Krönika i gårdagens Hemmets Vän. Bibeltext: Joh 17:9–11.
Vi lever i ekumenikens tidevarv. Kristna från olika traditioner har fler och större utbyten med varandra än kanske någonsin tidigare. I delar av den unga generationen har de tidigare så viktiga samfundsgränserna i det närmaste suddats ut. Man är med i en kristen gemenskap för att man trivs och känner sig hemma – något som långt ifrån alltid betyder att man har koll på den teologi som råder i sammanhanget i fråga.
Evangelietexten för den här söndagen både uppmuntrar och utmanar oss i denna situation. Den uppmuntrar oss, därför att vår Frälsare så tydligt deklarerar att de troendes enhet ligger också på hans hjärta. ”Helige fader”, ber han, ”bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett” (Joh 17:11). Men den utmanar oss också, för både här och i bönen i stort gör han klart att det han önskar inte bara är att vi ska vara ett – det är också att vi ska bevaras i honom och att vi ska helgas ”genom sanningen” (se 17:17). Enhet betyder alltså inte att vår teologi inte spelar någon roll. Däremot är det något som växer sig stark när vi söker oss närmare vår Herre.
Ett av de mest förunderliga exemplen på detta som jag själv har erfarit är de nationella ekumeniska barnledarkonferenser som jag finns med i ledningen för. Bland inbjudarna till dessa konferenser återfinns personer från hela bredden av Sveriges kristenhet – från Livets Ord och Pingströrelsen till Katolska och Syrisk-Ortodoxa kyrkan. Och bäst av allt: vi har förenats, inte utifrån kompromiss eller minsta gemensamma nämnare, utan utifrån en längtan efter att få ge Jesus och Bibelns berättelser till Sveriges barn. Resultatet blir därefter: vi har fantastiskt roligt när vi samlas, och både våra planeringsmöten och våra konferenser har varit präglade av en stark gudsnärvaro.
En nyckel när det gäller detta tror jag är att vi i arbetet med konferenserna har fokuserat betydligt mer på relation än på organisation. Det är i mötet med varandra och med vår gemensamma Herre som den förunderliga enheten uppstår. Eller med orden som vi just har läst av Jesus: det är när vi bevaras i Guds namn som vi blir ett.
Guds namn står i Bibeln för hela hans väsen eller person. Att bevaras i detta namn måste därmed hänga samman med att söka sig nära Gud så som han har uppenbarat sig för oss i bibelordet (se 17:6–8). Gud själv är en fullkomlig enhet bestående av Fader, Son och helig Ande, och när vi umgås med honom blir vi som troende förenade till ett (se 17:21).
Vårt eget förhållningssätt är alltså viktigt: vi behöver söka oss nära vår Herre och vi behöver hålla fast vid det som han har uppenbarat för oss i sitt Ord. Men själva betoningen i Jesu bön ligger ändå mest på vad Gud själv ska göra för oss. Med tanke på att det vi läser är en bön riktad direkt till Fadern är det förstås inte något konstigt med det, men låt mig ändå notera ett par saker i anslutning till detta.
Det första är formuleringen i textens början. ”Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina” (17:9). Här kan vi se att själva grunden för Jesu bön är att vi som hans lärjungar redan tillhör Gud. Vi är Guds ägodelar, och som sådana kan vi också vara trygga – det man äger tar man ju hand om!
Det andra jag noterar är att Jesus säger att han har ”förhärligats” genom församlingen (17:10). Som Guds folk på jorden har vi alltså fått nåden och uppdraget att vara Jesus själv till ära. Detta är något som får sporra oss i såväl vår helgelse som vårt vittnande och vår strävan efter kristen enhet.
Både i den här texten och i Jesu bön som helhet finns också ett intressant samspel mellan enhet och mångfald. Guds treenighet vittnar om den mest fullkomliga och harmoniska enhet som man kan tänka sig, och på jorden vittnar församlingen om den enhet som Jesus själv har skapat förutsättningar för genom sitt kors (se Kol 1:15–20). Därmed också sagt att det finns djup bakom detta budskap som kommer att ta hela evigheten för att utforska. Men här och nu får vi ändå börja. Vill du vara ett svar på Jesu bön?
efterkristus.nu 