Självförhärligande eller Gudsförhärligande? – del I: Guds och människors vishet

Postat: 27 juli, 2015 av olofedsinger i Lärjungaskap, Tillbedjan

Människan är alltings mått. (Protagoras)

Människans främsta mål är att förhärliga Gud och att njuta av honom för evigt. (Westminster Shorter Cathechism)

Genom hela mänsklighetens historia har det rasat en kamp mellan två i grunden olika sätt att leva. Det ena är det som efter syndafallet har varit det mest naturliga för oss alla: att ha vår egen förmåga, vishet och kraft som utgångspunkt för hur vi tänker, handlar och prioriterar. Alltså att leva med oss själva som centrum. Det är detta som jag i denna artikelserie väljer att kalla för självförhärligande.

Det andra sättet att leva är det som vi från början var kallade till: att ha Guds förmåga, vishet och kraft som utgångspunkt för hur vi tänker, handlar och prioriterar. Alltså att ha Herren själv som våra livs centrum. Det är detta som jag i denna artikelserie väljer att kalla för Gudsförhärligande.

Kampen mellan dessa båda paradigm kan brytas ned i ett antal olika områden. Syftet med mina fyra artiklar är att identifiera några av dessa. Att ringa in var den strid som hela tiden pågår om våra sinnen faktiskt utkämpas. Och inte minst viktigt: var självförhärligandet har fått ett insteg i våra egna, kristna sammanhang.

Jag har medvetet valt att fokusera på några mindre uppenbara områden när det gäller detta. De flesta av oss kan ju identifiera själviskhet och girighet och överdriven vilja att vara i centrum som utslag för just självförhärligande. Men hur är det med de mer subtila uttrycken för att vi lever med oss själva i centrum? Svaret på denna fråga vill jag ägna denna och kommande artiklar åt att utforska.

En naturlig utgångspunkt för ett sådant studium kan vara Paulus ord i Första Korinthierbrevets inledning. Aposteln talar där om själva kärnan i det kristna budskapet – Jesu försoningsdöd för vår skull – och han konstaterar att ”detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft”. Och så går han vidare och förtydligar: ”Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror” (1 Kor 1:18-21).

Den grundläggande poängen i apostelns resonemang är att den här världens sätt att tänka leder oss fel. I alla fall när det gäller Guds handlande i Kristus. Det naturliga tänkandet i en syndig värld kommer helt enkelt att ha den mänskliga visheten som utgångspunkt, och det är därför som vi av naturen inte förstår oss på Gud.

Den ryske filosofen Lev Sjestov talar om det här som att synden i oss människor får oss att hemfalla till förnuftsdyrkan, eftersom vi genom förnuftet upplever oss få kontroll på vår egen tillvaro. Om allting är lagbundet eller drivs av en inre nödvändighet behöver vi ju inte längre räkna med någon Gud som vi inte kan se! Förnuftet/den mänskliga visheten kan på så sätt bli en konkurrent till Herren själv. Det blir en avgud. Självklart inte så att förnuftet i sig skulle vara något ogudaktigt. Men när vi ger det fel plats i våra liv kan det ändå komma att blockera oss för den typ av kunskap som bara Herren kan ge oss.

Det tydligaste uttrycket för detta, säger Paulus, är Jesu kors. När Gud sände sin Son för att dö i vårt ställe, skedde det på trots av alla våra mänskliga förväntningar. Som kyrkofadern Tertullianus uttrycker det hela: ”Guds son blev korsfäst; det medför ingen skam, emedan det är skamligt. Och Guds son dog; det är helt och hållet trovärdigt, emedan det är orimligt. Och den begravde uppstod; det är säkert, emedan det är omöjligt.”

Den klassiska liberalteologin kan mot den här bakgrunden ses som ett skolexempel på hur vårt självförhärligande och kolliderar med Gudsförhärligandet. Liberalteologin har ju som en av sina målsättningar att skapa en religion utan övernaturliga eller irrationella inslag, och Lev Sjestovs invändning mot denna blir därför att den i grunden förnekar det som är kristendomens poäng – eftersom det är det övernaturliga och irrationella som gör vår tro till vad den är.

Den kristna tron är till sitt väsen en kapitulation från våra anspråk på kontroll. Den överlämnar sig till Kristus och hans nåd – och den gör det förbehållslöst. Därför kan den också öppna oss för Guds kraft. Tron kan förflytta berg helt enkelt för att den inte underkastar sig den här världens lagbundenhet och ”vishet”.

I praktiken innebär detta också att bönen och sökandet efter Guds vägledning är en avgörande ingrediens i det liv som vi har blivit kallade till som kristna. Både i vår vardag och i vårt arbete för Herren behöver vi öva oss i att låta våra egna planer och strategier stå tillbaka, för att i stället försöka uppfatta – och genomföra – det som är Guds planer och strategier.

Fotnot: Lev Sjestovs bok heter Kierkegaard och den existentiella filosofin (Nimrod 1994).

[Denna artikel var ursprungligen publicerad i Världen idag den 2/5 2014.]

Annonser
kommentarer
  1. Eva H skriver:

    Denna din ”utredning” ska jag verkligen läsa med intresse! Många tankar kring detta snurrar här just nu.
    ”Kapitulation” och ”förbehållslöst” , viktiga ord som väl alltför många verkar se som omoderna, åtminstone om det ska vara mer än som just ord. Svåra ord att låta genomsyra livet… (Avd. ”Helgelse pågår” ;) )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s