”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3). Med dessa ord inleder Jesus sin så kallade bergspredikan, och den ”andens fattigdom” han förkunnar – som går som en röd tråd genom alla åtta saligprisningar – kan beskrivas som något av en nyckel in till Guds rike.
Att vara fattig i anden är att se sitt behov av någon annan. Det är att ödmjukt peka vidare, bortom sig själv. Inte som en hyllning av vår torftighet eller oförmåga, utan som ett positivt bejakande av vår Skapare och hans betydelse för våra liv. Att vara fattig i anden är att erkänna sitt beroende av Gud och av hans Sons död och uppståndelse för vår skull. Det är att i ord och handling erkänna att det är Herren och inte vi människor som är den här världens centralpunkt. Som prästen Bengt Pleijel uttrycker det:
[Ödmjukhet] är att vara mjuk inför Gud, så att han kan ta hand om mitt liv och forma det efter sin plan. Ödmjukhet är inte detsamma som att förakta sig själv, utplåna sig själv eller förneka sig själv. Så att säga bli en dörrmatta, som alla trampar på. Spelad och påklistrad ödmjukhet är äcklig. Att vara ödmjuk är istället att vara medveten om att man är så stor, så märklig, så fantastisk, att endast den störste specialist på mänskligt liv – Herren Kristus – bör få ta hand om mig och forma mig. Jag vågar inte utlämna mig själv åt mig själv. Endast Kristus får ta hand om mig. Därför vill jag vara mjuk inför honom.
Detta budskap har i alla tider varit utmanande. Kallelsen att lägga livet i någon annans händer landar inte smärtfritt hos den i synd fallna människan. Redan i Bibelns tredje kapitel kan vi läsa om hur Adam och Eva lät sig frestas av den onde när de fick erbjudandet att de skulle ”bli som Gud” (1 Mos 3:5). Alltså i klartext: att de skulle klara sig själva utan sin Skapare; att de skulle säga nej till sitt beroende av Herren.
Kampen mot vår egen självcentrering har av detta skäl varit en utmaning under hela mänsklighetens historia. För befolkningen i det romarrike som Jesus växte upp i hade ordet ”ödmjukhet” en direkt negativ klang. Ödmjukhet stod inte på listan över de så kallade kardinaldygderna; den starkes rätt ansågs som självklar. En religion som satte ödmjukheten och jagets kapitulation i centrum var därför provocerande.
Om vi i stället förflyttar oss till Sverige av i dag skulle man kunna säga att situationen är både lik och olik den i romarriket. Å ena sidan lever vi i en kultur där det i många lägen är de vassa armbågarna som premieras. Å andra sidan håller de flesta svenskar med om att ödmjukhet verkligen är en dygd. Att den visserligen är en både svår och utmanande konst, men att den ändå är beundransvärd när den väl träder fram.
I vår del av världen kan vi därför behöva uppmärksamma ett snarlikt, men i grunden helt annorlunda, fenomen. Det har den obehagliga egenheten att det undviker att ifrågasätta ödmjukheten som sådan, samtidigt som det på ett effektivt sätt får den att erodera från insidan.
Fenomenet i fråga är det som brukar kallas för den falska ödmjukheten.
Den falska ödmjukheten är skrämmande i det att den är så förvillande lik originalet, samtidigt som den i realiteten är den sanna ödmjukhetens motsats. Redan i början av den här boken vill jag därför ägna några rader åt att beskriva denna avart av vår kristna kallelse.
Vilket är ödmjukhetens sanna väsen? De flesta skulle nog besvara denna fråga med att rada upp egenskaper som ett fridsamt sinnelag, en självuppoffrande livsstil eller ett nedtonande av de egna förtjänsterna. Och utan tvekan kan dessa och liknande förhållningssätt vara genuina uttryck för en sann ödmjukhet. Jesus själv säger: ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Matt 23:11-12).
Men problemet är samtidigt att det som på ytan ser ödmjukt ut, inte behöver motsvaras av en ödmjukhet på insidan. Det som vid en första anblick ger oss intrycket av att vara ödmjukhet, kan i själva verket vara en mer eller mindre medveten anpassning till vår omgivnings förväntningar, eller till den i Sverige så förhärskande jantelagen. Det på ytan ”klädsamma” kan i grunden vara ett maskerat högmod.
Av detta skäl behöver vi en djupare referenspunkt för vad som är den sanna ödmjukhetens väsen. Och eftersom det här är en bok om kristet lärjungaskap, har jag valt att använda mig av en unikt kristen definition av detta begrepp – nämligen att en sann, biblisk ödmjukhet handlar om en vilja att böja sig under Gud och hans vilja. Alltså att – i motsats till Adam och Eva – verkligen bejaka vårt beroende av Herren. Att till varje pris hålla fast vid det som Gud själv har talat in i våra liv. Som aposteln Petrus uttrycker det: ”Klä er i ödmjukhet mot varandra. Ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne” (1 Pet 5:5-6).
Vad riskerar att hända de gånger då vi inte håller fast vid denna definition? När ”ödmjukheten” har sin källa i något annat än de sanningar som Skaparen själv har uppenbarat? Jo, mer eller mindre medvetet börjar vi då förknippa ”ödmjukhet” med våra egna kulturmönster. Vi blandar ihop de saker som Jesus har kallat oss till med sådant som i samhället i stort uppfattas som måttfullt eller politiskt korrekt. I Sverige, med dess jantelag och lagom-mentalitet, riskerar ödmjukhet på så sätt att bli förväxlad med beteenden där vi aldrig gör något väsen av oss, aldrig sticker ut från mängden, aldrig skapar friktion genom att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter. Och kanske värst av allt: ”ödmjukheten” riskerar att definieras inte som en lydnad inför Gud och hans Ord – det som Bibeln beskriver med ordet gudsfruktan – utan som en anpassning till vår omgivnings förväntningar, alltså det som Bibeln beskriver med ordet människofruktan (jfr Joh 5:44).
Det som är mest skrämmande i allt detta är alltså att den falska ödmjukheten, i stället för att göra oss till en avbild av Kristus, gör oss till en avbild av våra politiska och sociala konventioner. Mycket kan man nämligen säga om Jesus från Nasaret, men knappast att han aldrig gjorde något väsen av sig, aldrig stack ut från mängden och aldrig skapade friktion genom att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter!
Testfrågan för vad som är en sann och gudagiven ödmjukhet skulle mot denna bakgrund kunna formuleras på följande sätt: gör den mig mer eller mindre lik Kristus, så som han framträder i de fyra evangelierna?
Det är allvaret bakom denna fråga som får mig att inleda denna bok med det här budskapet. Om vi går fel här, kommer vi att gå fel under hela den väg som följer.
[Denna artikel är hämtad ur min bok Korsets väg och korsets kraft. För mer info om denna och andra böcker, se fliken längst upp på sidan.]
efterkristus.nu 