Kyrkan i världen, del 2

Postat: 2 juli, 2015 av Jonas Nordén i Bibeln, Församling, Lärjungaskap
Etiketter:, , ,

Idag inleder vi så genomgången av de sju breven, ett för varje vecka. Det första brevet är adresserat till församlingen i Efesus, men kom ihåg att det också är ord till den kristna församlingen idag.

Det första brevet: Till församlingen i Efesus (2:1-7)

1 Skriv till församlingens ängel i Efesus:
Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju ljusstakarna av guld:
2 Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. 3 Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat. 4 Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. 5 Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats. 6 Men det berömmer jag dig för, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar. 7 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.”

Ifall den historia vi har tillgång till om aposteln Johannes i kyrkans tradition är korrekt, så borde hans puls ha ökat något när han hör att det första brevet är adresserat till församlingen i Efesus. Många håller för sant att det var just den plats där han själv verkade som biskop under många år. Och som man kan förvänta sig så återspeglar ofta en församling något av den karaktär som finns hos dess ledare. I Nya testamentet kan man finna två sidor av Johannes. Han var verkligen en kärlekens apostel på samma gång som han också beskrivs, tillsammans med sin bror, som ”åskans söner” (Mark 3:17). Dessa båda sidor syns ganska tydligt i två berättelser som har förts vidare från hans tid som biskop i Efesus. Den ena handlar om hur han vägrade att bo under samma tak som heretikern Cerinthus och den andra säger att han hade en fras som han brukade upprepa vid alla gudstjänster, vid ett tillfälle påstås det till och med ha varit hela hans predikan. Den lyder: ”Mina barn, älska varandra”. Vi kan ana från både Apostlagärningarna och Efesierbrevet att den tidiga kyrkan på denna plats också kännetecknades av dess båda sidor; passionen för den rätta läran och broderskärleken.

Vid denna tidpunkt, när Johannes skriver ner hälsningen från Jesus, har flera år gått sedan han själv var biskop på platsen. Hur är församlingens tillstånd nu? Passionen verkar oförändrad. Arbetet och uthålligheten får beröm och speciellt det faktum att de värderar sunda doktriner. De vill inte ha med lögnare att göra, oavsett om de kommer från ”onda människor” i allmänhet eller ”nikolaiternas gärningar” i synnerhet (dessa återkommer i 2:15). De får till och med beröm för att de hatar dessa, liksom Jesus hatar dem. I ett brev skrivet till de kristna i Efesus inte särskilt långt efter detta, av biskop Ignatius, beskrivs en kyrka som är så väl undervisad i evangeliet att ingen o-ortodox sekt kunde ha något inflytande alls över dess medlemmar. Det var en kyrka som hade tagit Paulus varningar på allvar, vid det sista tillfälle som han hade kontakt med dess ledare (se Apg 20:28-31 och Ef 5:3-17).

Här i det första brevet till kyrkan i Efesus presenteras Jesus som att han ”går omkring bland de sju ljusstakarna av guld”, vilka representerar de sju församlingarna (1:20-2:1). Detta innebär att han är Ledare för församlingen och dess Frälsare (jfr Joh 10:28). Det ger också en genklang av ett av de gammaltestamentliga löftena: ”Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk” (3 Mos 26:12). Detta löfte som gavs till det gamla Israel ges nu till kyrkan, det nya Israel (se Gal 6:16).

Efesus styrkor (2:2-3)

Församlingen i Efesus hade varit uthålliga i tron (2:2, 3). De hade lidit för Jesu namn utan att ha tröttnat eller gett upp. De hade också lidit av angrepp av falska apostlar som hade predikat lögner. Dessa presenteras som två grupper: de som ”kallar sig apostlar men inte är det” och nikolaiterna (2:2, 6). Ingen grupps lära eller gärningar presenteras närmre, men församlingen var uppenbarligen ihärdig i att eliminera de falska lärorna, både under och efter Johannes dagar där. Om vi antar en sen datering av Uppenbarelseboken kan vi se att Ignatius, ungefär 20 år senare, prisade kyrkan i Efesus för dess avvisande av falska läror1.

Andliga problem (2:4-6)

Ironiskt nog verkar det som att församlingen i Efesus och dess ledarskap hade gått för långt i sin iver att utrota falska läror. Det fanns ett andligt problem i församlingen som beskrivs som att de övergett sin ”första kärlek” (2:4). Detta förstås generellt som församlingsmedlemmarnas inbördes kärlek till varandra. Om denna tolkning är korrekt kan det vara så att deras hat gentemot falska läror hade skapat en misstänksamhet och intolerans gentemot varandras olikheter och svagheter. Teologisk renlärighet och trofasthet kan ha fått övertaget gentemot nåd och medlidande. Det i sin tur kan ha lett till att de var så upptagna med att vara teologiskt korrekta att de blivit måltavlor för det välkända ordspråket om att ”sila mygg men svälja kameler”.

Detta är naturligtvis en viktig påminnelse för alla kristna i alla tider. Även om teologisk klarhet och renhet är mycket viktigt för den kristna tron, så kan det oavsiktligt leda till häxjakt och en hård atmosfär. Vi kan enbart försvara trons dogmer om vi först kommer ihåg att försvara kärleken till varandra (jfr Joh 13:34). Eftersom den treenige Guden är kärlek i själva sitt väsen, så kommer också kristna att reflektera den kärleken om de verkligen har blivit födda på nytt och förvandlade av den helige Ande, som är en av personerna i Gud.

Efesiernas avsaknad av broderlig kärlek var ingen liten sak. G E Ladd skriver: ”Det behandlas som om det innebar ett avfall från det kristna livet”2. Om medlemmarna inte omvände sig från deras avsaknad av kärlek skulle Kristus komma och flytta deras ljusstake från sin plats (2:5). Detta innebär att de skulle upphöra att vara Guds församling, oavsett hur mycket gärningar och arbete de kunde uppvisa att de gjort i och för hans namn (jfr Matt 7:22-23; 1 Kor 13:1-3).

Lyssna till Anden (2:7) 

Hela församlingen var förmanad att lyssna till vad Guds Ande i Jesus Kristus sa till dem. Det faktum att det är lyssna istället för att läsa som är det viktiga ger oss en aning om att Uppenbarelseboken var designad för att läsas upp i offentliga gudstjänster. Församlingen uppmanas att lyssna till ”vad Anden säger till församlingarna”. Ändå är det den förhärligade Jesus som är den som talar i dessa brev. Jesus och Anden är uppenbarligen ett. När Anden talar är det Jesus som talar och vice versa. Det påminner oss om Paulus, som säger: ”Herren är Anden” (2 Kor 3:17).

Löftet till Efesus (2:7)

Precis som i varje enskilt brev avslutas också brevet till Efesus med en notering om seger och ett löfte till alla de som vänder om eller ”segrar”. De som segrar i Kristus i denna församling ska inte övervinna någon jordisk fiende genom mänsklig kraft eller vilja. Deras kamp är både mycket mer kosmiskt och personlig till sin natur (jfr Ef 6:12). De övervinner världen genom att övervinna sig själva i och genom den seger som Jesus själv vann (Upp 2:26). Kyrkans seger går parallellt med Jesu seger – den eviga seger som Lammet vann genom att leva och dö i tro (Upp 3:21).

De som segrar i församlingen i Efesus får löftet om ett evigt liv. Symbolen för denna frälsning i brevet utgörs av rätten ”att äta av livets träd, som står i Guds paradis” (2:7). Denna symbol står för evigt liv i Guds rike. Bilden av livets träd återkommer i slutet av Uppenbarelseboken (Upp 22:2). Rötterna till denna symbol går tillbaka till början av Gamla testamentet och demonstrerar den enhet som finns mellan Gamla och Nya Testamentet i att presentera evangeliets budskap. Mitt Edens lustgård stod livets träd, symbolen för det eviga livet (1 Mos 2:9).

Om 1 Mos 2-3 beskriver ett paradis som går förlorat på grund av Adam och Evas synd, så beskriver Uppenbarelseboken löftet om ett nytt paradis återvunnet genom Lammets blod. Kyrkan som uppstår till livet (det nya Jerusalem) kommer att få ta emot frälsningen (äta av livets träd) i Lammets eviga rike (Edens lustgård och Guds paradis).

Annonser
kommentarer
  1. Eva H skriver:

    Tack!
    Även tack för att du, om jag förstår rätt, tar ett ”kapitel” per vecka. Detta ska läsas igen, efter att jag läst om Efesierbrevet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s