När ens tro ifrågasätts

Det är lätt att gå i försvar när någon angriper något som är viktigt för mig. Det är vidare lätt att ge igen med samma mynt – om någon kallar mig (och min tro) oförnuftig försöker jag att hitta det oförnuftiga hos den andre etcetera. Paulus (som utsattes för mycket förföljelse och angrepp) skrev så här i 1 Kor 4:12f.:

Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med goda ord.

Det är ju en väldigt utmanande attityd, men något jag tror vi är kallade att sträva efter. Jesus uppmanar oss att vara både Salt och Ljus och jag menar att Paulus attityd ovan är tydlig del av att vara ljus: att svara med goda ord när någon talar illa om en. Att vara salt tror jag är en tvådelad kallelse. För det första är det gentemot samhället där det bl.a. handlar om att stå upp för de svaga. Det kan vara att vara en röst för barn, flyktingar, ofödda foster, slavar eller handikappade. Konkret har kristna i alla tider då varit ljus för individer (tagit hand om hemlösa, föräldralösa, prostituerade eller köpt lös slavar) och också varit salt mot samhället (genom att engagera sig politiskt, väcka opinion etc.). För det andra behöver man också vara salt in i den kyrka man tillhör och då kan det handla om att ”försvara” Gud eller Guds vilja när det handlar om t.ex. teologiska eller etiska frågor. Personligen försöker jag därför att inte provoceras av personer som är kritiska eller hånfulla om min tro – utan vill försöka älska dem. Ett bra sätt för att älska människor som inte tycker om en är att be för dem och be om allt Guds goda för dem – då brukar en ännu större kärlek komma.

Sammanfattningsvis ska vi alltså vara ljus för individer och salt (när det behövs) mot samhället och kyrkan.