En av kristendomens många paradoxer är att Gud, som är universums Herre, genom Kristus har gjort sig känd som sin skapelses tjänare. När vi beslutar oss för att stå till Jesu oinskränkta förfogande behöver vi därför inte göra det av olust eller tvång. Kallelsen till efterföljelse kommer bokstavligen från en Gud som har gjort allt för att vinna oss tillbaka på sin sida; en Gud som har gått i döden för vår skull.
Just därför bör också livet i Jesu fotspår vara ett liv i tjänarskap. ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus”, skriver Paulus och fortsätter: ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil 2:5-8).
Denna kallelse till tjänarskap går som en röd tråd genom hela Bibeln. I de nytestamentliga breven läser vi att kallelsen att efterlikna Kristus får konsekvenser för sådant som:
- Vårt förhållande till de svaga (se Rom 14; 1 Kor 8 m fl).
- Vårt förhållande till de starka (se 1 Pet 2:13-21 m fl).
- Vårt förhållande till dem som inte tror (se 1 Kor 9:19-22 m fl).
- Vårt förhållande till vår man eller hustru (se Ef 5:21-33 m fl).
- Vårt förhållande till våra barn (se Ef 6:4 m fl).
- Vårt förhållande till våra ägodelar (se 2 Kor 8-9 m fl).
Även stora delar av Jesu bergspredikan kan ses som en utläggning av kallelsen till tjänarskap. Tydligare än kanske någon annanstans framgår detta av följande avsnitt:
Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom. Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också. Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. (Matt 5:38-45)
Precis som i Nya testamentets brev gör Jesu undervisning klart att det förhållningssätt han frågar efter har med hela våra liv att göra. När vi låter ”det sinnelag som också fanns hos Kristus Jesus” råda i vårt inre får det konsekvenser inte bara i relation till Gud, utan också till oss själva, till våra nära och kära, till våra överordnade – och till våra fiender.
Kallelsen till tjänarskap skulle av detta skäl kunna beskrivas som både påträngande och fantastisk. Påträngande, för att den utmanar vår bekvämlighet och egenkärlek i grunden. Fantastisk, för att den sätter oss i förbindelse med honom som är vägen, sanningen och livet. Som det så träffsäkert har formulerats av teologen, sedermera martyren, Dietrich Bonhoeffer:
De som följer Jesus går på en smal väg. Det är lätt att gå förbi den, lätt att komma vid sidan av den, lätt att tappa bort den, även när man har börjat att gå på den. Den är svår att finna. Vägen är verkligen smal, och på båda sidor stupar det brant utför mot hotande avvägar: att vara kallad till ett liv som går utöver det vanliga, att leva det livet fullt synligt och ändå inte se och inte veta att man gör det – det är en smal väg. Att vittna om Jesu verklighet och bekänna hans sanning och ändå älska fienden till denna sanning – vår fiende och Jesu fiende – med Jesu Kristi villkorslösa kärlek – det är en smal väg. Att tro på Jesu löfte om att de som följer honom skall besitta jorden och ändå möta fienden vapenlös, ändå hellre lida orätt än göra orätt – det är en smal väg. Att se och vara medveten om andra människor i deras svaghet, i deras orättfärdighet och ändå aldrig döma dem, att förkunna budskapet för dem och ändå inte kasta pärlor för svinen – det är en smal väg. Det är en outhärdlig väg. Varje ögonblick kan vi gå fel. Så länge som jag ser på den vägen som den väg jag har blivit befalld att gå och så länge som jag går på den i fruktan för mig själv och mina möjligheter, så länge är det verkligen en omöjlig väg. Men ser jag att Jesus Kristus går före mig, steg för steg, ser jag bara på honom och följer honom steg för steg, då blir jag bevarad på den här vägen. Ser jag på mina egna avskräckande handlingar, ser jag på vägen istället för på honom som går före mig, då är jag redan på glid. Han själv är ju vägen. Han är den smala vägen och den trånga porten. Det hela handlar ju om att finna honom. När vi vet detta, då går vi på den smala vägen genom den trånga porten som är Jesu Kristi kors och vandrar ut i Livet.
[Denna artikel är hämtad ur min bok Korsets väg och korsets kraft. För mer info om denna och andra böcker, se fliken längst upp på sidan.]
efterkristus.nu 