Människor jag har mött utomlands som haft helt andra perspektiv del 1 – Tanzania: tacksamhet för de vita kolonisatörerna

I den här serien kommer jag att dela några erfarenheter från möten med människor som jag har haft i andra länder som har haft helt andra perspektiv än mina. Ofta handlar det om ämnen där vi i Sverige är överens om vad som är rätt och fel, men där jag i mötet med andra har fått helt andra åsikter. Orsaken till att jag skriver om detta är för att illustrera att saker och ting inte självklart är så svart-vita som vi tror och att bredare perspektiv är viktigt för att vi ska få genomtänkta åsikter: oavsett om det gäller vår tro, politik eller syn på Vietnamkriget, Ryska armén, stupade soldater i Irak eller missionärer (som är ämnen som denna serie kommer att beröra). Självklart kommer allt jag skriver att bygga på enskilda möten med individer och kan ju inte därför med nödvändighet gälla som en allmän ”sanning” – men de fyller sitt syfte att visa på att det finns helt andra perspektiv och ”sanningar”.

Tanzania var koloniserat från slutet av 1800-talet till 1960-talet av Tyskland och senare Britterna. Som vit svensk har jag ju fått lära mig att kolonisationen av den afrikanska kontinenten är en stor skam för västerlandet och vår världsdels stora skuld gentemot resten av världen. Därför var det mycket överraskande att många Tanzanierns bild av kolonisatörerna (och då framförallt britterna) var oerhört positiv. ”Det var de som byggde vägar och skolor och gjorde att vårt land kom upp ur fattigdom” verkar vara den allmänna bilden (och om jag förstod det rätt, den historieskrivning som ges i tanzaniska skolor till barnen). Sannerligen en helt annan bild än vad jag har fått för mig att de koloniserade folken har till sina tidigare kolonisatörer.