Med anledning av nyutgivningen av min bok Krigen i Gamla testamentet: Ett försök att förstå inleder jag nu en artikelserie på temat ”Gamla testamentet under attack”. Serien har tidigare publicerats på CredoAkademins hemsida, och även (i förkortad form) tryckts i tidningen Världen i dag. Men det är nu åtta år sedan, så jag misstänker att den inte är helt aktuell för alla EfterKristus-läsare. :)
En ifrågasatt skriftsamling
Gamla testamentet (GT) har det senaste decenniet utsatts för hård kritik i Sverige. När Bibel 2000 publicerades debatterades det i flera olika media om huruvida GT var något för en modern människa att läsa eller inte. Startskottet var en artikel i vänstertidningen Ordfront, där journalisten Eva Moberg bland annat levererade följande bibelkritik:
Jag hade hoppats att Gud skulle utvecklas vartefter GT framskred – verket avspeglar dock åtskilliga sekler, till och med årtusenden, och skrevs av många olika författare. Men tyvärr. Ända fram till slutet av de kanoniska böckerna förbannar han, hotar, hämnas, straffar och lovar guld och gröna skogar åt dem som lyder och prisar honom. [—] Den banbrytande språkforskaren och psykohistorikern Julian Jaynes har karakteriserat språket och beteendet hos GT:s gud som typiskt för en psykotisk mördare. [—] Herren är ett samlingsporträtt av många tyranniska stamfäder i patriarkatets ursprungsfas, när det hade att till varje pris kämpa ner de rådande gudinnekulturerna. Därav de extrema aggressionerna, terrorn, storhetsvansinnet, den patologiska svartsjukan. [—] Herren skulle kunna vara läromästare åt Attila, Hitler, Stalin, Idi Amin, Saddam Hussein, Milosevic och grabbarna. Han är en fullblodsnazist, med modernt språkbruk.
Några år senare utkom Jonas Gardells bästsäljande bok Om Gud, där författaren driver tesen att GT innehåller två från varandra skilda gudsbilder: å ena sidan kärlekens Gud, å andra sidan ”slaktens gud, förintelsens gud och folkmordens gud” (s 187). Gardell går så långt att han hävdar att ”flera av de gudsbilder som bibeln ger oss [har] demoniskt ursprung” (s 257). Därför, menar han, måste vi en gång för alla göra upp med dessa.
Exemplen kan naturligtvis mångfaldigas, men Moberg och Gardell tillhör ändå dem som har fått störst genomslag i den allmänna debatten. Så sent som i höstas utkom dock två böcker med tydligt ateistiska förtecken, Richard Dawkins Illusionen om Gud och Sam Harris Brev till en kristen nation, som båda kritiserar GT på ungefär samma sätt som Moberg och Gardell.
De bibeltroendes respons
Mot bakgrund av dessa och liknande angrepp mot GT infinner sig naturligtvis frågan: Vad har vi som bibeltroende kristna att säga till GT:s försvar? Hur bör vi som med Lausannedeklarationen bekänner att Bibeln är ”utan fel i allt som den påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv” relatera till den kritik som med sådan frenesi levereras av Eva Moberg, Jonas Gardell med flera?
Frågan är viktig av flera skäl. Först och främst kan vi ju konstatera att om kritiken av GT inte får något offentligt bemötande, då blir det Moberg och Gardell som får sista ordet. I alla fall i de breda befolkningslagren. Men även inom kyrkan har vi kommit att bli betydligt mer präglade av dessa personers synsätt än vi ofta vill tro. Steg för steg har vi förlorat det förtroende för Guds ord som var så kännetecknande för våra andliga fäder och mödrar.
Men vägen ut ur vår besvärliga belägenhet är inte så enkel som vi i förstone skulle önska. Det räcker liksom inte att säga att Moberg och Gardell har fel, särskilt som de så medvetet knyter an till sådana tankar och värderingar som de flesta vanliga nutidssvenskar sympatiserar med. En djupare bearbetning av deras sätt att utlägga Bibeln är därför nödvändig.
En sådan bearbetning skulle naturligtvis förtjäna betydligt mer utrymme än vad som står till förfogande här. Men låt mig ändå få ringa in några huvudproblem som jag menar skymtar fram i Eva Mobergs och Jonas Gardells bibelutläggningar, för att därefter dela några tankar kring hur ett alternativt sätt att nalkas Bibelns texter kan se ut.
efterkristus.nu 