kartellen. Det är en märklig resa kantad av missbruk, kriminalitet och politiska kontroverser. Dokumentären ger en inblick i en hård och mörk värld, men visar också på det faktum att musikalisk och poetiska genialitet kan dyka upp på de mest oväntade ställen. Det är inte för inte som Kartellen har hyllats som en av vår tids viktigaste skildrare av det svenska samhällets skuggsidor.

För att fortsätta läsa, gå in här.

Inte kallade till överseende med falska profeter

Sverige är en konsensuskultur. Så långt som det är möjligt vill vi undvika konflikter. Hellre än att ställa till med bråk söker vi efter minsta gemensamma nämnare. ”Vi håller nog med varandra om det viktigaste trots allt.”

I många situationer kan detta vara positivt. Men på vissa områden ställer det också till med skada. Ett sådant är det som har med de falska profeterna att göra.

Både Jesus och apostlarna varnar oss för dessa. ”De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus (Matt 7:15–16). Och Johannes skriver: ”De har gått ut från oss, men de hörde aldrig till oss” (1 Joh 2:19).

För att fortsätta läsa denna krönika i Världen idag, gå in här.

Frihet och frid på helgens ungdomsledarkonferens

I helgen har jag varit på ungdomsledarkonferensen Kallad i Linköping, där jag också var en del av ledningsgruppen. Planeringen började redan för 1 ½ år sedan, och självklart har vi hämtat viss inspiration från våra ekumeniska barnledarkonferenser. Någon kopia av dessa var det dock inte tal om, och de organisationer som stod som inbjudare var EFK, Equmenia, Frälsningsarmén, Pingst Ung, Salt och SAU.

Vi som leder dessa organisationer (i mitt fall: ledde) har funnit varandra utifrån att vi ser att vi står i så många liknande utmaningar och behov, men också utifrån att vi står varandra nära i våra hjärtan.

Kristen tro kontra snällism

I går hade jag en dubbel publicering i Världen i dag. Dels en krönika i papperstidningen på temat ”Är den kristna tron regeringsduglig”, dels en fördjupande text på opinionsbloggen på temat ”Kristen tro kontra snällism”.

Jag har länge tänkt att jag skulle ta mig an dessa teman, som naturligtvis är allt annat än enkla. (Och inte heller helt okontroversiella.) Hur jag lyckades är väl upp till andra att bedöma, men här kommer i alla fall lite smakprov och länkar:

Biblisk kärlek

För en tid sedan såg jag en dokumentär om väckelsen i Kina. En av många saker som berörde mig var en intervju med ett äldre par som med tårar i ögonen vittnade om den kristna trons kärleksbudskap. Utifrån sin tidigare bakgrund och kultur var de inte vana vid den plats som detta har i den kristna kyrkan, och det var uppfriskande att möta två personer som hade nyupptäcktens glädje i fråga om detta.

I vår egen kultur är förhållandet det motsatta. Mycket tack vare den kristna trons inflytande är kärlek ett centralt begrepp i den svenska kulturen – så centralt att det ibland kan kännas uttjatat. Ett ännu större problem är dock att det har blivit förvanskat. Långt ifrån allt som går under beteckningen ”kärlek” är nämligen kärlek, i alla fall inte utifrån en biblisk definition av ordet.

För att fortsätta läsa denna krönika i Världen idag, gå in här.

Nödvändigt att bjuda motstånd mot avgudarna

Det kom några veckor av (säkert välbehövlig) debatt emellan – först utifrån domkyrkoprästernas universalism och därefter om kyrkans syn på invandringen. Men nu har den insändare som jag för ett par veckor sedan skickade in till Dagen blivit publicerad. Det är en text som jag har grunnat på under en längre tid, och jag har blivit allt mer övertygad om relevansen i dess innehåll. Att den helt enkelt är sann.

Du får naturligtvis själv bedöma hur det är med den saken, men i grunden tror jag alltså att det är som jag skriver i texten: ”Hur obekvämt det än kan låta tror jag att vi behöver inse att det står en kamp om varje människas själ.” Denna kamp handlar bland annat just om de avgudar som Bibeln så ofta talar om, och som vi blir varnade för redan i det första budet: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3).

Frågan är därför hur vi i längden ska kunna vinna denna kamp mot vår egen tids avgudar. En del av svaret hoppas jag att du finner i min insändare!

Bevittnar vi just nu det stora avfallet?

Bibelns undervisning om den yttersta tiden är en ständig utmaning för oss kristna. Under delar av kyrkans historia är det helt klart så att texterna om detta har lyfts fram på fel sätt. Spekulativa utläggningar, för att inte tala om tvärsäkra uttalanden om tider och stunder, har fått stora delar av Kristi kropp att dra öronen åt sig.

Andra tider är det raka motsatsen som har gällt. Talet om den yttersta tiden har tystnat och tvärsäkerheten har ersatts av ett lika kompakt ointresse. Jag är knappast den ende som gör bedömningen att svensk kristenhet av i dag befinner sig närmare det senare diket än det förra.

Det kusliga med detta är att det låga engagemanget i sig faktiskt kan ses som ett tidens tecken.

För att fortsätta läsa denna krönika i dagens Världen idag, tryck här.

Frälsningsglädje, offervilja och evighetsallvar

Historieprofessorn Dick Harrison gick häromveckan ut och varnade för att många av de bönhus som under 1900-talet uppfördes på den svenska landsbygden är på väg att försvinna. Detta, menar Harrison, borde engagera även människor som inte har någon kristen tro. ”Genom sin blotta existens vittnar de om folkrörelsernas tidevarv, en nyckelperiod i Sveriges omvandling till ett modernt samhälle.”

Jag har själv mina andliga rötter i en tradition som har kunnat beskrivas just som en bönhusrörelse. På gården till min pappas föräldrahem i Västerbotten står ett EFS-bönhus, som i dagsläget inte är i bruk mer än maximalt en gång per år.

För att fortsätta läsa denna krönika i fredagens Världen idag, tryck här.

Beroende av varandra i den globala kyrkan

En av Paulus mest berömda liknelser står att läsa i Första Korinthierbrevets tolfte kapitel. I en passionerad utläggning om Andens gåvor beskriver han den kristna församlingen som en kropp och de troende som denna kropps lemmar. ”Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den”, skriver aposteln. ”Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den. Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den” (1 Kor 12:26–27).

Normalt när vi utlägger denna liknelse väljer vi att tillämpa den på den lokala församlingen. Men det är fullt möjligt att tillämpa den också på den globala gemenskapen. Som Guds barn i den här världen är vi alla beroende av varandra. Det som händer i en del av den världsvida kyrkan kommer därför – i alla fall i någon mån – att få konsekvenser även för de andra delarna av samma gemenskap.

För att fortsätta läsa denna krönika i fredagens Världen idag, tryck här.

Allt du behöver veta om benförlängning och lite till

Gästblogg av IT-pastorn

Detta skrivs några timmar innan TV4 kommer att sända ett avsnitt av Kalla fakta som av allt att döma kommer gå hårt åt en framväxande skara av helandepredikanter. Den enda som syns på bild i trailern är Jens Garnfeldt, men pluralformen används. Också Torsten Åhman använder plural i det korta klippet där han kallar dessa som programmet ska handla om för “charlataner”. Ett tilläggsklipp finns där Samuel Varg Thunberg visar hur man kan fejka benförlängning. I en artikel i Dagen verkar han mena att det är den enda sortens benförlängning som finns inom kristna sammanhang. Denna svartvithet gör oss en stor otjänst. Jag har försökt råda bot på den i tidigare inlägg, där jag bland annat går i dialog med Torsten Åhman. Nu vill jag kommentera fenomenet benförlängning mer specifikt.

Att be, befalla och proklamera helande

Gästblogg av IT-pastorn

I Missionskyrkans handbok från 2003 står det: “Vi kan med glädje, förväntan och frimodighet be för varandra om att få del av Guds helande kraft. Men vi kan inte föreskriva Gud tid och sätt för helande.” Antje Jackelén kritiserade Jens Garnfeldt med flera predikanter som hon sett på Kalla Fakta med orden “Man domderar med Gud” och att detta innebar att “man inte har respekt för Guds helighet”. Alldeles uppenbart finns det en stor misstänksamhet inom svensk kristenhet mot bön av befallande eller proklamerande karaktär. Jag tror att det är fel. Befallande och proklamerande bön är biblisk, men kan inte heller brukas hur som helst. Jag ska här ge min syn på olika sätt att be för helande och andra under.

Personlig förbön med handpåläggning och Andens gåvor – bakgrund

Gästblogg av IT-pastorn

När vi ber för andra används ordet förbön. Det finns två olika sorter som det kan vara värt att skilja på eftersom dynamiken är annorlunda mellan dem. Engelskan har två skilda ord, “intercession” – det är när vi träder inför Gud på andras vägnar – och “ministry” – det är när vi förmedlar välsignelse, kraft, helande och befrielse från Gud till andra människor. Den första typen innebär att förebedjaren representerar någon annan inför Gud, den andra att förebedjaren representerar Gud för en människa. Jag kallar den andra sorten personlig förbön.

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Trosförkunnelsen som motbild

Gästblogg av IT-pastorn

Jag är på träff för nya medarbetare i min region av Equmeniakyrkan eftersom jag i år återkommit i församlingstjänst efter några års uppehåll. Presentationsrunda: Säg vad du heter, var du jobbar och något roligt du varit med om i jobbet senaste månaden. När det blir min tur berättar jag om en grabb (ung man) som till synes blev helad på vår ekumeniska ungdomssamling, Omega. Jag gladde mig extra mycket eftersom förebedjaren berättade att för henne var det första gången hon hade varit med om att just hon fick förmedla helandet.

Efter förmiddagens program var avklarat så åt vi lunch och efter ett tag säger en av de andra att det var gott att höra mitt vittnesbörd, “har du något mer?” O, vad ska jag välja tänker jag.

Paulus program för andlighet och karismatik

Gästblogg av IT-pastorn

Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:

Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Reflektioner efter ett besök i Taizé

Inlägg på EFK:s pionjärblogg:

Förra helgen var jag i Taizé. Ni vet, kommuniteten i södra Frankrike dit tiotusentals ungdomar vallfärdar varje år, inte minst från Svenska kyrkan. Just den här helgen var det till exempel 3 500 personer på gudstjänsterna. Imponerande!

Det är flera saker jag bär med mig från besöket. Till exempel:

Hög tid att höja den karismatiska nivån

Det var länge sedan vi skrev något om karismatik här på bloggen. För att åtgärda detta kommer jag under april och maj att lägga ut ett antal gästinlägg av vår bloggkollega Lars Gunther, alias IT-pastorn.

Lars är en insiktsfull man, som ofta är mycket läsvärd när han tar till pennan. Han har också förstått mycket av insidan i det som brukar gå just under beteckningen ”karismatik”. Det är inte bara skrivbordsteologi det handlar om, utan vittnar om en god förståelse av hur det faktiskt ”går till”. (Precis som i fallet med David Wellstam, som vi hade en gästbloggserie med för precis ett år sedan – kolla in taggen ”Guds rike”.)

Lars har dessutom förstått något som vi nog alla kan behöva stava på med jämna mellanrum. Som han skrev i en tweet för ett par månader sedan. ”Offensiv karismatik leder till misstag, defensiv är ett misstag. Väntan på perfektion är en oändligt lång väntan.” Det är med denna övertygelse i ryggen som jag nu trycker på publicera-knappen. Först ut är en artikel på temat ”John Wimbers syn på Andens gåvor”. En i mitt tycke lämplig start, eftersom John Wimber är en av de främsta förebilderna även för mig själv när det gäller detta.

Jesu återkomst – kan vara idag!

Talet om Jesu återkomst väcker alltid olika associationer och tankar hos människor. I en del sammanhang har det tenderat att kanske bli alltför mycket uppmärksamhet på detta, då man lägger mycket tid på att studera och försöka kartlägga detaljer i skeendet. I andra sammanhang väljer man att inte prata om det alls, eftersom man inte vill bli kallad fundamentalist eller nåt annat hemskt.

Tacksamhet efter barnledarkonferensen

Barnledarkonferensen i Jönköping är nu slut. Det har varit en fantastisk helg med mängder av nya erfarenheter och intryck. Och en hel del jobb förstås! Men det är verkligen något speciellt med denna konferens. Inte bara för att det är en av Sveriges största kristna ledarkonferenser – 1400 personer inklusive volontärer, och då fick vi säga nej till flera hundra som hade velat komma – utan också av en rad andra skäl:

Samtidigt rättfärdig och syndare

I dag känner vi, och sörjer, med våra kristna syskon på Livets Ord. Att få se sin tidigare herde vända ryggen åt allt det som han tidigare har försvarat – och jag tänker här både på församlingen och på den betoning av äktenskapet och den kristna helgelsen som varit så central i Robert Ekhs förkunnelse – och därtill lämna sin egen familj i en svår och utsatt situation, måste vara hemskt. För alla parter.

Därmed är det också naturligt att ett antal frågor kommer upp till ytan: