Självförhärligande eller Gudsförhärligande? – del II: Skapelse och frälsning

Postat: 3 augusti, 2015 av olofedsinger i Lärjungaskap, Tillbedjan

I min förra artikel talade jag om kollisionen mellan Guds och människors vishet. Guds vishet, skriver Paulus, förutsätter att vi dör bort ifrån vårt eget sätt att tänka och resonera. Inte så att allt mänskligt skulle vara fel, eller att allt som vi tänker skulle vara lögn. Men när det gäller tillvarons mest grundläggande frågor, och när det gäller Gud och den andliga världen, då är vi helt och hållet hänvisade till det som Herren har uppenbarat för oss i sitt ord. Att försöka besvara denna typ av frågor utan att först konsultera vår Skapare är helt enkelt både farligt och dumt. Det är inte för inte som Jesu bror Jakob skriver att denna världens vishet är ”jordisk, oandlig, ja, demonisk” (Jak 3:15).

Ingenstans blir detta så tydligt som vid Jesu kors. I mötet med Jesus och hans offerdöd görs våra egna företräden till intet. Korset predikar ett budskap som samtidigt är både dom och nåd: Dom – hur mycket vi än anstränger oss är vi i grunden fördärvade, vi kan aldrig förtjäna vår egen frälsning. Nåd: det vi inte klarar av i oss själva och i vår egen kraft, har Jesus Kristus åstadkommit för vår skull.

Eller med Paulus ord: ”det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren” (1 Kor 1:28-31).

Detta får konsekvenser också för vägen in i Guds rike. Vid ett tillfälle säger Jesus: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld” (Matt 11:12, Bibel 2000). Även om orden i sitt ursprungliga sammanhang hade en annan innebörd, kan de illustrera ett fenomen som har blivit allt vanligare i vår nutida svenska kristenhet: att vi gör anspråk på medborgarskapet i Guds rike utan några krav på omvändelse och tro. Att vi i denna mening försöker ”rycka till oss” trons skatter ”med våld”, som om de vore givna åt alla – inte bara åt dem som genom ett aktivt ja har tagit emot dem av Gud.

Ett annat sätt att uttrycka detta på är att vi i många sammanhang tycks blanda ihop de löften från Gud som hänger samman med skapelsen med de löften som hänger samman med frälsningen. I skapelsen, säger Bibeln, är vi alla Guds barn. Men genom synden har detta barnaskap tagits ifrån oss, och det är bara genom att tro på Kristus (= frälsningen) som vi kan ”befordras” till vår ursprungliga, höga ställning. Som Johannes uttrycker det hela: ”åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:12; jfr 1 Joh 3:1).

Detta budskap innebär förstås en anstöt för det sätt att tänka och fungera som sätter människan i centrum i stället för Gud. Både i och utanför kyrkan har man därför på många håll kommit att tala om såväl barnaskapet hos Gud som Guds gåvor i stort som en ”rättighet”. Att alla människor till slut ska komma till himlen tycks i dag vara en självklarhet för de flesta, och samma sak gäller för ett antal andra saker som Nya testamentet kopplar samman med frälsningen: förlåtelsen, den helige Andes gåva, friden med Gud etc.

Sammanblandningen mellan skapelse och frälsning får konsekvenser för ett stort antal områden inom den kristna tron. Kajsa Ahlstrand, på den tiden anställd på Svenska kyrkans forskningsavdelning, har i elva punkter beskrivit hur Svenska kyrkans förkunnelse har kommit att förändras under de senaste decennierna. Hon sammanfattar dem på följande sätt:

Från Gud där ute till Gud i mig

Från människan är syndare och behöver förlåtelse till människan är sårad och behöver läkedom

Från Människan ska lyda till Människan får skapa

Från Kristus som trons centrum till Livet som trons centrum

Från tro som rustning till tro som nakenhet

Från Ordet till Mysteriet

Från Jesus till Gud

Från bara i Jesu namn finns frälsning till i Faderns hus finns många boningar

Från tydliga gränser: åtskiljande till mjuka gränser: gemenskap

Från godhet till vishet

Från hierarkisk auktoritet till erfarenhetsauktoritet

Den gemensamma nämnaren för alla dessa trender är att människan i stället för Gud (och ibland Gud i stället för Jesus) ställs i centrum. Konkret uttryckt genom att sanning och lydnad (= sådant som kräver något av oss) ersätts med omsorg och kreativitet (= sådant som sätter strålkastarljuset på oss själva), att alla människor kommer till himlen och att Gud och vi människor görs till jämbördiga parter.

Kort sagt: vi anammar en världsbild som sätter människan och hennes förmåga i centrum, i stället för Gud och vårt behov av hans nåd.

Fotnot: Citatet av Kajsa Ahlstrand är hämtat ur artikeln ”Kyrkans tro får nya kläder” i Aktuellt för konfirmandarbetet 2/98.

[Denna artikel var ursprungligen publicerad i Världen idag den 12/5 2014.]

Annonser
kommentarer
  1. kim andersson skriver:

    I tillvarons mest grundläggande frågor ska vi konsultera vår Skapare, menar Olof Edsinger. Vidare påstår han att det är farligt och dumt att försöka besvara dessa frågor på egen hand, dock utan att närmare förklara varför. Ungefär så här resonerade min ungdoms konfirmationspräst; tro och be, annars händer dig något hemskt, om inte i detta livet så i nästa. Dessutom var vi alla hemska syndare, till och med födda sådana. Vem vid sina sinnens fulla bruk kan se ett litet lekande barn och tänka att detta barn är en förtappad syndare? Just det, en kristen kan!

    I frågan om universums och livets uppkomst har vetenskapen idag – tack vare människors tänkande – i detalj lyckats förklara hur det gick till. Gudsversionen av universums och livets uppkomst är inget annat än en mytologisk berättelse från en bronsålderskult från fjärran östern. Idag vet vi, tack vare vetenskapen, bättre.

    En annan av livets grundläggande frågor är hur vi ska agera gentemot våra medmänniskor. Där är bibeln närmast ett praktexempel på tveksam moralsyn, där höjdpunkten nås vid just Jesus korsfästelse. Att ett människooffer görs för att sona andras försyndelser – vad är det för moral? Skulle vi tolerera att någon annan dömdes till döden för ett mord denne inte begått?

    De allra mest uppenbara och goda moralpåbuden – du ska inte döda, inte stjäla, inte vittna falskt, hedra dina föräldrar – är ingalunda budord som är exklusiva för just kristendomen. Dessa förhållningssätt finns i alla samhällen.

    Andra människor är allt vi människor har. Religionen finns för att vi är rädda för döden och mörkret, att allt en dag tar slut och att vi har svårt att acceptera detta faktum. Om vi däremot inser detta, att vi har en stund på jorden och inget mer, kanske vi kan ändra vårt tänkande; vi har inte längre något att dö för, vi har i stället allt att leva för.

  2. olofedsinger skriver:

    Hej Kim!
    Du väcker flera både stora och grundläggande frågor i din kommentar. Jag kan inte här bemöta dem i detalj, men låt mig säga så här: ingen av dem är främmande för mig. Några korta repliker, sålunda:
    1) Varför är det farligt och dumt att försöka svara på tillvarons stora och eviga frågor på egen hand? Kanske för att varje människa är så begränsad, att det verkar orimligt att vi i oss själva skulle kunna sitta inne med denna typ av svar? Och kanske för att 1900-talet, med dess hyllande av människan och även av gudlösheten, är det århundrade som genom kommunism, fascism och nazism har flest oskyldiga människoliv på sitt samvete än någon annan period i mänsklighetens historia? Människan, utlämnad åt sig själv, är helt enkelt farlig. Endast Gud är alltigenom god.
    2) Det är inte tron som hindrar oss från det hemska. Det är Gud som har besegrat ondskan. Tron är bara ett annat uttryck för att tacka ja till den gåva som Gud redan har gett oss, och där håller jag med din konfirmationspräst: om vi inte vill ha med Gud och hans gåvor att göra i detta livet, kommer vi inte heller att få det i det tillkommande.
    3) Synd är ett annat uttryck för vår bortvändhet från Gud. Att vi vill klara oss själva, utan den Gud som har skapat oss. Fröet till denna inställning tror även jag finns redan hos ett barn – men ondskan har förstås inte hunnit blomma ut lika mycket där som hos en vuxen individ. Se i övrigt min kommentar under 1.
    4) Den moderna naturvetenskapen växte fram i det kristna västerlandet, och många av de mest banbrytande forskarna var personligt kristna. Motsättningen finns alltså inte här. Redan i skapelseberättelsen ger Gud människan uppdraget att utforska skapelsen, och jag har inte i min artikel ifrågasatt detta. Men att därifrån dra slutsatsen att människan räcker för att besvara alla tillvarons frågor är ingenting annat än hybris, och definitivt inte en hållning som vetenskapen själv ger något stöd för.
    5) Att Gud själv bär straffet för den synd som har förstört hans goda skapelse är naturligtvis något oerhört. Och om du med din moralsyn föredrar att själv få bära ansvaret för denna synd är det inga problem – det kommer du också att få göra! Själv är jag i stället innerligt tacksam för att Gud själv har tagit smällen för min ondska. Det är ett ofattbart mysterium som jag aldrig fullt ut kan förstå, men som jag varje dag tackar min Herre för. Att denna gåva sedan också förvandlar mitt liv och kallar mig till det sätt att leva som Nya testamentet pekar på ser jag enbart som en tillgång. Det är en moral som nog de allra flesta skulle glädja sig åt om den fick prägla den här tillvaron mer.
    6) Följaktligen har jag som kristen BÅDE något att leva för och något att dö för. Om du föredrar att bara ha något att leva för, kan du förstås skriva under på Protagoras uttalande i min föregående artikel. Min egen syn på Gud, mig själv och tillvaron i stort är dock större än så.

    • kim andersson skriver:

      Jag avser inte att göra det här replikskiftet till en debatt om vilka som mördat flest, men faktum kvarstår: både Hitler och Mussolini kvarstod som medlemmar i katolska kyrkan fram deras död och kejsar Hirohito ansågs av sitt folk vara en gud. När det gäller kommunismen i Ryssland måste man också ha i åtanke de miljoner och åter miljoner ryssar som dödades och led under tsarriket, i hundratals år. Tsaren var den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud. Lägger vi till det senaste folkmordet, kriget i forna Jugoslavien eller IS-självmordsbombarna, så klarnar bilden. Människan kan vara farlig, särskilt om hon fått för sig att hennes gud anser att hon gör det rätta, men en sak är säker: Sekulära humanister förespråkar inte folkmord.

      Vetenskapen kan inte ge oss alla svar, men kombinerar vi den med filosofi och litteratur och inte minst samvaron med våra bröder och systrar ligger vi bra till. Gud, eller gudar, vare sig de heter Jahve, Allah, Zeus eller Oden, är mer till för att skilja oss människor åt.

      Är det moraliskt riktigt att någon annan blir bestraffad för en synd jag har begått? För mig är det något ytterst omoraliskt och i stället för tacksamhet skulle jag känna stor skam inför en sådan sak. Jag vet ju ändå att ansvaret är mitt och att jag får finna mig i att förlåtelsen inte finns om synden varit tillräckligt stor, det jag gjort kan inte så lätt tvättas bort. Detta gör att jag måste inrätta mitt liv så att jag blir en god människa och att jag gör mot andra såsom de vill bli behandlade.

      • olofedsinger skriver:

        Sekulära humanister förespråkar inte folkmord, skriver du. Och jag håller med! Men det gör ju ingen troende kristen heller! Alltså blir det du skriver ett cirkelresonemang. Min poäng var att det inte är religionen som är ”problemet”, utan synden, och att det upphöjande av människan som präglar humanismen i detta sammanhang är minst lika farligt som snedvriden religion.
        Det är bra att du strävar efter att bli en god människa. Om du är ärlig mot dig själv och andra tror jag dock att du kommer att märka att inte heller du lyckas fullt ut i detta. I det läget blir nåden en oerhört dyrbar gåva. Annars står vi som sagt där själva inför vår Skapare en dag – och då finns det inget bättre än att kunna peka på vår Herre Jesus Kristus och säga: ”Jag vet att jag är en syndare och har del i den här världens bortvändhet från dig. Men jag ber om förlåtelse inte för att jag förtjänar det, utan för vad Jesus har gjort för min och hela världens skull.”
        Det är detta som är nåd, och även om det är överraskande skulle jag inte kalla det för omoraliskt. Nåden bortförklarar nämligen inte syndens allvar, den bär den börda som jag i mig själv inte har förmågan att bära.

  3. […] Självförhärligande eller Gudsförhärligande? – del II: Skapelse och frälsning […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s