Kyrkan i världen, del 7

Postat: 6 augusti, 2015 av Jonas Nordén i Bibeln, Församling, Lärjungaskap
Etiketter:, , ,

Idag är vi framme vid det sjätte brevet, adresserat till församlingen i Filadelfia, som framställs som något av en mönsterförsamling. Reflektera vad det är som finns hos denna församling som gör den till en sådan.

Det sjätte brevet: Till församlingen i Filadelfia (3:7-13)

7 Skriv till församlingens ängel i Filadelfia:
Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna:
8 Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. 9 Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Jag skall få dem att komma och falla ner inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär. 10 Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov. 11 Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. 12 Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. 13 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.”

Fram till nu är det fraser från visionen i det första kapitlet som använts för att presentera honom som talar. Uppenbarligen fanns det inget passande uttryck att hämta därifrån för att introducera det avgörande budskapet till församlingen i Filadelfia. Detta brev inleds med att Jesus presenteras som ”den Helige och Sanne” (3:7). Den Helige är en mycket vanlig Gammaltestamentlig titel för Gud (se Jes 40:25; 43:15). Han är också den Sanne i betydelsen att han är trofast och pålitlig. Vi kan alltid räkna med att Gud håller och infriar sina löften (Titus 1:2).

Davids nyckel (3:7-8)

Jesus presenteras också som ”han som har Davids nyckel” (3:7). Han öppnar dörren så att ingen kan stänga och stänger den så att ingen kan öppna. Denna bild låter oss veta att Jesus Kristus har fullständig kontroll över det kungliga, himmelska riket och hans kyrka. Bakgrunden och källan till denna bild finner vi i Jesaja, som talar om en individ, Shebna, som var ytterst ansvarig för kungen av Judas palats. Herren säger till honom att han ska ersätta honom med sin tjänare, Eljakim, Hilkias son (22:20-21). Därefter säger Herren, genom Jesaja: ”Jag skall ge honom nyckeln till Davids hus att bära. När han öppnar skall ingen kunna stänga, och när han stänger skall ingen kunna öppna” (Jes 22:22). På så sätt skulle Eljakim kunna kontrollera vem som gick in och ut i det kungliga palatset. Som kungens förvaltare var det upp till honom att avgöra vem som skulle få tillträde framför kungen.

Denna berättelse i Jesaja bok står som en profetia för den gudomlige Messias. Vad som är poängen i Uppenbarelseboken torde stå klart. Där är det Kristus som har nyckeln och öppnar dörren. Det innebär att han är den ende som kan bevilja tillträde till Gud. Kristus har gett de kristna i Filadelfia tillträde till Gud och ingen kan ta det ifrån dem.

”Nyckeln” i Uppenbarelseboken gör långt mycket mer än att bara öppna för audiens hos en nationell kung. I handen på Kristus öppnar denna nyckel dörren in till Guds direkta närhet, hans rike och det eviga livet. Jesu påstående till kyrkan i Filadelfia att han har ”Davids nyckel” borde ha varit väldigt trösterikt. Särskilt som kyrkan där hade blivit skrämd av ”några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger” (3:9). George Eldon Ladd förklarar denna situation:

Den direkta bakgrunden till denna fras var påståendet från Judarna i Filadelfia att det var de som var Guds sanna folk som hade nyckeln till Guds rike. Johannes säger emot detta påstående genom att hävda att nyckeln till riket, som en gång hade tillhört Israel, i verkligheten tillhörde Jesus som Messias och ‘lejonet av Juda stam, Davids rotskott’ (Upp 5:5). Nyckeln hade gått förlorad för Israel eftersom de hade avvisat sin Messias.

Judarna skulle till sist bli tvingade att inse att Kristus älskade kyrkan. De skulle erkänna att kyrkan är en samling av Guds sanna folk, snarare än judarna som nation. De kristna i Filadelfia blev helt säkert väldigt uppmuntrade av att Kristus presenterade sig själv som den sanna Messias och som den som kontrollerar tillträde till det eviga Gudsriket. När han öppnar dörren kan ingen stänga den – och ingen kan heller förhindra tillträde dit för de som han har öppnat dörren för.

Den lokala judiska församlingen i Filadelfia kunde påstå att riket tillhörde dem och deras medlemmar. Men de var lögnare (3:9). Jesus hade använt Davids nyckel för att öppna dörren för kyrkan, inte för synagogan. Dörren till synagogan förblev nog stängd för de kristna, men dörren till Jesus himmelska rike stod vidöppen. Inte nog med att Jesus öppnar dörren, han är själv dörren (se Joh 10:7). Återigen är det alltså Jesus som presenterar sig själv som den enda vägen till frälsning (jfr Joh 14:6).

En andra innebörd av den öppna dörren kan var att kyrkan i Filadelfia fick en vidöppen möjlighet för evangelisation. Paulus använder uppenbarligen samma bild på just det sättet (jfr 1 Kor 16:9; 2 Kor 2:12; Kol 4:3).

Kristna som levde under det första århundradet hade ingen enkel relation till Judarna. De flesta judisk-kristna gick förmodligen kvar i synagogan, deltog i tillbedjan där och hade de hebreiska skrifterna som sin Bibel. På samma gång såg den nya kyrkan på sig själv som det nya Israel (jfr Gal 6:16). De hade accepterat Jesus som Herre och som den Messias som var utlovad i de heliga hebreiska skrifterna. De var en samling av ”andliga judar”, som hade blivit omskurna i hjärtat genom den helige Anden (jfr Rom 2:28-29). Helt naturligt medförde detta en klyfta mellan judar och kristna, som båda hävdade att de var Guds utvalda folk.

Detta innebar naturligtvis att kristna judar levde under en enorm press och stress. De kallades ju, utan tvekan, avfällingar av sina judiska landsmän. Icke-kristna judar anklagade kristna för att göra anspråk på något som enbart var givet till det judiska folket. De insisterade att det var judarna och inte de kristna som hade fått en öppen dörr till Gud och nyckel till hans rike. De kristna i Filadelfia var bland dessa som fick lida för sådana anklagelser. Men Johannes försäkrar kyrkan, i Uppenbarelsebokens budskap, att de verkligen tillhörde arvtagarna till både frälsningen och riket (Upp 3:7-13).

Trots att kyrkan var förföljd – och dess medlemmar led martyrdöd – skulle de alltid komma ihåg löftet från deras högste ledare, Jesus Kristus. Han ensam var den som hade Davids nyckel. Han ensam kontrollerade tillträdet till Guds närhet och han hade öppnat dörren till sitt rike och för kyrkans frälsning.

Satans synagoga (3:9)

De judar i Filadelfia som förföljde och skrämde de kristna kallas för ”Satans synagoga” (3:9), precis som de blev presenterade i brevet till kyrkan i Smyrna (Upp 2:9). De skulle snart uppleva ett bakslag i och med att de skulle bli tvingade att erkänna att kyrkans medlemmar var Guds sanna folk (3:9).

Bakgrunden till vers 9 kan vi också finna i Gamla Testamentet, men med en oväntad tvist. Jesaja målar upp bilden av Israels seger över sina fiender (60:14). På ett ställe säger han att hedniska nationer ska komma i vördnad inför Israel: ”De skall falla ner inför dig och rikta sin bön till dig: ‘Endast hos dig är Gud, och det finns ingen mer, ingen annan Gud’” (Jes 45:14). Denna profetia har en slående likhet med orden här i Uppenbarelseboken. Men det finns en uppseendeväckande skillnad! Det som judarna hoppades på skulle hända med hedningarna, appliceras nu på dem själva gentemot de kristna. Judarna är nu de som ska föreställa hedningar och erkänna att kyrkans folk är Guds sanna gemenskap.

Uppenbarelseboken understryker här föreställningen om att judarna som nation och etnisk grupp inte längre är Guds folk, eftersom de har avfärdat sin Messias (jfr Matt 21:33-43, särskilt vers 43). Det nya Israel – kyrkan – har tagit deras plats när Gud har gått vidare med sin plan med att frälsa hela världen. Kyrkan är det sanna ”Guds Israel” även om flertalet av dess medlemmar är hedningar (jfr Gal 6:16).

Det finns dock en antydan här om en tid när judarna slutligen kommer att känna igen (och ”falla ner inför”) sin Frälsare och erkänna den större hedniska kyrkan som Guds folk. När det händer skall ”hela Israel … bli frälst” (Rom 11:26, Israel här förstått som hela det israeliska folket).

Löfte till Filadelfia (3:10-12)

Eftersom kyrkan uthålligt hade bevarat Jesu ord sa han till dem att han skulle ”bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov (3:10). Detta uttryck – ”prövningens stund” – står i Uppenbarelseboken för det elände som världen ska utsättas för innan Guds rike är etablerat på jorden. Denna period då hela världen ska få lida är själva huvudtemat i Uppenbarelseboken. Vi får bland annat veta att ”stunden för hans dom har kommit” (Upp 14:7). Undergången för världs-systemet, som kallas ”det stora Babylon” och som står i opposition mot Gud, beskrivs i dramatiska och fruktansvärda symboler i Uppenbarelseboken 15-19. Domen över detta Babylon kommer ”på en enda timme” (Upp 18:10). Under denna ”enda timme” ska hela Babylons ”stora rikedom” bli ”ödelagt” (Upp 18:17-18).

När denna världs ogudaktiga system kollapsar kommer kyrkan att få utstå hemsk förföljelse och martyrskap. Detta på grund av att skulden för det som sker kommer att läggas på Gud, och hans trogna och uthålliga vittnen kommer att få stå till svars. Men eftersom namnen på Guds trogna är uppskrivna i livets bok kommer de att bli befriade och räddade till evigt liv. Även om kyrkan kommer att få utstå förföljelse kommer den inte att bli förstörd av Guds vrede. Detta eftersom prövningens tid kommer att komma ”över hela världen” och pröva ”dess invånare”. Dessa ordval innefattar inte de kristna och kyrkan, eftersom ”världen” och ”dess invånare” i Uppenbarelseboken alltid används för att beskriva de ogudaktiga och fienderna till kyrkan (jfr Upp 6:10; 8:13; 11:10; 13:8, 14; 17:8).

Vi har redan sett att vad helst Anden säger till en enskild församling, såsom Filadelfia, också kan gälla alla kyrkor (3:13). Eftersom det är så, kan vi förstå att löftet om beskydd från Guds vrede gäller kyrkan i stort, i alla tider och på alla platser. Olika bilder används i Uppenbarelseboken för att beskriva det beskydd som kyrkan ska få under de tider av elände som ska drabba jorden. Jorden ska inte skadas förrän alla de heliga är ”märkta”: ”Skada inte jorden eller havet eller träden, förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänare, på deras pannor” (Upp 7:3; se också hela kapitel 7). Alla Guds-tillbedjare är räknade, som ett tecken på Guds omsorg och att han personligen känner de sina (11:1). Kvinnan, som är symbolen för kyrkan, får beskydd ute i ödemarken från ormens försök att skada henne (12:14-16).

Som vi såg tidigare fick kyrkan i Smyrna löftet om att få ta emot ”livets krona” (Upp 2:10). Kyrkan i Filadelfia fick uppmaningen att inte låta någon ta ifrån henne denna krona. I båda fallen är det grekiska ordet stephanos, vilket betyder den segerkrans som gavs till vinnare av atletiska tävlingar. Detta var i allra högsta grad en meningsfull bild för kyrkan i Filadelfia, eftersom staden var väl känd för sina atletiska tävlingar.

Kristus lovar de som segrar i Filadelfia att han ska göra dem till ”pelare i min Guds tempel” (3:12). Och de skulle aldrig mer lämna hans direkta närvaro. Detta är ännu en symbolisk beskrivning för försäkran om att medlemmarna i församlingen skulle få ett evigt tillträde till Guds rike.

Kristus lovade också att han skulle skriva tre namn på de troende – ”min Guds namn”, ”namnet på min Guds stad” och ”mitt eget nya namn” (3:12). En vanlig sed i antiken var att pelare i tempel hade namnen på människor man ville hylla ingraverade på sig. Symbolen står då alltså för att Gud vill hylla heller hedra sitt folk. Men på vilket sätt? För det första kommer den troende att ha Guds namn skrivet på sig. I Gamla Testamentet sade Herren till prästerna att uttala en speciell välsignelse över Israel. De hela avrundas med denna tanke: ”På detta sätt skall de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då välsigna dem” (4 Mos 6:27). För det andra, att få namnet på Guds stad – det nya Jerusalem – skrivet på sig är ett symboliskt sätt att säga att de troende är medborgare i Guds samhälle (jfr Gal 4:26; Fil 3:20; Hebr 12:22). För det tredje, de troende skulle också få Kristi nya namn skrivet på sig. Kanske betyder detta en framtida full uppenbarelse av Kristi natur, något som ännu inte kan förstås men som kommer bli synligt när de troende blir förhärligade (jfr 1 Joh 3:2).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s