Helgelsen – del III: Att leva med Jesus i sitt livs centrum

Postat: 12 oktober, 2015 av olofedsinger i Lärjungaskap
Etiketter:, ,

Vi fortsätter vår vandring genom Efesierbrevets undervisning om ett liv efter Guds vilja. Vi har nu kommit till en vers som får påminna oss om själva grundmotiveringen till varför vi – trots all den vånda som det innebär – har blivit utmanade att ta upp kampen mot vår köttsliga natur: ”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag” (Ef 4:30).

Djupast sett är alltså anledningen till att vi som kristna ska bekämpa synden i våra liv att vi inte vill göra Gud ledsen. Att synda är inte bara att skada oss själva och våra medmänniskor – det är också att med tankar, ord och gärningar ta avstånd från den Gud som i Jesus har dött för vår skull. Om vi verkligen älskar vår Herre kommer vi därför att sky synden som pesten.

Med detta som fundament får vi dock på nytt vända blicken mot de människor som finns i vår närhet. Även här väljer Paulus att ta sin utgångpunkt i vad som rör sig i våra hjärtan. Det är ju här som vi odlar de attityder som i förlängningen får konsekvenser för våra yttre handlingar. ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede”, skriver aposteln – här har vi de inre attityderna – och fortsätter: ”allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska”. Och vidare: ”Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er” (Ef 4:31–5:2).

Som vi var inne på i den första artikeln finns det ett grundmönster som gäller för den kristna förmaningen och som kan formuleras med orden: bli vad du redan är. I dessa verser kan man säga att vi möter en annan variant på samma princip, nämligen: gör mot andra vad Kristus redan har gjort mot dig. Mer specifikt talar Paulus om att vi som kristna ska ge vidare av den förlåtelse som vi har tagit emot från Herren.

En av oförsonlighetens och bitterhetens mest otäcka egenskaper är att den binder oss. Oavsett om den person som har skadat oss är medveten om detta eller inte kan vår ovilja att förlåta honom eller henne få en förlamande effekt på oss själva. Utmaningen att förlåta är därför en inbjudan till frihet. Det är en inbjudan att låta korsets kraft förvandla våra omständigheter och att säga nej till de krafter som vill ta livsglädjen ifrån oss.

Nästa område som Paulus introducerar har dels med sexualiteten, dels med vårt begär efter pengar att göra. ”Men sexuell omoral och all orenhet eller girighet ska inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga” (Ef 5:3). Och lite senare: ”Ni ska veta att ingen som är sexuellt omoralisk, oren eller girig, alltså en avgudadyrkare, har någon arvedel i Kristi och Guds rike” (Ef 5:5).

Faktum är att inga andra områden figurerar så frekvent i Nya testamentets förmaningstexter som just sexuell omoral (otukt) och girighet. Kopplingen mellan otukten och girigheten är att de båda kan sägas handla om att på ett otillbörligt sätt låta sig styras av sina egna begär. Paulus talar om den girige som en avgudadyrkare, och med detta menar han att vi i girigheten ger pengarna en plats i våra liv som de från Guds sida aldrig var tänkta att ha. Vi låter dem bli målet för våra liv, snarare än medlet för att kunna leva så som Gud har tänkt.

När det gäller sexualiteten finns det ett antal olika skäl till att detta område är så viktigt för Herren. Först och främst finns det genom hela Guds ord en respekt för vår mänskliga kroppslighet. Sexualiteten är viktig inte trots utan på grund av att den involverar våra fysiska kroppar. Som det står i en av de verser som jag citerade i min första artikel: ”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!” (1 Kor 6:20).

Ett annat skäl för att vår sexualitet behöver hanteras på ett ansvarsfullt sätt är att den är så djupt förankrad i vår egen personlighet. Den missbrukade sexualiteten tenderar helt enkelt att ge upphov till sår som är väldigt svåra att läka (jfr 1 Thess 4:6). På detta finns det många exempel genom mänsklighetens historia.

Det viktigaste skälet till att Bibeln varnar för den missbrukade sexualiteten tror jag dock är att äktenskapet mellan man och kvinna är något heligt. ”Äktenskapet ska hållas i ära hos alla och den äkta sängen bevaras obefläckad”, skriver Hebreerbrevets författare, ”för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare” (Heb 13:4).

Redan i Bibelns andra kapitel läggs grunden för denna sanning. Efter att Gud har skapat mannen och kvinnan förkunnar Skriften: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” (1 Mos 2:24). I Efesierbrevet skriver Paulus också om äktenskapet att dess ”hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen” (Ef 5:32). Föreningen mellan mannen och kvinnan inom ett äktenskapsförbund är alltså en återspegling av vår Frälsares relation till den kristna kyrkan. Inte konstigt att det blir en sådan kamp omkring denna institution när man i samhället börjar vända sig bort ifrån sin Skapare!

Att helgas handlar i grunden om att komma tillbaka till det sätt att leva som vi från början var skapade till. Att leva med Jesus och hans vilja som våra livs centrum, i stället för att leva som om vi vore våra egna herrar. Nya testamentets kallelse till helgelse kan på så sätt ses som ett genuint uttryck för Guds nåd. Vi är inte dömda till en evighet där allting kretsar enbart kring oss själva. I stället får vi varje ny dag bjuda in Guds helige Ande till att forma Jesu anletsdrag i våra liv. ”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud …”

Denna artikel bygger på innehållet i min bok Ett liv den Heliges närhet (Livets Ords Förlag 2015) och har tidigare varit publicerad i tidningen Världen idag.

Annonser
kommentarer
  1. kim andersson skriver:

    Som ateist och sporadisk läsare av den här bloggen, vill jag till inlägget ovan komma med en reflektion, som först och främst inte syftar till samtal och debatt, men om Olof Edsinger eller någon annan vill kommentera är det förstås trevligt.

    Låt oss först och främst slå fast en sak: Människans moral kommer från oss själva, från vårt förflutna som däggdjur och som de människoapor vi är, ungefär en halv kromosom bort från chimpanserna. Olof Edsinger bör uppsöka närmaste djurpark och se hur dessa apor umgås, kramas, bråkar, blir sams, älskar och sköter om sina barn. Säg sedan att vår moral kommer från en bronsålderskults synnerligen lynniga gud, en gud som sanktionerar utrotningskrig, våldtäkter och mord på barn. (4 Mos, kap. 31)

    I den kristna mytologin är vi alltså skapade perverterade och sjuka, och beordras av vår skapare att bli friska. Detta sker genom att en syndabock – Jesus – får betala med sitt liv och lida en fruktansvärd tortyrdöd. Hur är detta ens på långa vägar ett exempel på en moralisk handling?
    Kristendomen är inget annat än en kult som dyrkar människooffer. Bara genom ett sådant kan relationen mellan guden Jahve och människorna återupprättas.

    Om guden Jahves människoskapelse inte accepterar själva premissen, människooffret, återstår en evig plåga i helvetet. En ateistisk läkare som arbetat hela sitt liv i Läkare utan Gränser kommer inte till himlen, men en mördare som omvänt sig och bett om guds nåd får komma in i himlen. Hur är detta en moralisk dom från guden Jahve?

    Att drista sig till att fråga efter några bevis för guden Jahves, himmelrikets eller helvetets existens förvandlar mig omedelbart till en militant ateist, men vad alla, även kristna, bör komma ihåg är att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis.

    Kristendomen har inget tolkningsföreträde när det kommer till att leva ett gott liv ur moralisk synpunkt. Där har vi mycket mer att lära från t ex Konfucius, Mary Wollstonecraft, Sokrates och stoikerna.

  2. olofedsinger skriver:

    Hej Kim!

    Du har ju tidigare skrivit kommentarer här på bloggen, och precis som då är du inte direkt en person som inbjuder till dialog. Det är många tvärsäkra uttalanden, generaliseringar och gliringar. Är det så ni brukar samtala i ateistkretsar? I alla fall är det inget jag är van vid från mina sammanhang. Dock värdesätter jag intellektuell hederlighet. I någon mening uppskattar jag förstås också att du tar kontakt. Därför vill jag också kort komma med en respons.
    Att moralen har en strikt evolutionär bakgrund är förstås en naturlig hållning om man inte tror på en intelligent designer. Det jag själv slås av när jag ”uppsöker närmaste djurpark” är dock vilken oerhört stor skillnad det är även mellan de högre däggdjuren och människan. Trots att de genetiska skillnaderna är så pass små (för mig ett starkt indicium på att vi har samma skapare) är det mycket som särskiljer oss människor från djurvärlden. Bibeln uttrycker detta i påståendet/sanningen att vi är Guds avbilder.
    Om du vill sätta dig in i varför Gamla testamentets Gud INTE är lynnig kan jag rekommendera in bok Krigen i Gamla testamentet. Ett smakprov på innehållet i muntlig form finner du under fliken Predikningar här på bloggen.
    Om du har läst mina artiklar om helgelsen ser du även att in beskrivning av synden och den återupprättade mänskligheten är en helt annan än den du beskriver. Enligt Bibeln är vi för det första inte skapade ”perverterade och sjuka”. Tvärtom är synden vårt eget val, och grundar sig på vår vilja att vara våra egna herrar. Trots att det är vi som bär skuld till detta går Gud själv in och tar på sig tyngden av vår mänskliga synd och ondska. Inte som ett uttryck för ”människooffer”, utan för att Gud som moraliskt ytterst ansvarig i universum väljer att ta smällen i vårt ställe. För mig är detta det största tänkbara uttrycket för Guds kärlek, och ditt förakt för detta förtar inte ett dugg av denna. Men jag hoppas förstås att du en dag ska kunna se på Jesu död ur ett annat perspektiv än det du här ger uttryck för.
    Det kristna evangeliet kretsar kring insikten om att ingen människa är god nog i sig själv för att slippa konsekvenserna av sin synd. Det enda som kan hjälpa är en oförtjänt gåva. Och för att Gud – som högsta moraliska norm i universum – ska kunna ge denna gåva utan att samtidigt underkänna moralens betydelse, behöver han själv betala priset för vår synd. Det var detta som skedde på korset. Så visst – nåden är något annat än rättvisa. Det är oförtjänt favör. Men om Gud skulle vara rättvis skulle tyvärr både den ateistiske läkaren och den omvände mördaren gå förlorade.
    Jag har svårt att se att det skulle vara ett ”extraordinärt påstående” att säga att universum har en orsak. Rimligen tror du på big bang, och då behöver du också kunna förklara vad som en gång satte igång denna. Hypotesen ”det skedde av en slump, utan någon vetenskaplig orsak” imponerar faktiskt inte jättemycket på mig. Särskilt inte med tanke på hur ordnad världen blev efter denna gigantiska smäll. Oddsen för detta är, milt uttryck, minimala.
    Jag har aldrig hävdat att bara kristendomen har något vettigt att säga om ett gott moraliskt liv. En kristen hållning är väl snarare att vi alla – som Guds avbilder – har en förmåga att båda göra och tänka gott. Däremot tror jag alltså att vi också är bärare av så mycket egoism och (i förlängningen) ondska, att vi behöver input utifrån för att komma på rätt kurs. Inte minst behöver vi Guds helige Ande, som inifrån vill förvandla oss till Jesu likhet.
    Inget annat jag har hört kan slå kraften i denna kombination!

  3. kim andersson skriver:

    Jag anser mig inte behöva gå särskilt varligt fram när det gäller religion. Betänker vi hur kyrkan agerade när den var en maktfaktor i ett oupplyst och vidskepligt samhälle tänker jag nog att religiösa företrädare tål snacket.

    Att se gudsbevis när man i stället bevittnar en mycket mer fantastisk företeelse – evolutionen – ser jag i bästa fall som en sorts förnekelse. Icke desto mindre är det en elegant anpassning, en av många under de senaste århundradena. Troende har tvingats till ett sådant förhållningssätt av Förnuftet, vilket jag ser som något positivt.

    ”I dag har ni blivit vigda åt Herren ty ni har vänt er emot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.” (2. Mos. 32:29). Så sade Mose till leviterna just efter ett blodbad, där 3000 människor stuckits ned. Han hade precis kommit ner från berget Sinai och mottagit stentavlorna med tio guds bud -”du skall icke döda”- och skådade förfallet och avgudadyrkan. I sanning en lynnig och synnerligen grym handling.

    Ja, guden Jahve ”tar smällen”, men han gör det genom ett människooffer. Själva systemet med en syndabock är en sedvänja som funnits i många primitiva samhällen. Man tar ett djur eller en människa, staplar stammens synder på syndabocken och dödar den, alternativt skickar ut den i öknen mot en säker död. På så sätt klarar sig stammen undan guds vrede.

    Skillnaden mellan vetenskapen och religionen är att den förra inte har några problem med att säga att den ännu inte vet svaret på en fråga. Religionen, å andra sidan, vet precis allt; hur världen skapades och vad som händer vid tidens slut. Bronsålderns kungar och profeter hade dock inga satelliter eller Hubble-teleskop.

    Just Big Bang är vetenskapen ungefär några tusendels sekunder ifrån att observera och förklara idag. Just idag alltså, men forskningen fortsätter. Religionen vet dock redan hur allt gick till, därtill att det finns ett för människoapan homo sapiens fördelaktigt syfte med universums tillblivelse. För mig är en sådan tanke inte bara aningen löjlig utan också smått narcissistisk. Dessutom är dilemmat med universums tillblivelse direkt överflyttbart till gud. Om universum inte är evigt utan skapades, därtill med ett syfte, vilken superintelligent, övernaturlig varelse skapade då guden Jahve, och i vilket syfte?

  4. olofedsinger skriver:

    Ja, man väljer som sagt vilken debattkultur som man vill odla …
    När du likställer mig med de mest hårdföra företrädarna för en ofta ganska politiserad statskyrka gör du det kanske lätt för dig. Men förväntas jag då också likställa dig med de mest hårdföra ateisterna under förra århundradet? Typ Stalin, Mao och Pol Pot – alla företrädare för ateismen, och alla med betydligt mer blod på sina händer än någon religiös företrädare genom tiderna?
    Låt oss slippa sådan pajkastning.
    Hela den moderna naturvetenskapen växte fram genom forskare som till stor del kallade sig kristna. Var Newton, Pascal och company – för att inte tala om Einstein – bara losers som mot sin vilja fick ”tvingas in under Förnuftet”? I så fall har vi väldigt olika historieskrivning.
    Budet att inte dräpa avser mord, men inte dödsstraff och inte heller dödande i krig. Så någon motsättning där behöver det inte vara. Och om man läser GT ser man att hela det drama som rullas upp förutsätter att Guds folk står fast vid sin tro på den Gud som har räddat dem ur slaveriet – det är bara genom att hålla sig till honom som de kan vara det speciella folk de är utsedda att vara, och även mottagare av Herrens Messias (Jesus). Allt detta skulle gå i stöpet om man inte höll fast vid tron på Jahve. Därav allvaret när folket gjorde uppror mot Gud vid Sinai.
    Eftersom Jesus är Guds son är det inte ett ”människooffer” i vanlig mening. Gud offrar ju inte någon annan (en syndabock) utan sig själv! Skillnaden här är ju också att den skuld som offret är tänkt att sona har uppstått i relation till Gud själv. Det är alltså inte i första hand för att blidka en lynnig Gud som Gud i Kristus går i döden, utan för att vidmakthålla moralen i universum trots att han vill kunna bevisa nåd mot som ber om hans förlåtelse (och då, utan att förtjäna det, blir förlåtna – tack vare Jesu offer).
    Att jag tror mig veta något om tidens slut handlar ju ytterst sett om att Gud själv (som är den enda som kan ha koll) har uppenbarat detta för oss. Men det är ju inget exakt/detaljerat schema det rör sig om, så vi kan nog alla bli överraskade. ☺ Angående tidens början är Bibeln även där ganska återhållsam. Det är väl därför som så många kristna vetenskapsmän med liv och lust har gett sig in i dessa frågor och – som sagt – varit med och byggt upp hela den moderna naturvetenskapen?
    Det sista du skriver var väl dagens intellektuella lågvattenmärke. Det ligger ju i sakens natur att Gud är just den evige och oskapade. Du kan kalla det för vidskepelse att tro på ett sådant väsen, men för mig krävs det betydligt mer tro att tänka sig att allt i den här världen har kommit till inte bara av en slump, utan faktiskt också av ingenting.
    Slutligen vet jag inte vad det är för litteratur du läser, men om du vill ta dessa frågor på allvar vore det nog lämpligt att inte ägna dig åt pseudoargument och nidbilder av din meningsmotståndare. Kolla in en sådan internationellt erkänd religionsfilosof som Alvin Plantinga eller William Lane Craig. Och återkom gärna sedan, så får vi tala om de verkliga frågorna i sammanhanget!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s