Självförhärligande eller Gudsförhärligande? – del III: Den självförhärligande svagheten

Postat: 10 augusti, 2015 av olofedsinger i Lärjungaskap, Tillbedjan

Flera av de uttryck som vårt självförhärligande kan ta sig är ganska lätta att identifiera. Det betyder inte att de aldrig skulle förekomma i kyrkan, men åtminstone på pappret är ändå majoriteten av alla kristna överens om att sådant som själviskhet, girighet och överdriven vilja att vara i centrum inte ska premieras i den kristna församlingen.

Men det finns också andra och mer subtila uttryck för hur vi som syndare kan falla i självförhärligandets grop. Ett sådant kan vara vår fokusering på vår egen svaghet.

Vid första anblick kan kanske detta låta lite konstigt. Hur kan fokus på vår svaghet vara ett uttryck för självförhärligande? Borde inte detta – som i mina två tidigare artiklar – hänga samman med vår betoning av våra egna företräden? Av vår egen vishet, kraft och förträfflighet?

Nej, inte nödvändigtvis. En bibelberättelse som på ett bra sätt illustrerar detta är dialogen mellan Gud och Mose vid den brinnande busken. I denna kan vi läsa om hur Gud vill rekrytera Mose för att stå i spetsen för den räddningsaktion som ska föra israeliterna ut ur slaveriet i Egypten. Mose, visar det sig dock, är måttligt intresserad av detta uppdrag: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?” (2 Mos 3:11).

Herren låter sig dock inte nedslås. Han försäkrar att han ska gå med Mose och på alla sätt bistå honom i hans uppdrag. Han ska till och med låta honom göra under och tecken i folkets åsyn. Inför detta förunderliga löfte väljer Mose att i stället byta spår. Han talar om sin egen oförmåga att tala. Att han har en trög tunga. Varpå Herren informerar honom om att det är han som har gett människan talet och att han nog ska kunna hjälpa också Mose när det gäller detta. Bara för att få höra Mose utbrista: ”Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill” (2 Mos 4:13).

Då blir Herren arg. Dels för att Mose så uppenbart inte vill göra vad han är kallad till. Men också för att han hela tiden argumenterar utifrån sin egen (brist på) förmåga. I detta avslöjar sig nämligen en självcentrering – och i praktiken ett högmod – hos Mose, som helt bortser ifrån att det i Guds rike inte kommer an på oss själva och vår förmåga, utan på Gud och hans förmåga. Mitt i sitt nedvärderande av sig själv (något som i vissa kristna sammanhang skulle misstas för ett uttryck för ödmjukhet) ställer alltså Mose sig själv i centrum. Därmed undlåter han också att ge Gud äran.

En annan variant på samma tema är det i dagens kyrka så utbredda fokuset på vår mänskliga brustenhet. Ta till exempel det omhuldande av våra tvivel som har blivit vanligt i stora delar av vår svenska kristenhet. Jag vet inte hur många gånger jag har mött attityder i stil med att ”det är ärligare att tvivla än att tro”. Där det frimodiga språket i Bibeln har stämplats som ”kaxigt” eller ”kärlekslöst” och konkurrerats ut av sådana prövande och sökande formuleringar som i realiteten är ett vittnesbörd om vår egen osäkerhet snarare än om uppenbarelsen i Guds ord.

I och med detta kan man säga att vi förhärligar oss själva och vår svårighet att tro, snarare än den Herre som har gett oss sina dyrbara löften. Vi fokuserar på våra egna förutsättningar i stället för på Guds, och vi får aldrig uppleva befrielsen i att lyftas ut ur våra egna omständigheter och in i Guds rikes verklighet.

På motsvarande sätt har jag flera gånger lyssnat till predikningar utifrån Paulus tal om ”skatten i lerkärl”, där poängen i praktiken har varit något i stil med att ”vi är alla bräckliga – låt oss nu hämta vår tröst ur detta”. Och detta kan förstås upplevas som trösterikt; det ”kräver” ju inget av oss själva. Men vad vi därmed missar är att aposteln Paulus i den aktuella bibeltexten skriver att han hämtar trösten ur något helt annat än sin egen bräcklighet – nämligen ur den ”väldiga kraften” som kommer från Gud och hans skapande ord (se 2 Kor 4:6-7).

Det som är så utmanande både med Guds löftesord och upprättande kraft – och som därför kan göra oss lite rädda för dem – är att vi inte har någon möjlighet att kontrollera dem. De blir tillgängliga om och endast om vi vill förtrösta på Jesus Kristus, hans ord och hans löften. Därför kan man också säga att de skapar en frontalkrock med vår självcentrering och vårt kontrollbehov som människor.

Även vår bräcklighet kan på så sätt bli en orsak till ett fortsatt självförhärligande. Genom att likt Mose fokusera på våra egna brister, eller genom att sätta större tilltro till vår egen svaghet än till Guds förmåga att bryta in i våra liv, är det i praktiken samma gamla devis om ”människan som alltings mått” vi lever efter. Därmed stänger vi också Gud och hans kraft ute ur våra liv. Vi befäster vår vilja att vara våra egna herrar.

[Denna artikel var ursprungligen publicerad i Världen idag den 26/5 2014.]

Annonser
kommentarer
  1. Eva H skriver:

    Det är skillnad mellan ödmjukhet o ”offerkoftans påtagande” ja. En inte alldeles enkel gränslinje men den finns ju.
    Ett av mina mest minnesvärda/allra helst glömda ögonblick är när jag sa’ ngt i stil med ”Men inte jag heller?” om en rätt enkel sak o pastorn jag talade med höjde ögonbryn, rynkade sin panna, spände ögon o sa ”Och varför inte det då?” ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s