Inte så sällan hör jag utläggningar om Paulus tal på Areopagen där han ser deras altare av olika gudar och tar avstamp i altaret som är ”åt en okänd Gud” (Apg 17:23) och förkunnar om Jesus. Ofta framhålls hans retoriska skicklighet i att börja i åhörarnas vardag och sedan leda förkunnelsen till Jesus. Också hans argumentationsförmåga brukar framhållas som eftersträvansvärd. Problemet med ovanstående slutsatser är att effekterna av talet inte alls blev som Paulus hade tänkt sig. Till skillnad från andra städer dit han kom planterades det ingen församling i Aten och enbart ett par människor kom till tro och Paulus drog vidare till Korint efter detta tal. Läser vi inledningen av Paulus första brev till församlingen i Korint:
När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.
1 Kor 2:1-5
så framträder en bild av en Paulus som i Aten försökte i sin egen kraft och med sin vältalighet övertyga människor om Jesus men att han nu ville bevisa vem Jesus är ”genom Ande och kraft” (1 Kor 2:4). Paulus beskriver också sig själv som ”svag, rädd och mycket orolig” (1 Kor 2:3) efter händelse i Aten och det är knappast adjektiv som vi brukar förknippa med Paulus. Han gör alltså lärdomen att det inte är hans vältalighet utan Ande och kraft som får människor att tro på Jesus. Har vi i svensk kristenhet gjort samma lärdom, kan jag undra lite retoriskt…
Tidigare inlägg i serien är:
Del 2 – Herrens dag kommer som en tjuv om natten
Del 4 – Gud kommer som en stilla susning
Del 5 – Vad ni har gjort mot dessa en av mina minsta, det har ni gjort mot mig
Del 6 – Pengar är roten till allt ont
Del 7 – Gud är en gentleman som aldrig tvingar sig på någon eller gör något som vi inte vill
Del 8 – Mose och folket irrade omkring i öknen i 40 år
efterkristus.nu 
Fast jag tycker nog Paulus ofta framställer sig som svag och rädd, bärandes evangeliets skatt i ett sprucket lerkärl. Taggen som plågar honom och hans personlighet som pendlar mellan övermod och svårmod är en av de saker som gör Paulus så intressant och verkligt angelägen. Att han avslöjas både i Apostlagärningarna och i sina brev som en långt ifrån perfekt person är ju ett av de starkaste argument jag har för att NT är sant och inte påhittat.
Att han inte fick se många komma till tro efter talet på Aeropagen förminskar ju inte talets retoriska kvaliteter och att han drabbas av ett av sina svårmodsanfall efter denna urladdning behöver väl inte alls bero på att han ”gick i egen kraft”. Paulus är ju liksom många profeter i GT en ”pendlare” tex Elia efter kampen med Baalsprofeterna. Inget antyder att Elia tände eld på altaret i egen kraft, ändå blir han svårmodig efteråt.
Frank Mangs skrev mycket fint och ingående om denna personlighetstyp som han själv också var prov på. Jag ser det som att Gud gärna använder dessa människor som annars skulle uppfattas som dysfunktionella, men för Gud är det inget hinder.
Som vanligt gräver vi efter bibeltexter som bekräftar vår egen åsikt och betoning, vilket vi finner i Paulus tal. Som du syftar på i slutet så får vi också mycket riktigt samma frukt som Paulus fick i Aten. I de världsdelar där det råder väckelse har man de mer tydliga metodikskildringarna (Andens kraft) som mönsterbild, och även de får skörda samma resultat som de sår.