Reformationens slagord – del 5: Soli Deo gloria

Postat: 7 augusti, 2017 av olofedsinger i Guds rike, Tillbedjan
Etiketter:

Det sista av de fem slagorden är i praktiken en hel livshållning. Det är också så som det från början var tänkt att uppfattas. ”Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom”, skriver Paulus (Kol 3:17).

För reformatorerna innebar detta inte minst ett bemyndigande av vardagen. För Martin Luther – den forne augustinermunken – var det till exempel viktigt att slå fast att de som gick i kloster inte hade något företräde framför dem som tjänade Gud i det civila samhället. Eller som han uttryckte det i Stora Katekesen: ”Att en präst står där i gyllene skrud eller att en lekman hela dagen ligger på knä i kyrkan – sådant beundrar och prisar man, men att en fattig tjänsteflicka sköter ett barn och troget fullgör vad som åligger henne, det anses som intet.”[1]

För Luther var detta något uppenbart orimligt. Det var också en viktig motivering till vad som brukar beskrivas som den lutherska kallelseläran, där Luther betonade att hela våra liv – inte bara de ”andliga övningarna” – är att betrakta som en gudstjänst. Våra jobb ska därmed inte bara betraktas som en inkomstkälla, utan som en del av vår kallelse som Guds barn.

Men inte minst står ändå Soli Deo gloria för vad som borde vara målsättningen för våra liv i stort. Som kristna är vi inte kallade att leva med oss själva i centrum. Inte heller är vi kallade att bygga våra egna imperier. I stället ska vi främja det som är Jesu sak i den här världen.

För mig personligen har detta varit en av de mest glädjefyllda upptäckterna i det reformatoriska arvet. Luther talar ofta om att vi som syndare har blivit inkrökta i oss själva, och i en postmodern tid – där var och en förväntas vara sin egen herre, och där vi dessutom förväntas ”definiera” oss själva och hålla fast vid vår egen ”sanning” – blir detta mönster ytterligare förstärkt. Som nutida västerlänningar lever vi därmed i en kultur som i praktiken förvisar oss till just den sociala och existentiella ensamhet som Bibelns författare vill hjälpa oss att undvika. Precis som mytens Narcissos riskerar vi att tyna bort i vår egen självupptagenhet.

Men i mötet med evangeliet är det något som händer, som blir till en förvandling också av det här sättet att tänka och fungera. När vi låter den tretvinnade tråden – nåden, tron och Kristus – få definiera våra liv lyfts vi ut ur vår egen ”pool of self”. Vi upprättas till ett liv i tillbedjan, gemenskap och tjänande och vi får bidra till en större och oändligt mycket mer svindlande story än den vi skriver på medan vi är kvar i vår egen inkrökthet.

Det är bara denna story, som handlar om Guds ära och Guds rike, som kan ge våra liv den djupgående mening som vi från början var skapade för. När reformationens fem slagord får vara ledstjärnor för våra liv på jorden, kan vi därför vara säkra på att vår existens kommer att bestå och ha ett värde hela vägen in i evigheten.

[1] De Tio budens avslutning i Stora katekesen. Texten ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag 1957.

Ursprungligen publicerad i Theofilos nr 1 2017

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s