Jesu attityd – nej till synd, ja till människan

Många gånger hör man resonemanget om att vi som kristna inte kan vara emot t.ex. homosexualitet, för det är inte kärleksfullt gentemot människor med sådan läggning. Men jag menar att det måste vara möjligt att stå för en åsikt, ha en princip, och ändå möta människor som bryter mot den principen med kärlek. Jag menar att det är precis den attityden som Jesus hade i sitt möte med människor, när han vandrade här på jorden. Han var alltid för människor, men mot synden.

Ett av de tydligaste exemplen på det är kanske Jesus möte med äktenskapsbryterskan, som finns återberättat i Johannes kapitel 8. Hon som blev tagen på bar gärning av ”de konservativt troende” ledarna. De som genast ville följa Guds lag och stena henne till döds på grund av denna synd. Vad är det som händer i denna berättelse?

Det mest uppenbara är ju att Jesus på ett fantastiskt sätt räddar kvinnan från döden med sina träffande ord: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”. En efter en går de religiösa ledarna därifrån, träffade i hjärtat av Mästarens ord.

Men denna räddning, denna frälsning, innebär ju inte att Jesus accepterar det som kvinnan har gjort. Tvärtom säger han ju till henne: ”Gå och synda inte mer”. Han menar alltså att det som kvinnan har gjort är synd. Här är han tydlig. Här delar han faktiskt ståndpunkt med de religiösa ledare som för någon minut sedan vill stena henne till döds! Jesus är också ”konservativt troende” i det avseendet. Han vet också vad Guds lag säger och han vill att människor ska följa det.

Den stora skillnaden mellan Jesus och de judiska ledarna är dock att han har förmågan att skilja på princip och handling. Han kan stå för en sak och samtidigt visa stor kärlek och barmhärtighet mot en människa som misslyckats att leva upp till just det.

Här tror jag att vi når in till själva kärnan i vad som skulle kunna beskrivas som en kristen attityd. Vi ska alltid och oavsett världens svängningar stå för det som är Guds ord och Guds lag. Det är vår grund, vår utgångspunkt, sanningen som är oss given. Och samtidigt som vi gör det så bör vi kunna möta människor av annan åsikt, eller människor som misslyckas med att leva upp till Guds norm (dvs. alla) med stor kärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Vi måste kunna deklarera klart och tydligt vad vi tror på och på samma gång vara nådefulla, inkluderande och förlåtande. Det må vara en svår balansgång, det sticker jag inte under stol med. Men det är den attityden som jag tror Jesus visar oss på.

När jag därför säger att jag är emot samkönade vigslar i kyrkan innebär det inte per automatik att jag är emot homosexuella människor, att jag är homofob, vilket ofta mina meningsmotståndare vill få det till. I mitt förhållningssätt i denna specifika fråga försöker jag istället, så långt det är möjligt för mig, att ”älska Gud med hela mitt hjärta, med hela min själ och med hela mitt förstånd” samtidigt som jag försöker ”älska min nästa som mig själv”. Eftersom jag inte kan läsa Bibeln, eller förstå kyrkans hållning genom alla tider, på annat sätt än att en utlevd homosexualitet är oförenligt med Guds vilja, så har jag mycket svårt för att inta en annan hållning i själva sakfrågan. Däremot kan och bör jag göra mycket för att min attityd gentemot människor med homosexuell läggning ska bli mer och mer präglad av Jesu sinnelag; nådefull, barmhärtig, förlåtande och öppen.