Även den profetiska gåvan har periodvis haft en låg acceptans i den kristna kyrkan. Detta hänger säkert samman med att profeten alltid innebär en utmaning för sin närmaste omgivning. Han/hon är en sanningssägare, en person som ser längre och klarare både i den synliga och den osynliga världen. Hans/hennes uppgift kan beskrivas som att uppmuntra, trösta, varna, förmana och att ge vägledning i konkreta situationer.
Bibeln är tydlig med att även profeten har en särskild funktion i samband med en kyrkas eller en kristen verksamhets grundläggningsskede. Paulus skriver i Efesierbrevet att vi som Guds folk ”är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20). Av sammanhanget framgår det att ”profeterna” syftar på personer som är verksamma under det nya förbundets era (se Ef 3:5).
I Första Korinthierbrevet kan Paulus därför skriva: ”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål (1 Kor 12:28). Utifrån detta läser jag själv, och många med mig, in ett mönster som säger att det är aposteln som lägger grunden, medan profeten har som sin primära uppgift att ge församlingen eller den kristna verksamheten dess inriktning – alltså den ”ritning” efter vilken arbetet skall bedrivas. Först i tredje ledet kommer läraren in i bilden – den person som ska förvalta det som är apostelns och profetens arv.
Detta ska inte tolkas som att profeten bara har betydelse i ett grundläggningsskede av en kristen verksamhet. Tvärtom: hans/hennes uppgift att uppmuntra, trösta, varna, förmana och ge vägledning fyller ett konstant behov i Kristi kropp.
efterkristus.nu 