Behöver lidandet få ett ansikte?

Postat: 4 september, 2015 av Martin Alexandersson i Reflektioner

Få har väl undgått den senaste veckans bilder på desperata människor på flykt i Ungern och döda barn som flyter iland längs Medelhavets kust. Självklart behöver vi göra något radikalt åt hela situationen och bland annat tycker jag fortfarande att Sverige bör sätta in sitt flygvapen i striderna mot IS. Men det här inlägget kommer inte att behandla detta utan snarare våra reaktioner. En observation jag har gjort är att vi inte riktigt verkar bry oss innan lidandet får ett ansikte och finns i vår närhet.

I min barndom var det en hel del nyhetsrapportering av de olika svältkatastroferna på Afrikas horn under andra halvan av 80-talet och få av oss svenskar vet inte att människor idag dör av svält, undernäring, dåligt vatten och andra rätt banala dödsorsaker. Ändå blir det inget ramaskri förrän en treårig pojke spolades upp på en strand i Medelhavet och rubrikerna nu är ”Så kan du göra för att hjälpa” och nyheten är att ”Nu öppnar svenskarna sina plånböcker”. Och inget fel i att hjälpa de på flykt över Medelhavet, men det är intressant varför just nu och där? Hade en 3-åring drunknat i en båt någon annanstans i världen hade det knappast blivit en nyhet. Inte ens om han var på flykt och t.ex. försökte komma in i Sydkorea, USA eller Australien. Är det för att detta är vår bakgård och vi är lite för fina för att sånt ska få hända hos oss? Att det är ok att tiotusentals 3-åringar dör av svält och undernäring – så länge det sker i Afrika? Jag vet inte, men vår drivkraft är oavsett intressant att studera.

Liknande tycker jag mig se i debatten om tiggande östeuropéer (och nej, jag definierar dem inte utifrån deras folkgrupp – varför ska man göra det? Men det är en annan diskussion…) som dök upp utanför våra lokala Ica-butiker för några år sedan. Plötsligt verkade svensken förstå att det finns fattiga människor i världen och att det finns länders system som ställer till det för individer. Och en hel del människor vill ha bort tiggare från våra gator för att ”det känns jobbigt när de sitter där”. Jag har stundom fascinerats av en del landsmäns naivitet om hur det ser ut i världen och om den själviska attityden: ”det är jobbigt för mig att se någon fattig – därför borde han/hon försvinna”.

Risken blir att vi skapar en empati som bara räcker så långt näsan når. Detta skriver flera kristna biståndsorganisationer förtjäntsfullt om och ställer frågan om de syriska flyktingarna: ”Den verkligt stora utmaningen ligger i att hjälpa de 98 procent som inte kommer hit.” Det är en fråga som måste hållas levande så att inte allt fokus bara hamnar i vår absoluta närhet.

Annonser
kommentarer
  1. Eva H skriver:

    Reaktionerna efter att den bilden publicerades har sannerligen varit fascinerande ja. Lite som att ”Medelhavet??? Där badar vi ju när vi åker på solsemester! Fy så äckligt om de drunknar DÄR!!”.
    Jag drar det litelångt, de flesta människor vill väl, men lite så är det ju.
    Och det där med att tiggarna är ett problem för att ”jag” tycker det är jobbigt att se – det får mig att skämmas. (Bor i en förort där det poppar upp läger då o då, så det hörs en del här.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s