Ödmjukhet. Överlåtelse. Tjänarskap. I denna nytestamentliga treklang ryms betydande delar av vad vi brukar kalla för det kristna lärjungaskapet. Men det finns ytterligare en dimension i Jesu Kristi efterföljelse som vi som troende inte kan vara utan. En dimension som vi i vår del av världen brukar tala ganska tyst om, men som får stort utrymme i Nya testamentets texter: lidandet för trons skull.
I Lukasevangeliets fjortonde kapitel kan vi läsa:
Stora skaror följde honom [Jesus], och han vände sig om och sade till dem: ”Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.” (Luk 14:25-27)
Det är mycket i dessa ord som utmanar oss som läser dem. Det första vi studsar till inför är kanske uttrycket att vi ska ”hata” våra nära och kära. Helt bokstavligt kan det dock inte vara meningen att vi ska tolka detta. I sin bergspredikan säger ju Jesus att vi ska älska till och med våra fiender! Däremot finns det inget som kan ta bort det faktum att Jesus söker en lojalitet som går utöver våra bindningar till släktingar och vänner – ja, även till vårt eget liv. Om vi hamnar i en valsituation där det å ena sidan är lojaliteten till Kristus som hotas, och å andra sidan lojaliteten till något annat, är det det senare som måste stryka på foten.
Efter detta konstaterande kommer ett annat, minst lika drastiskt, uttalande från Jesu mun. ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge”, säger han. Och för att greppa radikaliteten i detta påstående behöver vi sätta oss in i situationen för Jesu ursprungliga åhörare. Den bild som målades upp för deras inre syn var nämligen fruktansvärd. Korsfästelse var ockupationsmaktens sätt att statuera exempel för sina underlydande, och som avrättningsmetod var den så grym att den inte ens fick praktiseras på romarrikets egna medborgare. Uttrycket ”att bära sitt kors” väckte därmed associationer både till att gå smärtan och förnedringen till mötes, och Jesu ord har med rätta blivit beskrivna som ”den minst manipulativa inbjudan” som en andlig ledare någonsin har gett till sina åhörare.
Men ändå är det just detta som Jesus säger. Lukas konstaterar att det var stora skaror som följde honom, men hans syfte med att uttrycka sig så som han gör kan knappast vara något annat än att dessa skaror skulle minska. Eller kanske snarare: att de skulle mogna och förädlas. Jesus ville se en sinnesändring hos dem som följde honom, en förändring som kan beskrivas som att gå från sympatisör till lärjunge.
Och det intressanta är, att det i denna rörelse sker något förunderligt. När Jesus inte längre tillåts vara en andlig lärare bland många; när vi drabbas av hans anspråk på ödmjukhet, överlåtelse och tjänarskap; när vi för hans skull är beredda att göra avkall på våra naturliga lojaliteter … då får vi också lära känna honom på ett nytt sätt. Vi får träda in i gemenskapen med den Korsfäste helt enkelt genom att själva ta upp våra kors. Vi får erfara ett lidande som inte bara är ett allmänmänskligt lidande, utan ett Kristuslidande – en direkt följd av vår gemenskap med Herren. Dietrich Bonhoeffer skriver:
Det första Kristus-lidande, som vi får erfara, är det rop, som kallar oss ut ur alla bindningar till denna världen. Den gamla människan dör vid mötet med Jesus Kristus. Den som går in i efterföljelsen, går in i Jesu död: vi lämnar vårt liv åt döden och det är början av det hela. Korset är inte ett hemskt slut på ett lyckligt liv. Det står i början av gemenskapen med Kristus. När Kristus kallar en människa, säger han: Kom och dö med mig.
För att kunna ta till oss denna dimension av det kristna livet är det av stor betydelse att vi gör skillnad mellan lidande för Kristus och lidande i mer allmän betydelse. ”Ingen av er skall lida för att han är en mördare eller tjuv, förbrytare eller förskingrare”, skriver Petrus. ”Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet” (1 Pet 4:15-16). Orsaken till det positiva omdömet om lidandet för Kristi skull, är att detta inte drabbar oss genom vare sig syndens eller slumpens försorg; i stället är det ett resultat av Jesu egen närvaro i våra liv. För att på nytt citera Bonhoeffer:
Korset är inte en olycka som drabbar oss. Det är det lidande, som för oss in i det direkta personliga förhållandet till Jesus Kristus. Korset är inte något som plötsligt råkar hända oss. Det är nödvändigt. Korset har inget att göra med det naturliga lidandet. Det hör ihop med vår gemenskap med Kristus. Korset är överhuvudtaget inte bara lidande, utan det är att både lida och bli förkastad, och det på grund av Jesus Kristus; inte på grund av några andra omständigheter eller bekännelser.
Det mysterium som vi därmed tränger in i kan beskrivas som en smärtsam, men samtidigt fördjupad, erfarenhet av Jesus själv. ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, skriver Paulus i Galaterbrevet (Gal 2:20). Och det liv som Jesus lever i och genom sina lärjungar är ett korsmärkt liv. Det är ett liv som får sin prägel av hur Herrens egen vandring här på jorden tedde sig.
Detta är också orsaken till att en sådan person som Paulus så ofta hänvisar till sitt lidande. Lidandet, skulle man kunna säga, är en oskiljaktig del av den kristna tjänsten. I Paulus fall är det hans kallelse till apostel som bekräftas genom att han får lida. Lidandeserfarenheten är det ”kvitto” som bekräftar att han är en sann Herrens tjänare – att han inte bara går sina egna ärenden, inte drivs av sina egna ambitioner.
Ingenstans blir denna undervisning så tydlig som i Paulus båda brev till Korinth. I församlingen i denna stad började vissa grupper ifrågasätta att Paulus var en sann apostel. Det som särskilt stack dem i ögonen tycks ha varit att Paulus, jämfört med deras övriga favoritförkunnare, framstod som så okarismatisk och svag. I Andra Korinthierbrevet tvingas Paulus därför ta itu med sina kritiker, och han gör det på ett för korinthierna oväntat sätt – nämligen genom att peka på sina umbäranden i evangeliets tjänst. I det elfte kapitlet skriver han följande:
Jag har arbetat mer [än de falska apostlarna], suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror bland landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna. Vem är svag utan att jag är svag? Vem kommer på fall utan att jag blir upptänd av iver? Om jag måste berömma mig, vill jag berömma mig av min svaghet. (2 Kor 11:23-30)
Det som Paulus hade upptäckt, och som han ger uttryck för i sitt försvarstal till korinthierna, är att livet som Jesu lärjunge inte handlar om oss själva, utan om Herren. Det vi uträttar i vår egen kraft kommer av detta skäl inte att ha något bestående värde. Endast det som Gud själv har kunnat utföra i oss och genom oss kommer att bestå i den yttersta domen (jfr 1 Kor 3:10-4:5). Endast det är värt att visa upp inför vår omgivning. ”Om jag måste berömma mig, vill jag berömma mig av min svaghet.”
Bakom apostelns ord ligger också en förvissning om att Guds verk i våra liv är en direkt fortsättning på Jesu egen tjänst här på jorden. Detta, i sin tur, innebär att vi – när vi ställer oss till hans förfogande – kommer att se tydliga spår av Jesu sätt att vara i våra liv. Som han skriver till korinthierna: ”Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet” (2 Kor 13:5).
I de resterande avsnitten av det här kapitlet har jag för avsikt att stanna upp inför ett antal av alla de anhalter som kan dyka upp utefter den korsets väg som vi som kristna har blivit anvisade. Anhalterna kan komma till oss på olika sätt och i olika ordning, men eftersom Jesus fortsätter att vara densamme har de i alla tider kunnat urskiljas i de troendes liv. Till sin medarbetare Timotheos skriver därför Paulus att ”alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus [kommer] att förföljas” (2 Tim 3:12). Och till de troende i Ikonion och Antiochia: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg 14:22; jfr 1 Thess 3:1-5).
[Denna artikel är hämtad ur min bok Korsets väg och korsets kraft. Där kan du även läsa fortsättningen på ovanstående: tio erfarenheter eller anhalter på korsets väg i de troendes liv. För info om denna och andra böcker, se fliken längst upp på sidan.]
efterkristus.nu 