Reformationens slagord – del 4: Solus Christus

Postat: 31 juli, 2017 av olofedsinger i Guds rike
Etiketter:, ,

Det finns ett starkt och befriande fokus på Jesus Kristus i den reformatoriska teologin. Precis som i ovanstående citat ur Filipperbrevet har man från protestantiskt håll – och allra mest i de många väckelserörelserna – varit mån om att ingenting ska börja skymma talet om Jesus och hans försoningsdöd.

Det här ligger också väl i linje med Nya testamentets budskap. ”Alla Guds löften har i honom fått sitt ja”, skriver Paulus (2 Kor 1:20). Den mest uppenbara tillämpningen av detta är att Jesus är vår enda föreskrivna väg till frälsning. ”Jag är vägen och sanningen och livet”, säger Jesus. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Men Jesus är också nyckeln till allt annat som Nya testamentet talar om i fråga om Guds välsignelser över sitt folk. För att än en gång citera Paulus: ”Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1 Kor 1:30).

I stora delar av dagens kristenhet är den här sanningen hotad. I stället för att röra oss på det så kallade ”frälsningsplanet” – där Jesus är centralgestalten – har vi på många håll börjat röra oss enbart på skapelseplanet, som betonar de frågor som är gemensamma för alla människor oavsett tro. Från början kan det här ha varit ett lovvärt försök att korrigera en alltför snäv världsbild, där skapelsen och det civila samhällets angelägenheter hade tryckts ut i periferin. Guds tanke är trots allt att frälsningsplanet och skapelseplanet ska existera parallellt, både i förkunnelsen och i vår kristna praktik.

Problemet uppstår i stället när vi tar nästa steg och börjar knyta samma löften till skapelseplanet, som de som i Bibeln är förknippade med frälsningsplanet. När vi till exempel menar att frälsningens gåva har blivit given åt oss alla, oberoende av vår relation till Kristus. Eller att vi alla är att beteckna som Guds barn, trots att Bibeln bara ger detta ärenamn åt dem som personligen har tagit ställning för Jesus som Frälsare och som Guds son (se Joh 1:12, Gal 3:26; 1 Joh 3:1 med flera).

Kristus allena är alltså ett slagord som hjälper oss att se den exklusivitet som Nya testamentet tillskriver Jesus Kristus. Därmed ser vi också att det inte går att skilja från de båda tidigare slagorden. Nåden allena, tron allena och Kristus allena är som ett tretvinnat rep som förkunnar Jesu unika plats i Guds frälsningsplan. Så snart vi förlorar denna dyrbara sanning ur sikte, gör vi i själva verket våld på evangeliet.

Alla våra andliga behov har blivit mötta genom Jesu liv, död och uppståndelse. Vågar vi lita på detta även för egen del?

Ursprungligen publicerad i Theofilos nr 1 2017

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s