Lyssna och lyda – ett bibelstudium

Postat: 21 november, 2015 av Jonas Nordén i Bibeln, Lärjungaskap
Etiketter:, ,

Första veckan i november genomförde EFS och Salt sina medarbetardagar i Addis Ababa, Etiopien. Jag hade förmånen under en av dagarna att leda ett bibelstudium för alla som kom från Sverige, plus deltagare från Mekane Yesuskyrkan och andra samarbetspartners till EFS och Salt. Här delar jag med mig av detta, med utgångspunkt i Matt 7:21-29.

Hur predikar man lydnad utan att bli lagisk? Lydnad för Gud och Jesu undervisning är ett av de mest påtagliga teman vi finner i Nya Testamentet. Paulus skriver till exempel i inledningen av sitt brev till de kristna i Rom att han av Jesus ”har jag fått nåden och uppdraget att som apostel föra alla hedningar till lydnad i tro, hans namn till ära.” När Jesus ger missionsbefallningen till sina lärjungar efter sin uppståndelse säger han klart och tydligt att vi ska gå ut och göra alla folk till lärjungar. Vi ska döpa dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och vi ska lära dem att hålla alla hans bud. Vi ska lära dem att lyda.

Men en oerhört viktig distinktion vi behöver göra när det gäller den här typen av undervisning är att vi lyder inte Guds bud för att vi ska bli frälsta. Vi lyder Guds bud för att vi redan är frälsta – av nåd!

Det är därför dopet kommer först. Gud för oss in i gemenskap med honom – allt på grund av Hans nåd. Men väl där blir det vår glädje och vår längtan att få lyda Honom som har räddat oss – Han som har skänkt oss allt med Honom.

I Nya Testamentet är tro och lydnad två sidor av samma mynt. De går inte att skilja från varandra. Tron är en gåva från Gud, som får sitt naturliga uttryck i lydnad för Honom.

Vi lyder alltså inte för att bli frälsta. Vi lyder för att vi redan är frälsta. Amen!

I Matteusevangeliet, kapitel 5-7 håller Jesus ett av sina mest kända tal, kallat Bergspredikan. Med orden som vi just har läst avrundar han detta tal. Han lägger inte till några nya instruktioner, utan vill istället försäkra sig om att det blir en riktig respons på den undervisning han redan har gett.

Han gör detta genom att ge sina lyssnare två varningar; han framställer två alternativ till respons som är fullständigt oacceptabla. Den första har att göra med att vi enbart kommer med en muntlig bekännelse (v 21-23) och den andra har att göra med att vi enbart sitter med en intellektuell kunskap (v 24-27). Ingen av dem kan någonsin ersätta lydnaden – de kan tvärtom ibland fungera som kamouflage för lydnaden.

I det första stycket talas det om de som säger rätt saker både om Jesus och till Jesus. De kallar Honom för ”Herre”, vilket ju är helt rätt. De har till och med utfört stora under och mirakel i Hans namn, såsom att profetera, driva ut demoner och andra kraftgärningar. Vad kan vara fel med det?

I sig själv är det inget fel alls med det. Det är alltihop saker som vi är kallade till att utföra som lärjungar till Jesus. Problemet med det i det här fallet är att deras tro och bekännelse bara var ord, utan någon moralisk grund i deras liv. De kallade Jesus för Herre, men hade aldrig på riktigt ställt sig under hans Herravälde, eller handlat i lydnad för deras himmelske Faders vilja.

Bekännelsen var på det sättet tom.

Detta är egentligen inget konstigt. Vi förstår detta på andra områden i livet. Om jag till exempel ofta säger till min fru: ”Jag älskar dig”, men aldrig visar det med någon kärleksfull handling som backar upp dessa ord – då är mina ord i slutändan inte värda så värst mycket. De är bara tomma ord.

Likadant är det med tron på och bekännelsen till Jesus. Den behöver få sitt naturliga uttryck i lydnadens handlingar. Och då inte främst i handlingar som nämns av Jesus här – som att profetera, driva ut onda andar och göra mäktiga kraftgärningar. Det Jesus talar om här har mycket mer att göra med vår karaktär. Det verkar vara mycket viktigare för Jesus. Hela undervisningen i bergspredikan handlar just om detta. Det är en moralisk undervisning. Jesus talar om hur vi ska bemöta varandra, hur vi ska hantera vår vrede och vårt hämndbegär. Han talar om äktenskapsbrott och skilsmässa. Han talar om hur vi ska älska andra människor, till och med våra fiender. Han talar om givande, han talar om bön, han talar om fasta. Han talar om vårt förhållande till pengar. Han talar om att vi inte ska bekymra oss för så mycket. Han talar om att vi inte ska döma varandra.

Summa summarum är det en djupt moralisk undervisning. Jesus verkar uppenbarligen mena att det är detta vi är kallade att lyda mest av allt.

Alltför ofta blir vi kristna upptagna av och fokuserar för mycket på de ibland oss som fått nåden att utföra under och mirakel i Herrens namn. Ofta blir det en slags kult kring dessa människor. Men alltför ofta ser vi också hur sådana människor, eller rörelser som sådana människor blivit upphov till missar målet när det handlar om den kristna moralen.

Vi kan se hur äktenskapsbrott, skilsmässor, korruption och maktbegär ofta blir frukten av deras liv. Något som Jesus tydligt säger åt oss i stycket precis innan det vi har läst: akta er för de falska profeterna. På deras frukt ska ni känna igen dem. Också det handlar om att vi ska se på deras moral, huruvida deras liv återspeglar Guds vilja eller inte.

De kan mycket väl hävda att de utför mäktiga gärningar i Jesu namn i deras tjänst, men i deras vardagliga liv är deras handlingar i själva verket onda.

Kanske är detta en varning som idag är mer riktad till den etiopiska kontexten än till den svenska?

Vår karaktär är långt viktigare än vår förmåga att utföra under och kraftgärningar.

Om den första varningen handlar om skillnaden mellan ”att säga” och ”att lyda”, handlar den andra varningen om skillnaden mellan ”att höra” och ”att lyda”. Å ena sidan säger Jesus att det finns de som hör och handlar efter dessa ord. Å andra sidan finns det de som hör men inte handlar efter dessa ord. Jesus använder sig sedan av den tydliga illustrationen av två byggare; den vise mannen som grävde djupt och byggde sitt hus på klippan, och dåren som inte brydde sig om att lägga någon grund, utan byggde sitt hus direkt på sanden.

När dessa båda byggherrar börjar bygga på sina hus kan det vara svårt att se någon uppenbar skillnad mellan dem. Detta är eftersom den stora skillnaden ligger i grunden, i det som inte syns utåt. Det är bara när det kommer en stark storm – med regn på taken, vattenströmmar mot grunden på husen och vind mot väggarna – som skillnaden mellan husbyggena blir tydlig. För då står huset byggd på berggrunden stadigt kvar, medan huset som är byggt på sand rasar ihop fullständigt.

På samma sätt kan det vara svårt att skilja mellan bekännande kristna – genom att bara se på ytan. Båda kan verka bygga på sina kristna liv. Båda två är sådana som hör Jesu undervisning. Båda kan vara medlemmar i en lokal församling, båda läser Bibeln, båda går till kyrkan och lyssnar till predikans ord. Och anledningen till att vi inte kan se skillnaden mellan dem är att den ligger fördold för oss, i det som är själva grunden för deras liv i det fördolda livet med Herren. Den avgörande frågan är inte huruvida de hör Guds ord. Inte heller om de tror på det eller respekterar det. Den avgörande frågan är om de gör vad de hör. Om det de hör får sitt naturliga uttryck i lydnad för det. Och det är kanske bara en stark storm som kommer att visa detta i slutändan. Ofta är det i omvälvande livskriser eller händelser som en människas sanna natur avslöjas. Och om inte, så kommer med all säkerhet den storm som är en del av domen på den sista dagen att göra det.

Sanningen som Jesus försöker understryka här i slutet av sin undervisning är att varken en muntlig bekännelse eller en intellektuell kunskap om Honom – även om båda är nödvändiga i sig – kommer att duga som ersättning för lydnaden. Frågan är inte om vi säger trevliga, sanna och entusiastiska saker om och till Jesus. Inte heller om vi hör hans ord; studerar dem, memorerar dem, mediterar över dem tills vi kan dem utan och innan. Den helt avgörande frågan för Jesus är om vi gör vad vi säger och om vi gör vad vi hör. Med andra ord om vår bekännelse av Jesus som Herre verkligen får konsekvenser för vårt sätt att leva.

Återigen, detta är inte samma sak som att säga att vägen till frälsning går via goda och rätta handlingar. Hela Nya Testamentet ger oss vittnesbördet om att frälsningen enbart ges till oss av ren och skär nåd och att den tas emot i tro. Vad Jesus understryker här är att de som hör evangeliet, de som tar emot det i tro, de som bekänner Honom som Herre, alltid kommer att vilja lyda Honom och hans ord. Detta sker genom att vår tro får ett naturligt utryck i våra handlingar och vårt sätt att leva. Tro och lydnad är två sidor av samma mynt i den Nytestamentliga undervisningen.

Jesu lärjungar glömde aldrig bort den här undervisningen. Det är mycket tydligt i deras brev. Johannes första brev, till exempel, är fullt av den här sortens uppmaningar när det gäller att enbart ha munnens bekännelse: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret ljuger vi och handlar inte efter sanningen” (1 Joh 1:6). Och ”Den som säger ”Jag känner honom” men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom” (1 Pet 2:4).

Jakobsbrevet å sin sida innehåller lika mycket uppmaningar om att enbart en intellektuell kunskap inte är nog: ”Bli ordets görare, inte bara dess görare, annars tar ni miste” (Jak 1:22). ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar. Men inser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan?” (Jak 2:19-20).

Så är tro och lydnad två sidor av samma mynt. Den ene kan inte finnas utan den andre.

Vi lyder alltså inte för att bli frälsta. Vi lyder för att vi redan är frälsta. Amen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s