Med anledning av nyutgivningen av min bok Krigen i Gamla testamentet: Ett försök att förstå återpublicerar jag här en artikelserie på temat ”Gamla testamentet under attack”. Serien finns sedan tidigare tillgängliga via CredoAkademins hemsida.
Människan i centrum
Jag har många gånger förundrats över hur utbredd uppfattningen är att kristen tro står för en lägre snarare än högre moral än samhället i övrigt. De som hävdar detta hänvisar ofta till vad de uppfattar som trångsynta, dömande och intoleranta element i den kristna tron, samtidigt som de stolt påpekar att en pluralistisk eller ateistisk filosofi visar prov på betydligt större tolerans. Därmed, hävdar de, måste deras egen livssyn leda till ett mer kärleksfullt och harmoniskt samhälle än det kristna.
Från väckelsekristet håll finns det naturligtvis anledning till en viss självkritik när det gäller detta. Alltför ofta har vi varit dåliga på att ge vidare av den kärlek som vi själva har tagit emot från vår Frälsare. Men samtidigt döljer sig också något förrädiskt bakom denna kritik. Dels – åtminstone från våra mer postmoderna kritiker – ett förnekande av en objektiv sanning. (Om ingenting är rätt eller fel är det naturligtvis lätt att vara tolerant i relation till andra människor!) Dels, och kanske ännu mer grundläggande, en världsbild där det är människan snarare än Gud som står i centrum.
När det grekiske filosofen Protagoras myntade uttrycket att ”människan är alltings mått” formulerade han samtidigt vad som kan kallas för den fallna människans credo. Synden i oss människor gör att vi på många sätt väljer att sätta oss själva i stället för Herren i centrum. Både pluralismen och ateismen brukar av detta skäl ha en ljusare människosyn än Bibelns författare. Ljus i bemärkelsen att man antingen tonar ned eller förnekar människans syndafördärv, och att man följaktligen sätter en betydligt större tilltro till vår mänskliga insikt, förmåga och inneboende godhet.
Med en ”ljus” människosyn är det därför naturligt att göra Gud snarare än människan till vår tillvaros huvudproblem. Om Gud och hans ord ställer en negativ diagnos på mitt liv blir resultatet inte att jag omvänder mig från min synd, utan att jag ifrågasätter diagnosen: ”Har Gud verkligen sagt …?” (1 Mos 3:1). Det skapade tillrättavisar Skaparen.
Av detta skäl tror jag att det är oerhört viktigt att vi har klart för oss att författare som Eva Moberg och Jonas Gardell har en helt annan grundsyn på tillvaron än vi som bibeltroende kristna har. Men naturligtvis innebär detta också en oerhörd utmaning, för i en fallen värld är det betydligt lättare att få gehör för ett allmänt humanistiskt budskap om kärlek och tolerans än för ett profetiskt budskap och synd och nåd, omvändelse och frälsning.
Bibel utan uppenbarelse
En naturlig konsekvens av ovanstående tankesätt är vidare att en grundpelare i den urkristna synen på Bibeln måste ifrågasättas: uppenbarelsetron. När vi beskriver den kristna tron som en uppenbarelsereligion menar vi ju att det vi läser om i Bibeln inte bara är människors tankar om Gud, utan Guds egen självuppenbarelse. Men för den som enbart har en inomvärldslig utgångspunkt och/eller knyter an till den historisk-kritiska bibelforskningen (som i sin metod bortser från alla övernaturliga förklaringsmodeller) blir tron på en gudomlig inspiration något främmande.
Jonas Gardell, som bygger mycket av sin genomgång på författare som Karen Armstrong och Jack Miles, kan därför skriva (s 107):
Det vi i den judisk-kristna kultursfären i dag kallar Gud … utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under en period av flera tusen år. De ofta motstridiga gudsbilderna återfinns i bibelns olika texter och går inte att få ihop – eftersom de är utvecklade ur olika föreställningar, olika behov, olika samhällen, olika tider …
Den nyandligt orienterade Eva Moberg går inte oväntat snäppet längre i sitt ifrågasättande av den kristna uppenbarelsetron. I Gamla testamentet, skriver hon, ”framträder så kristallklart att monoteismens ursprung är mänskligt infantil svartsjuka, fåfänga och neurotiskt kontrollbehov” (s 47). Och vidare:
Gudar är projektioner av människors inre, och de avspeglar alltid mänskliga erfarenheter. Herren är ett samlingsporträtt av många tyranniska stamfäder i patriarkatets ursprungsfas, när det hade att till varje pris kämpa ner de rådande gudinnekulturerna.
Konsekvenserna av denna syn på Bibeln blir förstås förödande. Som vi tidigare har sett måste Jonas Gardell till varje bibeltext ställa frågan om den har mänskligt, gudomligt eller demoniskt ursprung. För Eva Moberg är det en självklarhet att dess ursprung är enbart mänskligt.
Och det som drabbas av detta förhållningssätt är naturligtvis inte bara synen på Guds ord i allmänhet. Nej, om Bibeln endast är människors tankar om Gud faller också grunden för att vi i tro skulle kunna gripa tag i det som Herren har lovat oss. Bibelns många löften om förlåtelse, vishet, Andens utgjutande, helande, befrielse osv blir i grunden meningslösa om det inte är Gud själv som har uttalat dem. För vad är människors ord att bygga sitt liv på?
Med Jonas Gardells och Eva Mobergs bibelsyn blir det därför inte bara omöjligt att lita på vad vår Herre har sagt om sig själv – det blir också omöjligt att lita på vad han har sagt att han vill göra i våra egna liv!
efterkristus.nu 
När jag umgås med mina kristna vänner och de stora livsfrågorna kommer på tal, så vet man att det inte dröjer länge innan just frågan om en objektiv moral, eller frågan om vad som är objektivt gott eller ont, dyker upp. Hur kommer det sig att vi ateister helt enkelt inte hoppar över disken och mördar tanten i ICA-kassan, för att sedan smita, i stället för att betala våra varor och göra rätt för oss? Inget är ju längre mer rätt eller fel än något annat!
Just frågan om en objektiv moral eller det objektiva goda eller onda är den fråga som, tycks det, speciellt kristna apologeter aldrig tycks begripa fullt ut. Låt oss för ordningens skull låtsas att jag köper själva premissen – en objektiv moral, oberoende av människors tyckande.
Själva argumentet för en objektiv moral brukar formuleras:
1. Om det finns objektiva moraliska värden så finns Gud
2. Det finns objektiva moraliska värden
3. Därför finns Gud
Argumentet är ytterst tunt. I första ledets: ”Om det finns objektiva moraliska värden så finns Gud”, så undrar jag hur man kan dra den slutsatsen? Mycket subjektivt och att ha guden Jahve som moraliskt rättesnöre känns för mig inte alls som en god idé.
Som ateist har jag i stället som rättesnöre ordet välbefinnande. Det innebär att mina handlingar mot andra inte får inkräkta på deras välbefinnande. Detta gör att jag inte mördar, våldtar eller stjäl, eftersom det med största sannolikhet skulle inverka på mina medmänniskors välbefinnande. Att kristna skulle ha något sorts moraliskt övertag gentemot ateister är bara retorik och återspeglar sig inte i verkligheten.
Videon nedan förklarar i stort min ståndpunkt i ämnet:
Hej Kim! När det gäller det moraliska gudsargumentet så finns en kortfattad redogörelse för detta här: http://www.roselike.com/moral2.php
Du skriver att dina handlingar gentemot andra inte får inkräkta på deras välbefinnande. Och vidare: Att kristna skulle ha något sorts moraliskt övertag gentemot ateister är bara retorik och återspeglar sig inte i verkligheten. Jag vill inte slå mig som bröstet som kristen, i det att jag är väl medveten om att alla kristna inte är några stora moraliska föredömen. Men mot bakgrund av 1900-talets historia har vi ändå sätt att gudlösa/ateistiska samhällen och politiker har tagit sig oändligt mycket större friheter att ”inkräkta på andras välbefinnande” än religiösa. Islamismen är förstås ett modernt och fruktansvärt exempel på våld i religionens namn (dock inte den kristna religionen!). Men de stora skurkarna under 1900-talet var ateister som Lenin, Stalin och Mao.
Personligen tror jag faktiskt att insikten om att det finns en Gud som i sig själv representerar det absolut goda, och som därtill kommer att döma hela världen utifrån denna standard, är det bästa tänkbara skyddet för att inte i sin egen människocentrerade världsbild börja leva ”som om Gud inte fanns”.
Ateismens stora problem är kanske (förutom att jag tror att ni har fel angående Guds existens) att den förutsätter att människan innerst inne är god för att ”fungera”. Själv tror jag att vi alla har en potentiell brottsling inom oss själva, och att vi med Guds hjälp har betydligt bättre förutsättningar att hålla denna i schack än när vi är utlämnade åt oss själva.
Får jag inflika en mer lekmannamässig fråga till dig Kim?
Var tänker du att du har fått dessa tankar om att leva så att du inte inkräktar på andras välbefinnande ifrån? (En tanke/ett handlingssätt som jag givetvis högaktar.)
Jag tänker att det då, åtminstone delvis, är dina föräldrars o andra vuxnas fostran. Var har de fått det tänket ifrån? O.s.v. bakåt i historien. En historia där i Sveriges fall (liksom över hela västerlandet) kristendomen har haft stort inflytande på hur vi ”ska” tänka o var bl.a. mot vår nästa.
Jag menar alltså att även om du personligen inte anser att ditt handlade har med Gud att göra så finns där ändå en påverkan från den kristna moralen i oss alla, vare sig vi vill eller ej.
Hej Eva! Inte heller jag gör några anspråk på att vara någon expert, men jag kan läsa och dra egna slutsatser.
Visste Guds folk vad som var rätt och fel innan de tillsammans med sin ledare Mose kom till berget Sinai, eller levde de i föreställningen att mord, våldtäkt och stöld var helt okej? Med den här kanske provocerande frågan adresserar jag din fråga: Varifrån kommer vår moral? Mitt enkla svar är att den kommer från oss själva och att uttrycket ”objektiv moral” är helt oanvändbart. Är det rätt eller fel att köra över en människa med bilen? Finns det något absolut, objektivt svar på den frågan? Om jag råkar köra över någon, om den jag kör över hotat andra med ett maskingevär eller om jag drabbas av hastig sjukdom, som gör att jag kör över någon? Det enkla svaret måste bli: Det beror på, och det måste bedömas från fall till fall, och så kan vi säga om en handling varit moralisk eller omoralisk.
Den sak som kristna apologeter alltid tycks få om bakfoten är att om en objektiv moral – med Herren som yttersta utpost – inte finns, så är allt lika rätt eller fel. Mord, våldtäkt och stöld – kör på!
Som ateist kan jag dock vara ganska säker på att jag negativt påverkar någons välbefinnande om jag mördar, våldtar eller bestjäl en medmänniska, så därför avstår jag från det. Min moral kommer från mig och, i ett längre perspektiv, från människan, som ett evolutionärt verktyg.
I bibeln ser vi i många berättelser om hur Guds folk begår folkmord, dödar männen och behåller kvinnorna (i vilket syfte, kan man undra?) och att Jahve faktiskt sanktionerar det här beteendet. Alla ska dödas, alla, till minsta spädbarn, allt för att Guds stora plan ska kunna realiseras – och det gör alla grymheter till moraliskt rätta handlingar. Snacka om att ha en subjektiv uppfattning om vad som är moral! Det är inte min moral i alla fall.
Ateister som jag är inte arga på Gud och vill inte kontrollera Gud. Vi tror helt enkelt inte, mot bakgrund av de gudsbevis som framlagts, att någon gud existerar. Det gäller Jahve, såväl som Oden eller Herakles (”han som räddade människorna”) eller Jesus samtida Mithras (född genom jungfrufödelse m.m.). Och, avslutningsvis, vi tror inte heller på någon gudagiven objektiv moral.
Ja, jag tror att de visste även före Sinai.
Men då tror jag ju då på Gud som Skapare av alla människor o att alla människor därmed har ”spår” av Gud i sig o att den av Honom givna moralen ändå finns där i oss, oavsett vad vi tror eller inte tror mer medvetet.
Om det ska kallas absolut objektivt vet jag inte men ja, det är alltid fel att köra över en annan människa med bilen o döda alt. skada. Om personen man kör på hotar andra kan det givetvis vara det enda möjliga att göra men det innebär ju inte att det är rätt.
Vad gäller krig i Bibeln Är Olofs bok om dem en väldigt bra läsning för texter som jag också funnit oerhört ”svårsmälta”.
Du får gärna tro på vad du vill, Eva. Som jag skrev i min kommentar så tror jag inte, och det är på grund av de otillräckliga gudsbevis som framförts. Om du känner för det får du gärna berätta för mig och de andra läsarna på den här bloggen vilket ditt bästa bevis för just Herrens existens är?
Och du tror givetvis vad du vill.
Nej, jag känner inte för att ge mig in i en debatt som jag gissar att vi båda väl vet inte leder någonstans. Som du vet kan jag lika lite ge bevis (i vetenskaplig mening) för Guds existens som du kan ge bevis för Guds icke-existens. För jag förutsätter att du hade tänkt det skulle vara ett utbyte från bådas våra håll?
Se’n var det väl heller inte det samtalet handlade om utan om människan har en inneboende moral oavsett Gud eller ej.
Jag undrar om du Olof , verkligen tor på att Gud gett oss ett samvete som säger att mord är synd medan han själv uppmanar till massmord?Ingen av dina (bort)förklaringar av krigen i GT är övertygande i ljuset av Jesu död och uppståndelse. Jag förstår inte varför man måste tro på att Mose verkligen i allt var inspirerad av Gud när vi faktiskt aldrig tror att någon nu levande person är i allt inpsirerad av Gud. David Wilkerson, för att at en i mängedn, sa till och emd själv att ahn nog tagit fel ibalnd och missförstått de syner han fått utifrån sina fördomar. Varför skulel Mose vara ofelbar?
Om man läser Bibeln i längre sjok ser man exempelvis att folkmordet på Midjaniterna är ett övergrepp som i berättelsen emanerar ur Mose dåliga självkänsla. I korta drag: Mose mördar en förman och flyr för sitt liv till Midjan. Där tas han om hand av Jetro som är midjanitisk präst. Midjaniterna tillbad också den Gud Mose tillbad, de var också söner till Abraham enligt GT.
Mose gifter sig med Sippora en midjanitisk kvinna. Hon räddar senare livet på Mose genom att omskära deras gemensamma son Gersom. Mose blir senare mobbad och ifrågasatt pga sin hustru, Strax därefter mördas en hebreisk man och hans midjanitiska kvinna av en av Arons söner och Mose reagerar med att beordra folkmord på midjaniterna.
Du har påstått att detta var för att rädda tron och utan detta folkmord skulle jduendomen dött ut. Men midjaniterna var i så fall den mest idiotiska måltavla man kunde ha. De var Abrahams barn, de dyrkade samma Gud och var monoteister liksom Mose. Utan midjaniterna och deras präst Jetro hade knappast judendomen som vi ser den idag funnits. Mose var ingift släkt med dem förutom att de också var släkt genom Abraham och Jetro hjälpte Mose att styra folket förutom att han räddade livet på honom efter flykten från Egypten.
Jag ser ju Bibeln som historia och jag ser att det är ett stort plus för Bibelns trovärdighet att den inte döljer episoder som dessa utan framställer Mose också när han är som mest ynklig och beter som som allra vidrigast. Att Mose uppfattar, eller säger sig uppfatta, att Gud beordrat folkmordet på Abrahams ättlingar midjaniterna behöver det betyda att vi kristna ska se det som så? Varför har vi hela denna bakgrundsberättelse, som visar att det troligen var grupptrycket som drev Mose till detta vansinnesdåd?
Jag tror att vårt samvete är från Gud och det tycker aldrig att det är okej att döda spädbarn-aldrig. Vi gör alltid emot Guds lag när vi dödar, det är tydligt, tio Guds bud kommer inte med en rad tilläggsparagrafer som säger när buden upphör att gälla. Menar du att Gud ljuger i Tio Guds bud, men att Mose hade all rätt att beordra folkmord? Ska vi även idag sanktionera folkmord för att rädda den kristna tron? Jag talar inte om försvar mot ex.vis IS utan folkmord?
Gud har ju, enligt mig och Bibeln, inte förändrats. Om det är så att Mose hade Guds order på att döda spädbarn är ju IS mer rätt ute än de flesta kristna någonsin varit. Då relativiseras allt, även de mest grundläggande värden vi människor har i vårt samvete. Postmodernt är det tänkandet, det håller jag med om, men är det kristet?
Hej Alma-Lena!
Om du vill ha ett seriöst och djupgående svar på dessa frågor ska du naturligtvis vända dig till mig bok. Den är väl värd att läsa för den som är ärligt intresserad! Dessutom har jag i bokens slut ett appendix där jag lite mer systematiskt går igenom texten i 4 Mos 31, inklusive vad som föregår denna händelse, och som jag därför tror kan reda ut rätt många frågetecken även hos dig.
Men några korta kommentarer:
1) Jag betvivlar inte att Mose var en människa som vi, och att han också hade sina fel och brister. Men det som Mose säger i den heliga skrift har ändå en annan laddning. Den kristna kyrkan har alltid sett Bibeln som Guds ord, och i flera fall när Mose uppmanar israeliterna till krigshandlingar är det med direkt hänvisning till att Herren själv har befallt detta.
2) När du talar om krigen i GT som ”massmord” har du redan tagit ett steg bort från den bibliska världsbilden. Mord förbjuds uttryckligen i Bibeln – och faktiskt fördöms även mord i samband med krig – men krigets lagar är ändå något annat. Och när det gäller utrotningskrigen mot kanaaneerna var dessa domshandlingar, precis som syndafloden och Sodom & Gomorra. Skillnaden var att Gud använde sitt utvalda folk som sin förlängda arm för att (under en begränsad period, mot specifika folk som hade ”fyllt sina synders mått) utföra hans straffdomar.
3) Din psykologiserande historieskrivning kring Mose och midjaniterna är intressant men väldigt spekulativ. Att det finns ett avlägset släktskap har vad jag kan förstå väldigt lite med saken att göra. Innebär det att alla som är släkt ska hålla varandra om ryggen? Och varför tar du inte med de hårda fakta?
a) De midjaniter och moabiter som omtalas i 4 Mos 31 dyrkade baal-peor, inte Herren.
b) Sannolikt var de indelade i flera olika stammar, och det var inte alla midjaniter som var offer för den krigsexpedition som Mose beordrade. Möjligen fanns det andra stammar som var mer fridsamma och mer rena i sin gudsdyrkan.
c) Den direkta orsaken till denna domshandling var att midjaniterna på Bileams inrådan hade försökt förstöra både Israels gudsdyrkan och moral, och därmed diskvalificera dem från det uppdrag som Herren hade kallat dem till.
d) Att hela civilisationer utrotades (precis som skedde i syndafloden) står för att de har förverkat alla sina chanser. De har inte någon framtid. Därmed drabbas också barnen. Fruktansvärt – ja. Men synden är fruktansvärd. Så fruktansvärd att alternativet till GT:s utrotningskrig var att Gud själv behövde komma som en människa och dö på ett kors!
Jag väljer att inte bry mig om din föraktfulla ton om ”psykologiserande”, jag läser som det står. Detta att vissa av folken som lät sina barn gå genom eld till en massa gudars ära skulle utrotas som Guds straffdom-ja, det var inte det jag diskuterar här, jag har ännu inte fått ljus över alla dessa ställen trots att jag är bekant med din bok i ämnet. Låt mig också tillägga att jag beundrar att du tar dig an detta svåra ämne som kyrkan brottats med i nästan två årtusenden. Augustinus allegoriska läsning har ju varit mönstret för de flesta för att stå ut med det uppenbart märkliga diskrepanserna mellan Guds lag och Guds folks handlande som blir särskilt iögonenfallande i GTs folkmordsskildringar. Den ateist som kommenterat här har liksom öppet mål om vi kristna säger att moralen är relativ i sann postmodernistisk anda. Därför vill jag trots min beundran inför modet att ta sig an dessa texter gå i svaromål.
Jag är inte arkeolog med Mellanöstern som specialitet(det är väl inte du heller) men jag läser mycket i frågan och Bibeln är min huvudkälla till detta. Det är alltså inte bara min läsning av Bibeln som säger att midjaniterna stod Israel nära; också enligt NE (i kortform här klippt från Wikipedia eftersom jag bara har tillgång till NE på jobbet som gymnasielärare) : ”Midjaniter var ett semitiskt folk som betraktade Abrahams och hans hustru Keturas son Midjan som sin anfader (Första Mosebok 25:1,2). Midjan är också ett landområde där Mose befann sig då Gud, Jahve, visade sig för honom i form av en brinnande buske. Mose gifte sig med Sippora, dotter till den midjanitiske prästen Jetro och midjaniterna var allierade med israeliterna under deras flykt från Egypten.Landområdet Midjan ligger öster om Akabaviken och arkeologiska utgrävningar har belagt ett samhälle med bofast befolkning där kring 1000 f.Kr.”
Den mycket kunniga Gunnel André berättar i denna fantastiska bok om samma sak: midjaniterna var monoteister och räknade sig som Abrahams ättlingar ”http://www.dinbokorebro.se/index.php/online-store/det-star-skrivet-andre-gunnel-detail”.
Att du menar att Mose enbart var ”avlägset släkt” med sin svärfar och hustru får stå för en mycket märklig syn på släktskap som min släkt inte delar och knappast judar heller.
Varför tror du judarna som skrev ner de muntliga berättelser som de (och jag)uppfattar som Guds sanning om sitt lilla, ganska skröpliga folk när folket befann sig i fångenskap långt från det land Gud lovat dem, tog med alla små episoder ur Mose familjeliv? Varför ledde Anden dem till att ta upp just detta i just den ordningen? Varför fick svärfar Jetro hjälpa Mose att administrera folket? Jag tror inte det är en slump och jag tror att det fanns många skäl till varför den egenomvittnat själsligt veke lillebror Mose inte fick komma in i löfteslandet till slut. Jag tycker hans liv och öde borde tjäna varnande för alla Daesh-krigare och andra som inbillar sig att folkmord är sanktionerade av Gud.
Nu har jag verkligen inte tid med någon längre debatt här, jag hoppas bara du tar dig en tankeställare och att andra läsare av denna blogg får en mindre postmodernt relativistisk syn på rätt och fel genom att försöka läsa Bibeln med Jesus som ledstjärna, just den stjärna som Bileam, Peors son, såg i fjärran när han inte kunde förbanna israeliterna mot betalning.
Tyvärr nöjde sig inte Moses med denna tydliga hint från Gud att israels folk var välsignade, han tog saken i egna händer och anställde ett massmord på spädbarn och massvåldtäkter på småflickor.
Hej igen!
Mycket riktigt anser jag att du tar dig frihet i din läsning (och tolkning) av Moses bevekelsegrunder som jag menar går utanför vad bibeltexten ger stöd för. Men vi behöver kanske inte träta mer om det, annat än att konstatera att jag tror att du har fel, och att du antagligen tror att du har rätt. ☺
Som du säkert förstår blir jag också rätt provocerad av att stämplas som bärare av en ”postmodern relativistisk syn på rätt och fel” av en person som inte ens har läst min bok, där jag systematiskt och med mängder av hänvisningar till aktuell forskning visar hur jag resonerar i dessa frågor. Inte heller finns det något i min artikel som kan ligga till grund för en sådan slutsats (på vilket sätt förordar jag en relativ moral?) annat än det faktum att jag landar i en slutsats som du inte har orkat sätta dig in i argumentationen bakom. Helt ärligt känns det inte seriöst.
Angående midjaniterna menar jag förstås att Israel som folk vara avlägsna släktingar till dessa. Jag har läst en del i ämnet och skriver bl a följande i mitt appendix:
”Midjaniterna tycks i huvudsak ha varit nomader, medan moabiterna var bosatta på landområdena öster om Jordan. Även området nordöst om Döda havet hade periodvis tillhört moabiterna, men var vid denna tid ockuperat av amoreerna (fram till dess att Israel besegrade Sichon och Og). Både midjaniterna och moabiterna var för övrigt avlägsna släktingar till israeliterna – Midjan var son till Abraham i hans relation med bihustrun Ketura (se 1 Mos 25:1) och Moab var son till Lot i hans incestuösa relation med sin äldsta dotter (se 1 Mos 19:30–37).”
Och: ”Som tidigare har noterats var midjaniterna ett nomadfolk, troligen bestående av ett antal olika stammar som rörde sig i regionen. En möjlig förklaring till talet om ”alla” midjaniters död kan därför vara att uttrycket syftar på just den eller de specifika stammar som dyrkade Baal-Peor och/eller var delaktiga i sammansvärjningen mot Israel.”