När Jesus kallade sina första lärjungar står det omtalat i Lukasevangeliet att ”de drog upp båtarna på land, lämnade allt och följde honom”. I flera av våra mest älskade lovsånger stämmer vi in i liknande överlåtelse, typ: ”Jag nu lämnar allt, ja, jag lämnar allt, allt till dig min dyre Jesus, jag nu lämnar allt. Men vet vi egentligen vad det innebär? Vad kan det konkret betyda att lämna allt för att följa Jesus?
Någon har sagt: ”Frälsningen är gratis, men att följa Jesus kan komma att kosta dig allt.” I detta påstående ligger det väldigt mycket sanning. När Jesus bjuder in oss till sitt rike och sin gemenskap, så innebär det alltid – alltid – två olika typer av inbjudningar. En är byggd på nåden, som betyder att det finns någonting som jesus själv har gjort för oss, som vi bara måste öppna upp oss för, ta emot och acceptera. När det gäller den frälsande delen så finns det ingenting vi kan göra själva som människor, annat än att tro och sätta vårt hopp till det Jesus själv har åstadkommit för oss, genom sin död och uppståndelse. Han har förklarat oss fria och rättfärdiga inför lagens krav och syndens konsekvenser.
Men sedan finns det också en andra del av inbjudan som innebär att på denna grund som redan är lagd och inte kan rubbas, så är vi kallade att gå ”all in” i efterföljelse av Honom. Den process som går under namnet helgelse är, enligt Bibeln, en process där vi i allra högsta grad kan medverka med den Helige Ande för att uppnå önskat resultat.
Här blir orden som beskriver de första lärjungarnas engagemang väldigt utmanande för oss. När de först började ana vem Jesus kunde vara lämnade de allt och följde honom.
För en del människor kan den uppmaningen förmodligen vara väldigt konkret. Det kan faktiskt betyda en kallelse att lämna (överlämna) saker, situationer och kanske till och med personer i sitt liv för att på ett bättre sätt kunna följa Jesus. För andra betyder det att prioritera saker och ting i sitt liv i rätt ordning. Helt klart kan orden ”att lämna allt” betyda att allt annat får lämna den åtråvärda ”första-platsen” i mitt liv, till förmån för Jesus och Guds rike. Att Han själv, Hans liv, Hans vilja och Hans agenda får vara det som styr och påverkar allting annat; alla relationer, all utbildning, allt jobb, alla fritidsaktiviteter, alla vägval.
När Paulus skriver sitt brev till de kristna i Korint tar han bland annat upp detta som en verklighet. Han skriver: ”Tiden är kort. Även de som har en hustru skall nu leva som om de ingen hade, och de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte kunde behålla det, och de som använder sig av den här världen som om de inte fick ut något av den. Ty världen, sådan den är, går mot sin undergång” (1 Kor 7:29-31).
Jag tror inte Paulus menar att vi verkligen ska överge våra fruar eller män. Det vore en konstig uppmaning, med tanke på Bibelns övriga ord om det kristna äktenskapet. Men det finns en underliggande ton i detta att ”jordiska” ting inte längre får vara det som definierar oss som kristna. Relationer, materiella saker, känslor och så vidare får inte ha den första platsen i våra liv. Om vi verkligen vill ”lämna allt och följa Honom”, så finns där en utmaning i detta, att verkligen lämna allt annat till Honom och låta allt annat påverkas och formas av den relation vi har till Jesus.
En process vi kommer få jobba på hela livet.
efterkristus.nu 