Reformationens slagord – del 3: Sola fide

Postat: 24 juli, 2017 av olofedsinger i Guds rike
Etiketter:,

Detta slagord kan till stora delar ses som en ”tvilling” till det föregående. Vi blir frälsta av nåd genom tro, i kontrast till att bli frälsta genom våra goda gärningar.

I vår tid är det ovanligt med kristna som rakt ut säger att de sätter sin förtröstan till sina gärningar. Möjligen kan vi ibland göra detta utan att förstå vad vi gör. Till exempel har jag i flera sammanhang hört människor säga saker i stil med ”du duger som du är i Guds ögon” och ”han/hon som är så snäll måste få komma till himlen” – vilket förstås är att beteckna just som en gärningslära, eftersom man sätter sin förtröstan till personliga meriter snarare än till Guds nåd. Men som sagt: den här typen av uttalanden är inte alltid genomtänkta ur en dogmatisk synvinkel.

Till saken hör dock att det finns en betydande förvirring även när det gäller det lilla ordet ”tro”. Särskilt under trosrörelsens och Livets Ords framväxt var det en ganska vanlig erfarenhet att den så kallade trosundervisningen förknippades med krav, prestation och dåligt samvete. Orsaken till detta var att betoningen på tron som det som öppnar oss för Guds välsignelser – något som är bibliskt och sant – i vissa lägen kunde omvandlas till ett krav: ”om du inte blir välsignad på det sätt som du hade förväntat, måste det handla om den svaga eller bristfälliga tro”.

Här tänker jag att Luthers egen definition av tro kan vara med och lösa upp knuten. Vid flera tillfällen talade denna reformator om tron som ”tiggarens tomma hand” som sträcker sig ut för att ta emot en allmosa. Precis som tiggarens utsträckande av handen är nödvändigt, sa Luther, är det för Jesus och apostlarna centralt att vi i tro tar emot det som blir förmedlat genom den kristna förkunnelsen. Annars får den inte någon verkan i våra liv. Vad som däremot blir fel är när vi utifrån detta börjar betrakta vår tro som en form av ”gärning” som vi ska få någon form av belöning för. Tron är nämligen i första hand en gåva från Herren själv. Och om det är någon som ska få ett tack, är det ju inte den fattige tiggaren som sträcker ut sin hand – utan den förbipasserande (alltså Gud) som i sin generositet lägger allmosan i vår hand.

Eller i klartext: Tron är nödvändig, men den är ytterst sett en gåva. Den är inte en ”gärning” som Gud ”belönar”, utan den kanal som måste till för att vi ska öppna oss för hans välsignelser. Som Jesus själv uttrycker det i sitt samtal med Marta: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” (Joh 11:40).

Slutligen kan det kanske vara värt att nämna att en del av reformatorerna hade en onödigt snäv definition av Nya testamentets tal om ”gärningar”. När Paulus talar om dessa syftar han nämligen inte bara på en människas handlingar, utan på det judiska folkets tilltro till sin egen etnicitet och till de identitetsmarkörer som spelade en så central roll i deras förbund med Gud: lagen, templet, sabbaten, omskärelsen med mera. I det nya förbundet, säger Paulus, är det bara tron på Jesus Kristus som räknas – allt annat är att betrakta som ”skräp” och som en ”förlust för Kristi skull” (Fil 3:8, 7).

Detta är också en sant reformatorisk hållning.

Ursprungligen publicerad i Theofilos nr 1 2017

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s