Om ödmjukhet och andens fattigdom kan beskrivas som nyckeln in till Guds rike, är överlåtelsen till Kristus det som för oss vidare. När Jesus kallar sina första lärjungar gör han det med orden: ”Följ mig!” (Joh 1:43 m fl), och att svara ja på den uppmaningen är att fogas samman med Herren själv. Jesus säger: Jag är herden, ni är fåren (se Joh 10). Och vidare: Jag är läraren, ni är lärjungarna; jag är Herren, ni är tjänarna (se Matt 10:24-25).
Det handlar om lydnad.
Lydnad är inte något populärt ord i dag. Lydnaden skrämmer, eftersom den alltid inbegriper någon form av kapitulation. Att lyda är att bekänna sig vara underordnad, beroende, icke-självständig. Och om det är något som den syndiga människan känner olust inför, är det att vara underordnad, beroende och icke-självständig!
Men likafullt är lydnaden ett centralt tema i Nya testamentet. Inte lydnad för människor, märk väl. Men för Gud. För hans Ord och för hans helige Andes tilltal. Paulus talar om sin kallelse som att ”bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad” (Rom 1:5). Hans kollega Petrus talar om frälsningen som att ”lyda sanningen” (1 Pet 1:22). Och i Uppenbarelseboken beskrivs de kristna som ”dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd” (Upp 12:17).
Detta för att nu inte tala om de uttalanden som är tillskrivna Jesus själv. Ingen kan ta miste på den överlåtelse som Jesus förväntar sig av dem som bejakar hans kallelse till lärjungaskap. ”Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig”, säger han (Matt 10:37). Och: ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike” (Luk 9:62).
I grunden kanske man kan säga att det som Jesus här talar om är lojalitet. Har vi vår högsta lojalitet hos oss själva, hos vår familj – eller hos Kristus? Tar vi Jesu gudomliga anspråk på sådant allvar att vi bejakar att han är både vår Skapare och vår Frälsare – och att han därmed förtjänar vår förbehållslösa underkastelse? ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd”, säger Jesus. ”Detta är det största och främsta budet” (Matt 22:37-38). Och om detta stämmer, då kan det aldrig vara rätt att bara älska Herren av en del av vårt hjärta, en del av vår själ och en del av vårt förstånd.
Stora anspråk, alltså. Men innebär inte detta en devalvering av evangeliets frihet? Innebär det inte att vårt jag löses upp, att vi blir viljelösa offer för en från oss skild gudomlig makt? Nej. Visserligen kan Paulus gå så långt som att han talar om det kristna livet som ett ”slaveri” under lydnaden och/eller rättfärdigheten (se Rom 6:12-23). Men till grund för detta uttryck ligger en fantastisk förväntan både på vad Gud har att ge och på vad som blir konsekvensen av att lägga våra liv i hans händer. Det är ju Jesu eget exempel – hans ödmjukhet och kärlek till oss människor – som har gett oss vårt förtroende för honom.
Och viktigast av allt: lydnaden för Kristus är den enda möjliga vägen till den personliga frihet som går på djupet. Som Paulus avslutar sitt resonemang i Romarbrevet:
Medan ni var syndens slavar, var ni fria från rättfärdigheten. Men vad skördade ni då för frukt? Jo, det som ni nu skäms för. Slutet på sådant är döden. Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom 6:20-23)
”Medan ni var syndens slavar …” Det är detta som är motbilden till att underordna sig vår Skapare. I vårt syndiga tillstånd har vi likt Adam och Eva en benägenhet att tro att det är livet utan Gud som bär på löftet om den frihet som vi alla längtar efter. Men i Bibeln målas en helt annan bild av hur ett liv i Guds frånvaro ter sig. ”Ni vet att när ni var hedningar drogs ni oemotståndligt till de stumma avgudarna”, skriver Paulus (1 Kor 12:2). Och i ett annat sammanhang: ”Ni … var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner” (Ef 2:1-2).
Alternativet till att vara ”Kristi slav” – som är den ordagranna översättningen av ett av Paulus favorituttryck om sig själv (se Rom 1:1 m fl) – är alltså inte att vara självständig och fri från allt och alla. Tvärtom är det något så olustigt som att gå i den ondes ledband. Att bli en bricka i det spel som har den osynliga världens furstar och väldigheter, härskare och andemakter som huvudspelare (se Ef 6:12).
Att mot denna bakgrund lägga livet i Guds händer kan därför inte vara något annat än nåd och åter nåd. Och eftersom Jesus samtidigt är både vår Skapare och vår Frälsare, faller det på sin egen orimlighet att en sådan överlåtelse skulle leda till ett utplånande av vår identitet. Som vår Skapare har ju Gud gett oss både vår personlighet och våra egenskaper. På ett stort antal ställen i Bibeln framgår det också att Gud vill göra bruk av oss precis sådana vi är – om än ”laddade” med den helige Andes kraft till tjänst.
Vad vi behöver göra om vi vill bli Jesu Kristi lärjungar är däremot att avsäga oss vår vilja att vara våra egna herrar. Vi behöver erkänna både inför Gud och inför oss själva att vi är fullständigt beroende av honom – av hans förlåtelse, hans kraft, hans vishet och hans vägledning. Vi behöver ställa oss till Guds förfogande, helt enkelt för att livet inte bara var tänkt att handla om oss själva, våra planer och ambitioner – utan om Guds möjligheter att bruka oss för sina syften.
I den enkla kallelsen att följa Jesus Kristus kan man med andra ord säga att en hel värld av utmaningar och möjligheter ryms. Framför allt bär den med sig löftet om något långt mycket dyrbarare än det som denna värld har kunnat erbjuda oss: vår Skapares välbehag och ära. Som Jesus själv uttrycker det: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom” (Joh 12:25-26, min kursivering).
Detta, vill jag påstå, är själva meningen med våra liv här på jorden.
[Denna artikel är hämtad ur min bok Korsets väg och korsets kraft. För mer info om denna och andra böcker, se fliken längst upp på sidan.]
efterkristus.nu 