Mitt svar till Antje Jackelén

I förrförra numret av Kyrkans Tidning valde ärkebiskop Antje Jackelén att kommentera mina insändare i debatten om rädslans kultur. Detta är jag naturligtvis glad för. Samtidigt måste jag säga att hennes inlägg var en besvikelse. Inte bara för att det var en (i mitt tycke) ganska svårgenomtränglig text, utan framför allt för att hon faktiskt inte besvarade någon enda av mina uttryckliga frågor!

Till dagens KT har jag därför skrivit en replik, som väl i praktiken får betraktas som en ”andra slutreplik” i sammanhanget. Jag hade verkligen önskat att vi kunnat komma längre i detta samtal än vi nu ser ut att göra, men vem vet – vi kanske får fortsätta i något annat forum? Så här skriver jag i alla fall:

Tack, Antje, för att du ger dig in i det samtal om rädslans kultur som jag initierade för några månader sedan. Det gläder mig att du planerar att bjuda in till fortsatta samtal i ämnet.

Samtidigt förvånas jag över att du fortfarande inte kommenterar mina faktiska frågor. Jag har inte hävdat att man får nej i antagningskonferensen för att man är negativ till samkönade vigslar – även om jag vet människor som säger sig ha varit med om just detta. Vad jag däremot har önskat är att du ska stävja den utveckling som gör att allt fler präster helt i onödan stängs ute från lokala anställningar. När du nu beskriver värnandet om denna minoritet som att ”svika Guds mission i världen” blir jag förstås bara ännu mer bekymrad.

Du frågar mig hur höstens diskussion stärker det gemensamma kristna vittnesbördet i samhället. Min upplevelse är att kyrkans tendens att göra synen på utlevd homosexualitet till prövosten för vilka som är ”inne” eller ”ute” är ett betydande hinder just för kyrkans vittnesbörd. Rädslans kultur stjäl vår frimodighet och distraherar oss från vad som är verkligt viktigt: frälsningen genom Jesus Kristus.

Detaljerad genomgång

För den som är intresserad kommer här en lite mer detaljerad genomgång av Antjes text. Detta för att visa på hur märklig hennes respons på vad jag har skrivit faktiskt är.

Hej Olof Edsinger, Svar på de frågor du har ställt har getts flera gånger om, både av biskopskollegiet och av mig själv – nu senast i mitt svar till Maria Landgren i Dagen den 16 oktober.

Att olika trosyttringar ryms i vår kyrka är ett faktum. Och nej, man får inte ”nej” i antagningskonferensen av det skälet att man är tveksam eller negativ till samkönad vigsel.



Antje väljer här att bunta samman mig med Maria Landgren, som skrev en fin men på många sätt vag text i Dagen för några veckor sedan. En vaghet som hon dock försökte kompensera i sitt svar på Antjes replik. Denna sammanbuntning gör nu att Antje anser sig kunna dra mig och Maria över en kam. Men till skillnad från Maria har jag faktiskt inte lyft frågan om huruvida ”olika trosyttringar ryms i vår kyrka” – i alla fall inte så där i största allmänhet. (”Ryms” är ju ett besvärande elastiskt begrepp. Så länge som man inte aktivt blir utslängd kan man ju faktiskt säga att man ryms …)

Mer intressant i sammanhanget är dock att jag faktiskt inte heller har hävdat att man blir stoppad redan i antagningskonferensen om ”man är tveksam eller negativ till samkönad vigsel”. Möjligen kunde ett tidigare inlägg här på bloggen uppfattas så, men sedan jag blev rättad av ÄB:s teologiska sekreterare har jag inte offentligt hävdat detta. Framför allt har jag inte hävdat det i någon av de insändare som jag under hösten har skrivit i Kyrkans Tidning. Tvärtom ansträngde jag mig noga både i min ursprungliga artikel och i min slutreplik att förklara att det jag efterfrågar från ÄB är en signal om att goda prästförmågor inte ska rensas ut på lokalplanet pga deras syn på samkönade vigslar. Med orden ur min första insändare (då som en tolkning av ÄB:s hållning):

I vissa lägen är det vår kristna plikt att sortera ut sådana präster som för sitt samvetes skull inte kan medverka vid en samkönad vigselakt. Visserligen inte vid själva antagningskonferensen, men ute i de lokala församlingarna.

Går denna formulering över huvud taget att missförstå? Och ändå hävdar Antje att ”de frågor du har ställt har getts flera gånger om, både av biskopskollegiet och av mig själv”. Jag må vara både döv och blind, men jag har ännu inte uppfattat något sådant svar … på den fråga jag faktiskt ställer, alltså! Nämligen, för att citera min slutreplik:

Varför kan vi inte bara få höra ÄB säga: ”Vi vill inte ha en kyrka som sorterar ut präster med en klassisk syn på Bibel och äktenskap. Vi står fortfarande för Kyrkostyrelsens förarbete till beslutet om samkönade äktenskap.” Oavsett var besluten fattas kan ju ÄB sända signaler till sin kyrkas lokala ledarskap – om hon vill.

Sen är det ju också en annan mycket tydlig fråga som jag ställer, och som utgör själva slutklämmen på min slutreplik:

Nu hoppas jag därför att ÄB träder fram och berättar hur hon vill främja den ”frimodighetens kultur” som hennes sekreterare skriver att vi som kyrka är i behov av!

Men inte heller denna raka fråga får alltså något svar av Svenska kyrkans ärkebiskop. Däremot fortsätter Antje med följande ord:

Men, vilka etiketter vi än sätter på oss själva eller andra klistrar på oss, så bör vi vara öppna för det kritiska och självkritiska teologiska samtalet. Dit hör också diskussioner om bibel- och människosyn. Att föra det samtalet är inte förföljelse av oliktänkande.


Även detta är i mitt tycke en mycket märklig kommentar. Och även här antar jag att jag har blivit sammanbuntad/förväxlad med Maria Landgren. Maria talar ju om konservativa kristna (= en ”etikett”), medan jag själv fokuserar på den rädslans kultur som griper omkring sig i vår Svenska kyrka, och hur människor som i denna kyrka bekänner sig till en klassisk syn på Bibeln i allmänhet och äktenskapet i synnerhet känner sig allt mer trängda. Något som livligt har illustrerats av den debatt som under hösten har förts i KT. Genom att säga att det inte är ”förföljelse av oliktänkande” att samtal mellan kyrkans olika fromhetsriktningar får föras anser jag att Antje på ett grovt sätt förminskar hela denna problematik. Problemet är ju inte främst att vi tycker olika, utan att den grupp som just nu har de politiskt korrekta åsikterna försöker marginalisera – och ibland t o m utesluta – oss som har en klassisk syn på Bibeln och bekännelsen!

Däremot skulle en kyrka som använder sin energi till att inom sig bygga skyddade inhägnader för vissa åsikter svika Guds mission i världen.


Här överraskar Antje genom att faktiskt – även om formuleringen är försåtligt mjuk – ge ett mycket tydligt besked: Hon vill inte låta homofrågan bli en ny kvinnoprästfråga. Alltså: Hon vill inte ge något skydd för de präster som är tveksamma eller negativa till samkönad vigsel. Detta vore nämligen att ”svika Guds mission i världen”.

Detta besked är förstås det sista som jag själv hade önskat att få höra. En av orsakerna till att jag från början satte igång denna debatt var ju att jag hoppades att detta inte var ÄB:s verkliga hållning. Men nu vet vi i alla fall var vi har vår kyrkas ärkebiskop. Kyrkostyrelsens besked från 2009 om att synen på samkönade äktenskap inte ska ”ha betydelse vid … anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst” är ett minne blott. Att följa detta beslut är, får vi ju veta, att svika Guds mission i världen …

Vår kyrkliga bekännelse är ej ett stängsel, som ej släpper oss för långt på vetandets mark”, som den för den kristna ekumeniken så betydelsefulla Nathan Söderblom sade för över hundra år sedan.
 Den bekännelsen är – uttryckt med den tidens mera nationalistiska retorik – lik en fana som vi tillhör redan innan vi själva bekräftar det, ”en fana som ej hindrar oss att se det goda och efterföljansvärda hos andra bekännelser samt våra egna brister.

Nu är det som synes poeten som träder fram. En i mitt tycke ganska obskyr text av Nathan Söderblom används som kommentar till det aktuella samtalet. Men är det verkligen detta som den gode Nathan hade i åtanke? Som jag uppfattar det är det väl snarare ekumenik som den legendariske ärkebiskopen talar om – att vår förankring i den egna bekännelsen kan göra oss trygga i våra möten med och utforskande av andra kristna syskons teologiska landskap.

Men i motsats till detta tycker jag faktiskt att Antje m fl har påvisat att vår kyrkas bekännelse inte spelar särskilt stor roll alls! Att klassiskt troende präster inte bara kan, utan också bör, betrakta sig som en utrotningshotad art i vår stora Svenska kyrka (minns orden om att kyrkan inte tänker bygga några ”skyddade inhägnader” för dessa). Men trots detta uppmanas alltså jag själv och mina teologiska åsiktsfränder att vara storsinta. Vi bör ”se det goda och efterföljansvärda hos andra bekännelser samt våra egna brister”.

Och det är klart: om man ser till det som var Söderbloms intention torde jag kvala in relativt väl här. Jag är omvittnat ekumeniskt sinnad, och trivs som fisken i vattnet med kristna trossyskon från skilda delar av den globala kyrkan. Men intressant nog är de åsikter som just nu håller på att marginaliseras inom Svenska kyrkan inte bara vanliga, utan mer eller mindre självklara, i alla dessa kyrkor. Och då snackar vi alltså typ 1,2 miljarder katoliker, 300 miljoner ortodoxa och antal miljoner protestanter och ”samfundsoberoende” …

Men det är alltså inte dem jag ska ”se det goda och efterföljansvärda hos” – utan den till antalet mycket mer blygsamma grupp som förnekar det som så gott som alla andra kyrkor håller för självklart i sin teologi kring äktenskap och sexualitet. Och visst: jag vill gärna ta denna uppmaning till mig. Jag bor ju ändå i Sverige, och jag är medlem i den kyrka som säger att den vill marginalisera mig. Dessutom är jag ju som kristen kallad att älska och respektera alla människor – oavsett tro. Men nog hade det ändå varit klädsamt att från ÄB:s sida kännas vid proportionerna i detta? Att det kanske inta bara är bristande vidsynthet som hindrar mig och andra likasinnade från att i dessa frågor vilja bli styrd av Svenska kyrkans politiskt tillsatta kyrkomöte? Men då är vi kanske inne på en helt annan debatt … så jag återgår till Antjes slutkläm:

Därför blir min fråga: hur ser du att denna diskussion leder till att det gemensamma kristna vittnesbördet i vårt samhälle kan stärkas? Det är en fråga som behöver diskuteras i flera sammanhang. Jag kommer att inbjuda till ett sådant samtal.

Ja, denna sista fråga svarar jag ju faktiskt på i min insändare ovan. Och jag upprepar mig gärna också här:

Min upplevelse är att kyrkans tendens att göra synen på utlevd homosexualitet till prövosten för vilka som är ”inne” eller ”ute” är ett betydande hinder just för kyrkans vittnesbörd. Rädslans kultur stjäl vår frimodighet och distraherar oss från vad som är verkligt viktigt: frälsningen genom Jesus Kristus.

Over and out.

Annons