Frågan om evangeliets väsen fortsatt viktig

Postat: 5 april, 2017 av olofedsinger i Apologetik, Insändare & Debatt
Etiketter:

[Replik i Dagen 170405:]

Som författare vet jag att kommunikation är svårt, men sällan har jag upplevt det så konkret som under den senaste veckan. I onsdags hade jag en debattartikel införd, där jag med utgångspunkt i den populära sången ”Du vet väl om att du är värdefull” lyfte frågan om vad vi menar när vi talar om ”evangelium”.

Det dröjde bara några timmar så fullkomligt kokade det på Dagens Facebook-sida. Men till min förvåning var det bara ett fåtal som ville diskutera det som för mig var den centrala frågan. Desto fler uttryckte sin indignation över att jag hade analyserat, och i viss mån kritiserat, en av deras favoritsånger. ”Hur kan du ge dig på Ingemar Olssons låt.” ”Den har betytt jättemycket för mig.” ”Vem är du att komma med synpunkter på vad som är evangelium för mig?”

Det är uppenbart att jag har satt foten rakt in i ett getingbo. Och om jag har uttryckt mig klumpigt ber jag om ursäkt för det. Men som jag trodde skulle framgå av min artikel var mitt primära syfte inte att kritisera sången som sådan. Jag skrev trots allt att den är bra och att den i rätt sammanhang kan få vara en hälsning om Guds villkorslösa kärlek. Än mindre var det en kritik av Ingemar Olssons motiv eller samlade livsgärning.

Däremot har jag under lång tid funderat på vad som håller på att ske med förkunnelsen i våra svenska kyrkor. Hur förhåller vi oss till den självcentrering och bekräftelsehunger som är en så central del av den narcissistiska kulturen? Finns det en risk att vi okritiskt sätter likhetstecken mellan ”evangelium” och ”allt som står i Bibeln som känns bra”? Och vilka konsekvenser får i så fall det?

När den svenska väckelserörelsen växte fram formades den av en robust förkunnelse om synd och nåd, lag och evangelium. I vår tid kan vi ibland behöva hitta andra ingångar, och jag är övertygad om att Olssons sång kan få fungera som en sådan. Budskapet om vårt oändliga värde i Guds ögon är ju ett fundament i den kristna tron. Men för att få en personlig relation till Kristus tror jag ändå att vi behöver lära känna honom också som vår Frälsare. Och för att ta emot honom som sådan behöver vi få insikt om vår egen synd. Bara en människa som erkänner sin del av världens bortvändhet från Gud, har ju ett behov av en Gud som frälser från synden.

Di gamle talade också om en annan sak, och det är att ha sin identitet i Kristus. Att faktiskt bygga sin tro och sin självkänsla på vad Jesus har gjort för oss – inte på vad vi kan tänkas prestera för honom. I vår tid tycks vi ofta vilja åstadkomma denna vila genom att tona ned kraven – ”du duger som du är” – men i väckelsens förkunnelse låg alltså befrielsen i att erkänna sin egen brist, för att helt och fullt sätta sin förtröstan till Kristus.

Den här vilan – den försonade vilan – unnar jag också dagens narcissistiska människa. Det är därför det blir viktigt för mig att inte reducera evangeliet till något som i realiteten bara bekräftar mig i min egen självcentrering. Sann befrielse förutsätter helt enkelt en frälsare, och ”evangeliet” måste därför ha en koppling till såväl Jesus och korset som till vårt behov av försoning.

Om hänvisningen till Olssons sång skymde detta ärende kan du gärna bortse från den. Men frågan om evangeliets väsen hoppas jag fortfarande ska engagera!

Annonser
kommentarer
  1. olofedsinger skriver:

    Och så två ”bonusspår” – sånger ur mitt rosenianska arv som sätter ord på just dessa sanningar. Den första av Rosenius himself, och den andra av Lina Sandell:

    1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
    Glöm inte alldeles bort vad du har:
    Frälsarens vänskap,
    nåd och gemenskap!
    Ännu han lever, densamme han var.

    2. Stanna och vakna, tänk vad du äger
    icke i dig, men i Frälsaren kär!
    Ren och rättfärdig,
    himmelen värdig,
    icke i dig men i honom du är.

    3. Fastän du ej kan känna och se det,
    fast du är syndig och skröplig, likväl
    Kristus har köpt dig,
    tvagit och döpt dig,
    bär och bevarar ock ännu din själ.

    4. Mitt under syndens dagliga plåga
    du dock en evig rättfärdighet har.
    Jesus allena
    tvagit oss rena.
    Pris vare Lammet, som synderna bar!

    ***

    1. Se ej på mig, se ej på mig, se på din Son, o Gud!
    Se på hans sår, och se mig an i hans försoningsskrud!
    Ty om du ser mig utom den, så finns ej hopp för mig,
    Då kan jag ej bestå en dag, ett ögonblick för dig.

    2. Se ej på mig, se på din Son, ty jag är svart i grund.
    Jag vikit av från dina bud och brutit ditt förbund.
    Min bättre eller sämre stund är lika inför dig,
    Ty varje stund jag syndig är. O Gud, se ej på mig!

    3. Ack nej, se bort, se bort från mig och se på honom blott,
    Uti vars död och dyra blod Du full betalning fått!
    Han är nu min rättfärdighet, min helighet, mitt allt,
    Ty allt han gottgjort har för mig, ja, mer än tusenfalt.

    4. Se ej på mig, se på din Son, se på ditt fridsförbund,
    Och lär du mig att se mig täck i Sonen varje stund!
    Han är min frid, min salighet, med honom allt jag fått;
    Se på din Son, se på din Son och mig i honom blott!

    5. I honom är jag vit och ren, hur svart i mig jag är,
    I honom är jag god och from och helig redan här,
    Ty vad han är, det är ock jag, och vad han har, har jag:
    Fullkomlig helighet för dig och allt ditt välbehag.

    6. Väl är det svårt att se det så, men Ordet ljuger ej;
    Och om än känsla och förnuft beständigt ropar nej,
    Det står ju dock i Ordet så; jag litar däruppå
    Och sjunger: Ära vare Gud, vars nåd har ställt det så!

  2. olofedsinger skriver:

    Fick följande intressanta kommentar på Facebook:
    Tack för din klargörande artikel. Jag såg i och för sig redan i den första artikeln att du bekräftade det positiva i Ingemar Olssons sång och bara ville förklara att evangeliet är mer än ”Du är värdefull”. När det gäller den saken håller jag med dig. Debatten som har följt har fått mig att tänka på den stora skillnaden mellan 1970-talet och den tid vi nu lever i.
    ”Du vet väl om att du är värdefull” skrevs 1978. På 70-talet var den ett ovanligt och unikt budskap, som verkligen behövdes. Därför mötte den ett behov och fick ett varmt emottagande. Därför har många som var unga då och idag är i 50-60 års åldern ett mycket starkt känslomässigt förhållande till den sången. Knappast någon tyckte då att Ingemar Olsson behövde säga alla andra saker i sången. Det hörde man ju ändå tillräckligt ofta. Idag är det som bekant annorlunda.
    En annan sak som illustrerar hur det var på 70-talet är Margareta Melins bok Bejaka sig själv, som kom ut 1974 på EFS-förlaget, trycktes i många upplagor och såldes i 100 000 ex. Den mötte ett enormt behov med sitt helt unika budskap om att acceptera och älska sig själv, lyssna till sina känslor och inte förneka dem och att lyssna till sin egen vilja eftersom Guds vilja kunde skymtas även där. Dessa enkla satser som idag kan tyckas vara allmängods och självklara för de flesta, var på 70-talet helt unika i kristna kretsar och Margareta Melin var en av de första som uttryckte dem i skrift. På 70-talet behövdes en bok om att bejaka sig själv. Idag behövs förmodligen en bok om att förneka sig själv. Jag undrar vem som ska skriva den.
    Det här blev visst lite långt, men min poäng är alltså att det är viktigt att tänka på i vilket sammanhang en sång eller bok är skriven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s