Den postmoderna motsägelsefullheten (svar i Budbäraren till Kenneth Ferm)

I dagens nummer av Budbäraren ger jag följande svar på Kenneth Ferms insändare i numret innan. Hans text hade rubriken: ”Antje är en god förkunnare, väl förankrad i vår kyrkas lära”. För enkelhets skull har jag även lagt in direktlänkar till de personer och citat som jag hänvisar till. Jag tror att detta är ett viktigt samtal!

Kenneth Ferm uttrycker sin förvåning över alla de människor, inte minst inom EFS, som har kommit med synpunkter på Antje Jackeléns uttalanden om jungfrufödseln och kristendomens relation till andra religioner. Eftersom jag själv tillhör dem som offentligt har problematiserat dessa vill jag här ge en förklaring till detta.

För det första är jag ju inte den ende som har reagerat. Professorn och ledamoten i Svenska kyrkans läronämnd, Eva Hamberg, reagerade på ärkebiskopshearingen genom att utträda ur Svenska kyrkan. Barbro Matzols på Kyrkans Tidning frågade sig i en ledare om Kristus i Svenska kyrkan är på väg ut i marginalen. Från det ateistiska lägret kom reaktioner på vad man uppfattade som ”dunbolsterteologi” – omöjlig att på ett sakligt sätt bemöta.

Vad är det som dessa och andra personer reagerar på? Själv skulle jag vilja beskriva det som den postmoderna motsägelsefullheten. Å ena sidan skriver Jackelén i KT att hon gärna bekänner sin tro med trosbekännelsens ord. Å andra sidan tonar hon i samma text ned jungfrufödselns historiska tillförlitlighet på ett sätt som i mitt tycke relativiserar just denna bekännelses innebörd.

I ett annat inlägg från samma datum kallar Jackelén frågan om huruvida Jesus ger ”en sannare bild av Gud än Muhammed gör” för en ”tipspromenadsfråga”. Hon talar om Jesu ord om att han är vägen, sanningen och livet som hoppfulla, men säger samtidigt att de inte ger oss rätten att ”begränsa eller kontrollera Guds vägar med hela skapelsen”. Personligen kan jag inte tolka detta på annat sätt än att Jesus visserligen är vägen för oss kristna, men att han inte behöver vara det för andra. Något som i praktiken innebär att mission bland exempelvis muslimer – en central del i EFS internationella arbete – blir extremt svår att motivera.

Enligt Kyrkoordningen ska man som biskop ansvara för att ”evangelium förkunnas rent och klart”. Är det inte motsatsen som sker när människor både i och utanför kyrkan tycker sig höra biskopen säga att Jesus inte behöver ge en sannare bild av Gud än Muhammed, att vi inte ska tänka oss jungfrufödseln som något biologiskt och att alla ärliga gudssökare i slutändan kommer till himlen?

Kenneth får det att låta som att denna typ av invändningar skulle vara påhopp mot Antje Jackelén som person. Men det är varken min eller (tror jag) ovanstående personers intention. Vad jag har velat fokusera på är i stället det läroansvar som Svenska kyrkans ärkebiskop har fått sig anförtrott. Enligt min mening kan nämligen inte detta spelas ut mot aldrig så goda kvaliteer hos en person i övrigt.

Slutligen vill jag säga att orsaken till att jag engagerar mig i dessa frågor inte är att jag tror mig kunna påverka Svenska kyrkans ledning i dess teologiska praxis. Däremot hoppas jag få uppmuntra och stödja alla dem runtom i Svenska kyrkan, EFS och kristenheten i stort som har en klassisk syn på Bibeln och bekännelsen. Borde inte detta vara en uppgift för EFS som helhet?

PS. För dig som inte orkar kolla in länkarna kommer jag här med några direktcitat:

Barbro Matzols i Kyrkans tidning:

Apropå KT:s fråga till ärkebiskopskandidaterna (Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?): ”Då kunde man kanske tro att kandidaterna skulle svara ’naturligtvis’ med en mun. Följt av orden att för kristna är det självklart på det viset. Men i stället kom svar som uppfattades slira och glida eller relativisera. Ingen av kandidaterna lyfte fram vad som skiljer den kristna trons anspråk på och försanthållande av en inkarnerad/förkroppsligad gud från en profet. För skillnader finns. Och de är faktiskt stora.”

Lena Andersson i DN:

”Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?”