[Krönika i dagens nummer av Världen idag:]
Ett av de områden där vi är som mest olika som människor är vårt förhållande till rutiner. Vissa av oss älskar när det är ordning och reda i våra liv. När vi slipper vara spontana och när vi redan på morgonen vet vad som kommer att hända under dagen. Andra av oss tycker att en sådan tillvaro låter som en mardröm. Vi behöver luft under vingarna och vi tycker att glädjen och kreativiteten försvinner när saker och ting blir för inrutat.
Samtidigt är det tydligt att vare sig ordningen eller spontaniteten går att spela ut mot varandra. Ett liv som bara går på rutin kanske inte är så mycket att ha i längden. Men ett liv utan planering kommer också att bli ganska fattigt. Framför allt kommer det att slå mot våra nära relationer.
Om vi aldrig vill boka in några möten med andra på förhand, utan hela tiden satsar på att ”gripa tillfället i flykten”, är det en hel del människor vi aldrig kommer att få tid för. Visserligen kan det vara jättetrevligt att stöta ihop med någon på stan och ta en fika där och då. Men om våra vänskapsrelationer ska bli något mer än detta behöver vi ibland plocka fram almanackan för att boka tid för nästa träff. Annars kommer relationen att stagnera.
Det här sättet att tänka och planera går igen också i vår relation till Gud. Personligen är jag oerhört tacksam för alla de gånger som Guds Ande har överraskat mig i vardagen, hur han har ”knackat mig på axeln” och sagt till mig att ”nu är det dags att umgås”. Men jag har också märkt att det klart bästa sättet för mig själv att fördjupas i min gudsrelation är att regelbundet avsätta tid för att umgås med Herren.
Varje morgon när jag har en vanlig arbetsdag brukar jag därför ta tid för att vara med Gud under en stund av bön och bibelläsning. Vissa morgnar känner jag mer för detta – andra mindre. Men oavsett vilket har jag bestämt mig för att prioritera detta. Och jag märker att det får konsekvenser både för mitt liv och för min gudsrelation.
Samma sak kan sägas om gudstjänsten på söndagarna. Vissa gånger ger den mer – andra gånger mindre. Men den rutin som den ger av att avsätta en dag varje vecka för att vårda gemenskapen med Gud och med andra kristna är ändå ovärderlig.
Fler exempel kan tas. Varje gång som det är mat brukar vi be bordsbön hemma i familjen, enligt den judiska modellen att tacka Gud för alla hans gåvor (se 5 Mos 8:10). Och när vi lägger våra barn brukar vi be aftonbön. Som avslutning på dagen brukar jag och min fru läsa Herrens välsignelse tillsammans.
Relationen till Gud får inte bara bli rutin. Men goda ordningar kan ändå bli till stor hjälp för våra andliga liv!
efterkristus.nu 