Vad är tro?

Postat: 5 januari, 2016 av Jonas Nordén i Reflektioner

Detta är en fråga som besvarats åtskilliga gånger av många människor, och det är helt klart så att det finns flera aspekter av svaret på denna fråga. I detta inlägg blir mitt svar filosofiskt präglat och jag ska beröra fyra dimensioner av tron.

Inledningsvis är (kristen) tro något mer än enbart ett försanthållande av vissa saker. I det svenska språket finns det bara ett ord för tro, medan engelskan till exempel har ord som ”think”, ”faith” och ”believe” för att beskriva olika aspekter av det. Vi kan ju tro väldigt många saker – till exempel att Rögle BK kan klara sig kvar i elitserien i ishockey detta år, att vår statsminister inte är en bedragare, att Etiopien är vackert – men vi är inte villiga att dö för den tron. Det är heller inte en tro som vi kan leva ut i varje enskilt ögonblick. Men den kristna tron (eller religiösa tron i stort) är något mycket mer än försanthållande, och mycket starkare, även om försanthållande visst är en del av tron.

Det går att särskilja åtminstone fyra aspekter, eller dimensioner av religiös tro. Här ska jag nu följa beskrivningen som Peter Kreeft och Ronald Tacelli gör i sin utmärkta bok ”Till den kristna trons försvar” (ett lästips!). De menar att vi kan tala om (1) känslomässig tro, (2) intellektuell tro, (3) viljans tro och (4) hjärtats tro.

  1. Känslomässig tro innebär att vi har förmågan att känna trygghet inför eller förtroende för eller tillit till en person. Detta innefattar det som vi kallar för hopp, som är något mycket starkare än enbart en önskan. Det inbegriper också det vi kallar för frid, som är något mycket starkare än enbart lugn. Vi kan helt enkelt känna tro.
  2. Intellektuell tro är det vi kallar för försanthållande. Denna dimension är starkare än den känslomässiga på så sätt att den är mer stabil och oföränderlig. Den är som ett ankare. Det betyder att mitt sinne kan tro även om mina känslor är omskakade. Denna tro står fast, till skillnad från en ren åsikt. Det är denna aspekt av tron som formuleras i satser, dogmer och som sammanfattas i trosbekännelser.
  3. Viljans tro är precis som det låter, en viljeakt – att överlämna sig själv åt Guds vilja. Denna tro beskriver vi oftast som trohet, eller trofasthet. Den visar sig i vårt beteende, det vill säga i goda handlingar. Om hopp är något djupare än önskan i den känslomässiga tron och försanthållande djupare än en åsikt i den intellektuella tron, så är kärlek som är djupare än en känsla central för viljans tro. För orsaken till viljans tro är det som finns i vårt ”hjärta” – själens centrum. Om intellektet är själens navigatör, så är viljan dess kapten. Vår vilja kan säga till vårt intellekt att tänka, men intellektet kan aldrig beordra viljan att vilja – det kan bara informera den. Trots det kan viljan ensam aldrig få dig till att tro. Den kan aldrig tvinga intellektet att tro på något som verkar uppenbart falskt, eller tvärtom till att misstro något som verkar vara sant.
  4. Hjärtats tro är till sist det som pågår allra djupast inom oss. Bibeln beskriver hjärtat som själens absoluta centrum, på samma sätt som hjärtat finns i centrum av vår kropp. Hjärtat är där Gud den Helige Ande verkar i oss. Detta kan vi inte specificera som något slags inre objekt – likt känslor, intellekt och vilja – eftersom detta är själva själen, jaget, subjektet, den person vars känslor och sinne och vilja de är. Därför ges oss rådet: ”Mer än allt annat – vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv” (Ords 4:23). Det är med vårt hjärta som vi gör vårt mest grundläggande val i livet, vårt ja eller nej till Gud och därigenom bestämmer vi vår eviga identitet och destination.

Att enbart beskriva tro med en av dessa aspekter går inte, eftersom det inte blir tillräckligt. Om vi t.ex enbart talar om intellektuell tro så kan en sådan inte vara tillräcklig för vår frälsning, eftersom vi vet att ”också de onda andarna tror, och darrar” (Jak 2:19). De olika aspekterna är beroende av varandra och samverkar. Men det går att tala om enbart ”hjärtats tro” som en frälsande tro. Det är det som Paulus, och även Luther, gör. Den tron är tillräcklig för frälsningen eftersom den med nödvändighet ger upphov till goda kärleksgärningar, liksom ett gott träd med nödvändighet bär god frukt.

För oss kristna innebär trosobjektet allt det som ingår i tron, dvs allt det som Gud har uppenbarat i Bibeln. Denna tro uttrycks i påståenden. Påståenden uttrycker trons meningsinnehåll, men inte själva trosakten. Trosakten uttrycks istället i moraliska handlingar, gudstjänstfirande och tillbedjan. Det går inte att tro på Gud och förkasta påstående om honom, eftersom det är han själv som uppenbarat dessa för oss. Det går heller inte att stanna vid påståendena, utan att låta tron nå fram till den levande Guden själv. Utan en levande relation med den levande Guden är påståendena meningslösa, eftersom syftet med dem är att peka bortom sig själv och på Gud. Men det är precis lika fel att svartmåla påståendena som onödiga eller till och med skadliga för en levande tron. För utan påståenden kan vi aldrig veta eller berätta för andra vilken Gud vi tror på och vad vi tror om Gud.

Gott nytt år, i tro!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s