I nattvardsliturgin i den lutherska kyrkan sjunger (eller säger) man alltid orden: ”O Guds lamm, som borttager världens synder. Förbarma dig över oss”. Dessa ord är givetvis direkt hämtade från Joh 1:29 där Johannes Döparen presenterar Jesus med orden: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Men vad menade Johannes Döparen med detta? Varför kallas Jesus för Guds lamm? Vi ser åtminstone två svar på dessa frågor i Bibeln.
Det första svaret har att göra med lammet som Herrens lidande tjänare. Det borde vara helt tydligt för alla bibelläsare att Johannes Döparen har Jes 53 i tankarna när han pratar om Jesus som Guds lamm. Där läser vi om den lidande tjänaren att ”han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt, eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun” (Jes 53:7). Vi vet att Jesus själv tolkar denna profetia på sig själv (Matt 26:28), samt att Filippus gör likadant i Apg 8, när han utlägger texten för det etiopiske hovmannen (se också Matt 8:17; 26:63; Joh 19:9 och Heb 9:28). Det är också denna förståelse av Guds lamm som ligger till grund för nattvardsliturgins ”O Guds lamm”, där pluralformen ”synder” är tagna från Jes 53:12. Trycket ligger på att Jesus dör en ställföreträdande offerdöd för alla människor och genom den bär bort alla människors synd och skuld.
Det andra svaret ges mot bakgrund av påskalammsmåltiden i 2 Mos 12. Påsksymboliken är mycket påtaglig i hela Johannes evangelium. Han skriver bland annat att Jesus döms till döden kl 12 på dagen före påskaftonen, precis den tid då prästerna började slakta påskalammen i templet. När Jesus törstar på korset får han en svamp med surt vin på en isopstjälk förd till hans mun. Isop-växten användes för att stryka påskalammets blod på dörrarna innan uttåget ur Egypten, så att israeliterna skulle räddas från döden. Den symboliska meningen är klar. Jesus är offerlammet, som renar från synden. Det faktum att Jesu ben inte krossas vid korsfästelsen blir en uppfyllelse av bl a 2 Mos 12:24 där det står om påskoffret att: ”inget ben får krossas”. Johannes har därmed sagt att precis som påskalammets blod befriade från Egyptens slaveri, så befriar nu Jesus som det Nya Förbundets påskalamm från syndens slaveri. Här ligger tyngdpunkten mer på förlossningen och befrielsen från fångenskap.
Påskalammet skulle vara ”felfritt”, något som faktiskt gällde för alla offerdjur i GT. Det skulle inte vara ”blint eller brutet eller stympat, eller ha vårtor eller skabb” (3 Mos 22:22). Endast det felfria var välbehagligt för den Helige. När dessa ord överförs på en människa gäller det givetvis moralisk renhet och fullkomlig kärlek. Enbart den som inte själv är skyldig att dö pågrund av sin egen skuld äger ett liv som kan offras för att sona någon annans synd. Petrus beskriver därför Jesus som ”ett lamm utan fel eller fläck” (1 Pet 1:19). Även författaren till Hebreerbrevet nyttjar denna tanke, då han skriver: ”Om nu blod av bockar och tjurar… helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, som i kraft av evig ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar…” (Heb 9:13-14).
Jesus som Guds lamm dör en ställföreträdande död för dig och mig. Med orden från Jesaja 53 som avslutning: ”Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom” (Jes 53:6). Subjektet för soningshandlingen i både GT och NT är alltid Gud. Det är Gud som av kärlek och i sin nåd har insatt offerritualen. Det är Guds kärlek som genom Kristi offer avvänder Guds vrede och utplånar människans skuld. Allt för att människan ska kunna återförenas med den Helige, sin Skapare. Dramat på Golgata är en soning inom Gud själv. Det var den enda möjligheten. ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin enfödde son” (Joh 3:16).
efterkristus.nu 